Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs samtida bland adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är bevarad till något stort». – En annan gång följde
han med sin moder, fru Christina Sture, till Carl IX:s
hof, och Carl tog då den raske och liflige gossen på
sitt knä och frågade: »Vill du ej gå i min tjenst
och blifva på hofvet?» Men den lille Johan såg
konungen frimodigt i ögat och svarade: »Hin håle
skall tjena dig, som tagit hufvudet af far min.» Carl
studsade vid svaret, men lät ej förmärka någon vrede.
Af dessa bröders systrar blef den äldsta Anna gift med
Axel Oxenstiernas syskonbarn Gabriel och den yngsta,
Märta, med Lars Eriksson Sparre. Sigrid utmärkte sig
genom sin läsgirighet, gjorde anteckningar om sina
förfäder och syskon samt vistades för det mesta hos
äldsta systern, egnande sig åt vården af sina syskons
barns uppfostran.
Oxenstierne-ätten[1], som vid den nyare tidens
begynnelse var nära att utdö, tills slutligen –
enligt hvad sägnen gifver vid handen – genom ett
nytt slägtnamn, Gabriel, det trettonde barnet blef
vid lif efter tolf, som strax efter födelsen blifvit
döde, uppspirade under Vasatiden i en rikedom af
ättlingar. Den nämnde Gabriel hade icke mindre än sex
söner och fem döttrar, hvilka alla hunno till mognare
år, och, innan han dog, kunde han samla omkring sig på
sitt nybyggda Mörby ända till femtio personer, alla
tillhörande hans slägt. I den bekanta »Mörbyleken»,
som der dansades, deltog äfven på sin sköterskas arm
den då årsgamle Axel Oxenstierna, om hvars ungdom
vi här ofvan talat. Han är dock för sin tid en så
utomordentligt framstående man, att han fordrar sitt
särskilda kapitel.
Af de öfriga barnbarnen till herr Gabriel utmärkte sig
Bengt Bengtsson genom sin lärdom och sina många resor,
hvilka förskaffade honom namnet »Resare-Bengt». Dennes
broder Gabriel beskyldes för egennytta och var mindre
omtyckt af sin frände, den store Axel, som yttrade om
honom, »att han hvarken i embetet eller som enskild
var berömvärd och att girigheten förledde honom till
mycket opassande.» Sonsonen till denne blef en i det
följande mycket framstående man. Han bar det gamla
slägtnamnet Bengt.
Slägten Horn[2] lemnar, såsom vi hafva sett, äfvenledes
män af första ordningen för denna tid. Vi behöfva
icke här vara mångordiga rörande Ewert Horn;
äfven hans bröder Henrik och Gustaf känna vi af
det föregående. Denne blef ryktbarare än någon
af bröderna och vann Gustaf Adolfs förtroende och
vänskap i lika hög grad, som den så tidigt bortryckte
äldre brodern Ewert, under hvars vård hans tidigaste
barndom förflöt. Till lynnet var Gustaf Horn lugn
och jemn, arbetsam, kraftfull och ihärdig. Han egde
goda kunskaper, hvilka han i likhet med andra unga
ädlingar på denna tid utbildat under utrikes resor
och besök vid de tyska universiteten. Han var tjugu
år gammal, när han återkom till fäderneslandet och
gick ut i kriget med sin konung. Han blef kammarherre
1618 och vi sågo honom föra vigtiga befäl i det polska
kriget, der han förde befälet i Lifland, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
