Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjöared. Invid landsvägen nära Sjöareds gästgifvargård
utvisas ännu en fyrkantig sten, hvilken tjenat
som bord vid sammanträdena, och som af allmogen
kallas »Kongstenen». På ömse sidor om bron inom
hvartdera riket voro tält uppslagna så väl för
rådsherrarne som för de främmande sändebuden, dit
de kunde draga sig tillbaka, när så fordrades under
mötesförhandlingarna.
Danskarne uppträdde såsom segrare och stälde
fredsvilkoren derefter. Det, hvarom man
hufvudsakligen tvistade, var besittningsrätten
till Sonnenburg på Ösel, riksvapnet tre kronor,
den tull som i Sverige uppbars för varor,
hvilka af danskar försåldes eller uppköptes, och
slutligen herraväldet öfver lapparne. Men i dessa
punkter gåfvo svenskarne efter i enlighet med den
grundsats, som uttalades af Gustaf Adolf i bref
till hertig Johan och enkedrottningen, att dessa
orsaker voro för ringa att derför förlänga kriget
och dessutom kunde tillskrifvas hans »allt för
stora äregirighet». Rörande tullfriheten är det att
märka, att den enligt Stettinerfördraget af 1570 var
ömsesidig, så att till följd deraf svenskarne äfven
åtnjöto tullfrihet i Öresund. De tre kronorna skulle
Danmarks konung få behålla i sitt vapen, dock skulle
deruti icke ligga något berättigande till anspråk på
Sveriges rike.
Svårare var behandlingen af de frågor, som rörde
afträdandet af svensk jord. Danskarne fordrade till en
början, att till dem skulle såsom evärdelig besittning
afträdas Kalmar, Ryssby skans, Borgholm och Öland,
Elfsborg och Gullberg med alla de härad och gods,
som lågo under dessa slott och län. Detta framstäldes
på det fjerde sammanträdet don 10 December, och
de svenske herrarne svarade genast, att dessa
vilkor voro orimliga och derför omöjliga att antaga;
ville man i Danmark uppriktigt fred, så borde man
ej framkomma med sådana påståenden. De underrättade
genast efter sin återkomst till Ulfsbäck Gustaf
Adolf härom, och denne fann sig böra gå så långt
i eftergift att i yttersta nödfall och, om fred på
annat sätt icke stod att vinna, afträda Elfsborg för
evärdeliga tider. Äfven de i Stockholm församlade
riksråden visste ingen annan råd än att biträda
konungens mening i detta fall, »i anseende till
riksens nöd och stora oförmögenhet».
Nu först ankom Armstreuter till Knäröd. Han
skickade genast och bad Spens infinna sig hos
honom, emedan konung Christian förbjudit honom
(Armstreuter) att först besöka Spens, på grund deraf
att danska konungens sändebud hade hos alla makter
företräde framför de svenske. Spens rådfrågade de
svenske herrarne, hvilka beklagade att en sådan
företrädesfråga väcktes och bådo engelsmannen icke
ingå på något, som kunde anses förklenligt för
Sverige. Denne skickade derför till Armstreuter
och föreslog, att de kunde råkas på den vanliga
mötesplatsen, hvilket ock skedde den 19 December,
då det femte sammanträdet mellan de båda rikenas
fredsunderhandlare egde rum. Vid detta tillfälle,
som således var det första, der de främmande
fredsmedlarne voro närvarande, framstälde de svenske
herrarne de fredsvilkor, som för Sverige kunde vara
antagliga, nemligen återlemnandet af alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
