Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kronouppbörden, och, då detta icke förslog långt,
uppmanades enskilda att skynda till undsättning. Och
alla lifvades af den unge konungens närvaro. Stora
foror lifsmedel kommo från Magnus Brahe och Herman
Wrangel, från borgarena i Norrköping och från
Jönköpingsboarne sjelfve.
Äfven den njugga enkedrottningen skyndade att
bistå sin behjertade son med råd och dåd. Gång
på gång skickade hon honom penningar. De särskilda
penningeförsändelserna kommo – skref hon – »fuller
alla ej på så många tusende, men de komma icke
dess mindre så mycket tätare». Tillika sände hon
lifsförnödenheter, och på samma gång, som hon var
rastlös verksam att ordna försvaret för det mellersta
Sverige, sände hon ur den yngre sonens hertigdöme
Södermanlandsknektarne ned till Magnus Brahe, hvarom
hon tillskref konungen den 9 Juli. Hertig Johan,
som äfven skyndat öfver till Östergötland, erhöll
uppdrag att uppkasta en skans vid Rimforssa bro till
stöd för det på landskapets södra gräns med bråtar
anordnade försvaret. Vid Sommen stod samlad allmoge,
som begärde och erhöll Peder Hammarsköld till
anförare. Annan allmoge tågade mot sydost för att gå
till Vestervik; så ock en hop borgare från Norr- och
Söderköping med Lasse Vinskänk till anförare. Hertig
Johan var sjelf i Kisa att tillse folket och besatte
en skans öster ut på Holaveden samt ämnade sig till
konungen, som nu brutit upp från Jönköping, men fick
då underrättelse, att tjugusex danska skepp inlupit
i Vestervik, hvarför han började frukta för Stegeborg
och stannade i sitt hertigdöme.
I 14 dagar stannade Rantzau i Vimmerby, väntande på
underrättelser från sin konung och bemödande sig att
tillfredsställa de ständigt stegrade fordringarna
hos sin utländska här. Det förhöll sig verkligen så
med detta utländska krigsfolk, som tog sold än hos
den ene, än hos den andre fursten, att de voro sina
egna herrar, lydde en befallning, allt eftersom det
föll sig beqvämt, plundrade och sköflade egenmäktigt
och kunde ofta i det afgörande ögonblicket vägra sin
tjenst, om deras sold uteblifvit, eller om deras
trotsiga anspråk icke beviljades. Vi behöfva blott
påminna om de utländska truppernas beteende under
De la Gardie i Ryssland. Det var icke en enstaka
företeelse, som blott kunde ega rum i svensk tjenst –
sådana voro dessa band öfver allt och i hvilken herres
sold de tjenade.
Uti dessa omständigheter hade Rantzau en fiende, som
var farligare än den han väntade i Jönköping. Dertill
kom den ytterliga svårighet, med hvilken han kunde
skaffa lifsförnödenheter. Underrättelserna från
vestra hären uteblefvo, men i stället kom ryktet om,
att Gustaf Adolf lemnat Vestergötland och ämnade sig
mot den östra fiendehären. Det kunde då ej längre
blifva fråga om att rycka vidare framåt. Rantzau,
som dragit till sig besättningen från Vestervik,
bröt upp från Vimmerby den 14 Juli och drog vesterut
bortåt Eksjötrakten, antingen det nu skedde för att
om möjligt framtränga närmare Jönköping, eller emedan
det var förenadt med oöfvervinneliga svårigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
