Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget i Preussen 1629
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fienden, helst emedan de kejserlige ännu – detta
skrefs den 22 Juli 1629 – alls intet uträttat. Då
detta krigsfolk i strid mot de flesta och förnämsta
ständers vilja och utan deras vetskap var af
konungen och hans parti draget in i landet, så blef
det dagligen förhatligare, och utan tvifvel skulle
ständerna med tiden börja att se och taga deras fara
i akt. Efter hvad bref från Siebenbürgska hofvet
förmälde, skulle kastellanen i Krakau hafva förbundit
sig med några förnämlige vojvoder att göra konungen
motstånd in tam perniciosis consiliis (i så farliga
rådslag).
Polackarnes ovilja riktades hufvudsakligen mot Arnim,
som fick höra den förebråelsen, att hans trupper
ingenting uträttat, huru dyrlejda de än voro. Ett
rykte gick äfven, att Arnim skulle hafva förrådt
polackarnes krigsplaner för kurfursten af Brandenburg,
hvarigenom de sedermera kommit till Gustaf Adolfs
kunskap. Sigismund klagade sjelf i ett bref till
Wallenstein, att Arnim tvärt emot hans (konungens)
vilja låtit sitt folk stå stilla i sex veckor och
förspilt en vacker tid, endast i afsigt att utmatta
folket – en beskyllning så orimlig, att den endast
låter förklara sig af den rådande oviljan mot Arnim,
som äfven utöfvade ett stort inflytande på konungen.
Men Sigismund fick svar på tal. Wallenstein erinrade,
att »Gustavus» hade skingrat och fördrifvit den
polska hären och att han nu kunde göra i Polen
hvad han ville, då de kejserlige tågade dit för
att rädda Polen från undergång. Men dessa trupper
nedtrycktes af vedervärdigheter och ledo brist på det
nödvändigaste. De måste samla upp rötter och koka gräs
för att lifnära sig. En annan gång skulle hjelp icke
erhållas, när den behöfdes. – Det är ganska klart,
att om Arnim följt Sigismunds vilja och fördelat sitt
folk åt Elbing och Pillau för att, såsom Sigismund
menade, kunna lättare få tillförsel och från flera
håll angripa svenskarne, hade Gustaf Adolf kastat
sig öfver de skilda afdelningarna och krossat dem,
innan något af vigt hunnit uträttas.
Arnim undvek synbarligen en strid med den svenske
konungen, och derutinnan ligger å hans sida ett
erkännande af Gustaf Adolfs öfverlägsenhet. Han anhöll
slutligen, utledsen af alla vedervärdigheter, att
blifva entledigad från sitt befäl, och Wallenstein
samtyckte, försäkrande, att Arnim icke hade någon
bättre vän än honom.
Den för oss från det föregående bekante hertig
Henrik Julius af Sachsen-Lauenburg blef för en
kort tid hans efterträdare i befälet, och efter
honom grefve Filip Mansfeld. Men ingendera af dem
uträttade något, och krigsrörelserna afstannade helt
och hållet i Augusti. Sigismund reste hem från lägret
till Warschau, och sjelfva lägret måste brytas upp,
emedan man saknade lifsförnödenheter och för härjande
farsoter. Den 19 Augusti tågade polska hären till
Graudenz. Svenskarne gjorde ett anfall på eftertruppen
och bemäktigade sig 300 rustvagnar samt hela fiendens
krutförråd.
Det var den sista tilldragelsen i detta preussiska
fälttåg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
