Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf och adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mogna, lugna kraften, den fulla harmonien i hans
väsende fästade vid honom allas kärlek, på samma gång
som den aflägsnade det odugliga och underordnade och
framdrog idel förmågor på alla fält. Utom minnena
från barndomen af alla de bekymmer, hvilka omgifvit
fadern gent emot de mäktiga herreslägterna, och utom
den försumlighet i kriget, hvaröfver han sjelf med
skäl kunde klaga vid sitt tillträde till regeringen,
ådagalade många bland adeln ett sådant uppförande,
att det ensamt för sig kunnat frammana en fortsättning
af Carl IX:s stränga regemente.
Sten Axelsson Leijonhufvud, som af Carl återfått
gods och grefskap, var sin faders like i vildhet och
grymhet samt förakt för lag och ordning. Han for fram
i Finland – heter det – som en tyrann, pinte sina
underhafvande bönder med tortyr under fångenskap i
herregårdstornet o. s. v. Man hörde Gustaf Adolf
klaga, att denne Sten gjorde honom mera bekymmer än
hela Finland.
En Joachim Berndes och hans fru Anna Johansdotter
von Rosen hafva i detta afseende förvärfvat sig ett
minne, som vi här icke vilja förbigå, enär det mer
än något annat visar oss, huru långt de store kunde
gå i tygellöshet. Slägten var ifrån Frankrike, hade
derifrån kommit till Brandenburg och var icke mycket
gammal i Sverige. Johan Berndes inkallades år 1554
af konung Gustaf I till lärare för hans yngsta söner
Magnus och Carl, stod i gunst hos både Erik XIV
och Johan III och fick af den senare i förläning
för en tid Borgo kungsgård, hvarunder lydde 60
landtgårdar. Hans son var den nämnde Joachim, en
rik och ansedd herre, som 1614 blef ståthållare på
Koporie.
Om honom säges det i ransakningslängden för
Kymenegårds län af den 2 Maj 1616, att när han
kom till sin förläning, byggde han sin sätesgård
på ett bondehemman och tillät ingen länsman komma
dit, ej heller vågade någon sådan sticka dit sin
fot. Alla gärder lät han sjelf uppbära ej blott inom
frihetsmilen utan af dem som bodde två, tre eller
fyra mil från sätesgården, så att kronan fick intet.
Detta var dock bara början. Samma ransakningslängd
innehåller saker, som man vore färdig att hålla
otroliga, om man icke hade laga intyg på dem.
En förmögen bonde, som bodde i närheten af Berndes’
gård och var hans landbonde, blef föremål för
dennes synnerliga uppmärksamhet. Först tog Berndes
helt enkelt ifrån honom hemmanet och uppbrände för
honom tio hus. Bonden begaf sig till Helsingfors och
klagade för konungen samt erhöll dennes dombref, att
han skulle återfå sitt hemman. Bonden återvände med
konungens bref och började i förtröstan på konungens
makt plöja sin åker. Han var just sysselsatt dermed,
då Joachim Berndes’ hofmästare och tvänne svenner
kommo till gården, utsände af fru Anna med befallning
»att slå bonden all omkring*. De fullgjorde ock
befallningen till punkt och pricka, sönderhoggo
bondens plog, sleto halfva skägget af honom, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
