Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samla en hop knektar och bönder, tillsammans omkring
tusen man, och kom på några skärgårdsfartyg till
Vestervik, men fartygen skötos i sank, och han
måste fly. Slottet i Vestervik, det gamla Stäkeholm,
besattes, och fienden hade sålunda försäkrat sig om
en god hamn för lifsförnödenheter och krigsförråd,
som ständigt behöfde föras till landthären.
Så stodo sakerna, då Gustaf Adolf bröt upp från
Vestergötland och skyndade till Jönköping. Vi kunna
väl fatta, med hvilka känslor han tillryggalade
vägen, huru hjertat måste hafva sammanpressats i
den unge konungens bröst vid tanken på den fara,
som hängde öfver hans land. Den ena af de fiendtliga
härarna hade väl gått tillbaka, men var i sjelfva
verket oöfvervunnen och kunde efter att hafva samlat
krafter åter framrycka, emedan den andra stod lurande
på Östergötlands gränser. Och mot denna fara stod
Gustaf Adolf så godt som ensam, utan penningar, utan
dugliga befälhafvare – Jacob de la Gardie och Evert
Horn befunno sig på andra sidan Östersjön mot ryssen
– och med en, man kunde säga, liknöjd adel. Han egde
endast sin glödande kärlek till fosterjorden och sin
fasta förtröstan på Guds hjelp samt – Sveriges allmoge
att lita på. »Det är» – säger Geijer – »Gustaf Adolf
personligen och svenske bonden, som räddat riket i
denna Sveriges sista stora fara från danska sidan.»
De första dagarna af Juli var Gustaf Adolf i
Jönköping, dit han hade kallat rikskansleren
och rådet till öfverläggning. I ett bref af den
4 Juli uttrycker han sitt missnöje öfver deras
dröjsmål, då de visste huru vigtiga ärenden han
hade med dem att öfverlägga. Men ännu mer brann
han af harm öfver adelns vårdslöshet att fullgöra
sin rusttjenstskyldighet, och han utfärdade några
dagar derefter ett bref, till adeln, hvari han vid
privilegiernas förlust befaller hvarje adelsman och
förläningsinnehafvare att sjelfve sitta till häst
mot rikets fiende, försedda med sådana hästar och
rustningar, som lagen föreskref och konungen kunde
vara nöjd med. I Jönköping voro icke mer än åtta
adelsmän med konungen, och den ene ville vara lika
god med den andra. »Gud bättre» – skrifver hertig
Johans sekreterare – »det är ingen, som lyder annan,
och derför går det som det går.»
Jönköping sjelft, det enda fäste, som nu återstod att
mota öfvermakten, var ännu vid sommarfälttågets
början icke färdigt att mottaga en fiende. Man hade
hela tiden byggt derpå, men befästningarna voro på
långt när icke färdiga ännu vid konungens ankomst
från Vestergötland. Ståthållarne derstädes, Göran
Månsson Stjerna och Sten Classon Bölja föreslogo
till och med, att man skulle spränga den bristfälliga
fästningen i luften och draga sig tillbaka. Gustaf
Adolf svarade med att befalla dem att försvara
Jönköping till det yttersta och uppbådade genast –
brefvet är dateradt den 4 Juli – allmogen från
Småland samt från de nästgränsande häradena i
Vestergötland att arbeta på fästningens sättande i
försvarstillstånd. Äfven krigsförråd och lifsmedel
fattades, men konungen lät infordra allt hvad som
återstod af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
