Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det inbördes kriget i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter min smak, och det är nog. Jag tänker ock, att min lilla häst och denna pistol väcka er förundran, minst lika mycket som min drägt, men på det att I icke måtten få allt för dåliga tankar om grefven af Tilly, vill jag säga eder, att jag vunnit sju drabbningar utan att en enda gång hafva behöft afskjuta denna pistol, och min lilla häst har aldrig svikit mig.»
En officer, som synnerligt utmärkte sig genom
personlig tapperhet i slaget på Hvita berget, var
öfversten Gotfried Henrik, grefve af Pappenheim
och af grenen Triecklingen. I stridens början blef
han tillbakaslagen och såg sina bästa vänner falla
vid sin sida, men han anföll å nyo och bröt igenom
det fiendtliga regementet. Sjelf hade han redan
flera sår, men förföljde ifrigt de flyende, tills hans
häst dödades under honom och i sitt fall fängslade
Pappenheim under sig, så att han omöjligt förmådde
göra sig lös. I denna ställning fick han ännu flera
sår och blef liggande som död på fältet. Han sade
sjelf, när han sedan omtaladt detta äfventyr, »att
han icke visste, om han befann sig i paradiset eller
helvetet; han hade det icke nog godt, tyckte han,
för att vara i paradiset, men å andra sidan voro hans
lidanden icke stora nog för helvetet, ooh deraf slöt
han, att han var i skärselden.»
En plundrande soldat fann honom och seende, att han
icke var död, frågade han med en rå ed, hvem han var,
och tillade: »Du skall dö, din hund, du har ett par
vackra byxor!» – »I Guds namn, min vän» – ropade då
Pappenheim – »låt mig få lefva! Jag är väl fiende,
men du skall blifva rikt belönad, jag är öfverste
Pappenheim!» – Soldaten lät mordvapnet falla och
förklarade för den sårade, att de icke voro fiender,
utan ville han föra honom till Prag. Han lade honom
också på sin häst och tog vägen till staden, men
mötte en skara kosacker, som konungen af Polen
skickat kejsaren till undsättning, och desse
ville rycka Pappenheim ifrån honom. Knappt hade dock
soldaten sagt, hvem den sårade var förr än kosackernes
anförare lät sitt folk ledsaga den tappre öfversten
till staden. Hertigen af Baiern skickade genast sin
egen läkare att taga vård om den sårade och sporde
ifrigt om något hopp fans om hans räddning. Det upplystes
då, att Pappenheim hade tjugu sår, hvaraf
sex ansågos dödliga. Dock hoppades läkaren att kunna
rädda honom, hvilket också lyckades.
Pappenheim var född 1594. Hans fader var kejserlig marskalk.
Sonen föddes med tvänne svärd tecknade i rödt på pannan och gående mellan ögonen
djupt ned mot näsan. De liknade till utseende
och ställning de två svärd, som fadern bar i
sitt vapen. I barndomen och under uppväxten syntes
dessa svärd tydligt, men efter det tjugufemte året
började de delvis försvinna och syntes slutligen
aldrig annat, än när han var på något sätt häftigt
upprörd. Han var af ett modigt och gladlynt sinnelag,
var till en början bestämd för studier och utmärkte
sig äfven så genom sitt goda hufvud, att han blef
vald till rektor vid universitetet i Altorf, nära
Nürnberg. Men efter faderns död, och sedan modern
gift om sig, ingick Pappenheim vid sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
