Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs samtida bland adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som Svante två år efteråt beklädde i Riga öfver
Lifland. Svante dog här 1628 af »brännesjukan». I
samma sjukdom dog ock Peder sexton år efteråt i
Stockholm.
Axel Banér vann genom sitt öppna, glada och älskvärda
väsende i hög grad Gustaf Adolfs ynnest, ehuru denne
konung var man att sätta sina gunstlingar på deras
rätta plats och icke lät för det angenäma umgängets
skull den råda öfver riket, som mindre förstod. Genom
sina utmärkta personliga egenskaper vann ock Axel
Banér sin brud framför tvänne andra friare, också
af hög börd och utmärkte, den ene genom rikedom, den
andre genom lärdom. Braheätten var på denna tid rik
på qvinliga skönheter. Utom den sköna fröken Ebba,
dottern af grefve Magnus på Visingsborg, uppväxte på
Rydboholm hos grefve Abraham fyra fröknar Brahe. Den
äldsta Beata dog ogift 1617, de tre öfriga, Ebba,
Margareta och Christina, blefvo gifta, den första
med Axel Banér, den andra med Bengt Oxenstierna och
den tredje med Åke Tott. Och alla tre desse herrar
friade hvar efter annan till fröken Ebba.
Den utmärktaste af bröderna var Johan. Till sitt
yttre liknade han konungen. Han var af en skön och
reslig växt, stark och fyllig kroppsbyggnad, blicken
ur de blixtrande ögonen allvarsam, genomträngande och
tillkännagifvande snille. Detta förnekade sig icke
heller under de många fälttågen och vann samtidens
erkännande. Han var krigare ända igenom, äfven till
det yttre. Hoflefvernets finare och vekligare seder
älskade han ej. Det var ett drag hos honom, som man
anmärkte redan från barna- och ungdomsåren, då han –
som det heter – hvarken visade tycke för resor eller
förströelse med främmande och med qvinnor, fastmera
beskyldes han för ohöflighet mot könet. Han tecknar
sig för öfrigt sjelf genom sina bragder. Vi säga med
öfversättaren af de tyska verser, som man finner under
flera af de afbildningar af honom, hvilka utkommo i
Tyskland:
»Banér sig målat sjelf, men penseln var hans svärd,
och färgerna af blod, och taflans duk en verld».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
