Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att medla fred mellan dem. Sådana underrättelser hade
nemligen kommit till konung Jakob, att han trodde
sig gå båda de stridandes önskningar till mötes,
då han erbjöd dem sin bemedling. Så väl det danska
riksrådet som Christian IV sjelf[1] hade i bref till
den engelske konungen gifvet sina fredliga tänkesätt
tillkänna, enligt hvad Spens i ett förtroligt samtal
meddelade Axel Oxenstierna och Johan Skytte. Spens
sjelf hade i bref från Holland blifvit upplyst om
svenskarnes benägenhet för fred.
Gustaf Adolf hade ock i bref till Christian väckt
fråga om fred, då den danske konungen genom
Vestergötland drog emot Jönköping. Christian
svarade att han ville höra hvilka fredsvilkor, som
föreslogos. Deremot afslog han Gustaf Adolfs anhållan
om stillestånd. Tydligen var ett sådant för Christian,
som hade så mycket främmande krigsfolk att underhålla,
mindre fördelaktigt än för Sverige. Slutligen kom det
derhän, att ombud skickades å båda sidor. De svenske
voro Axel Oxenstierna, Nils Bielke, Gustaf Stenbock
och Henrik Horn; de danske Christian Friis, Mandrup
Parsberg, Axel Brahe och Eske Brok. De danske samlades
i Knäröd, en gränssocken till Småland, halfannan
mil öster om Laholm. De svenske herrarne drogo till
Ulfsbäck i Markaryds socken i Sydvestra Småland.
På en riksdag, som Gustaf Adolf sammankallat till
Stockholm nu på senhösten, förklarade ständerna,
att liksom deras förfäder sig till evigt beröm hade
tillkämpat sig sin sjelfständighet emot Danmarks
listiga försök och icke, såsom innebyggarne i Norge,
låtit beröfva sig sin urminnes frihet, så ville
äfven de träda i fädrens fotspår och icke spara lif
eller egendom, då det gälde att försvara sig emot
Danmark» – och alla voro villiga till ytterligare
uppoffringar. Adeln yttrade i ett s. k. biafsked, »att
den, som icke enligt lag fullgjorde sin rusttjenst,
skulle, eho han vara måtte, af konungen straffas
och hemsökas enligt Sveriges lag, så att andre
måga hafva der en varnagel af». – Innan riksdagen
var slut, afreste de fyra riksråd, som voro utsedde
till fredsombud, och konungen följde efter dem, sedan
han öfvervarit hertig Johans bröllop. Han drog öfver
Linköping och Jönköping till Vernamo, beläget, liksom
Ulfsbäck, vid Lagaån. Här förblef han öfver julen
och hela Januari månad, tills fredsverket var ändadt,
besökande ett par gånger helt hastigt de svenske
underhandlarne i Ulfsbäck. Konung Christian befann
sig i Halmstad. Båda konungarne ville för oförutsedda
fall vara så nära fredsunderhandlarne som möjligt. Den
29 November öppnades underhandlingarna.
Det var på den första söndagen i adventet som
detta första sammanträde egde rum, hvarvid de
båda rikenas fullmäktige togo hvarandra i hand och
betygade sin höflighet å ömse sidor, öfriga småsaker
rörande ceremonielet att förtiga. Mötesplatsen, der
förhandlingarna så väl nu som allt framgent höllos,
var på en stenbro öfver ett litet strömdrag, som
utgjorde sjelfva gränsen mellan det s. k. svenska
och danska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
