Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund vinner Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afseende en man vid namn Jakob Räf. Han var till börden en skotsk friherre och hade redan förut under konung Johans tid varit använd som domare i Dalarne. Nu var han en af Sigismunds anhängare och hade till förmån för honom redan företagit en resa till Dalarne, men då blifvit så mottagen, att han med knapp nöd lyckats undkomma med lifvet. Det uppdrag, som han nu erhöll, var förenadt med stora faror, och herr Jakob kände dem, men icke förty så mottog han detsamma och begaf sig på väg.
Dalkarlarne voro nemligen hertigen tillgifne af hela sin själ, och deras kärlek till honom visade sig redan, medan Johan lefde, då de lärde sig att betrakta hertigen såsom upprätthållaren af lutherska läran. Hertigens raska, enkla och karlavulna väsende tilltalade dem äfven i hög grad, ju mera de lärde känna honom under de resor, han företog till deras bygder. Han hade äfven nu strax före konungens ankomst varit uppe i Dalarne, hvarest en mängd rykten till förmån för honom voro utspridda, må hända icke utan hans vetskap och vilja, såsom att konungen var död och att man i hans ställe utgaf en skräddare eller skomakare, som mycket liknade honom. Vi påminna blott om det bref, som de i början af det föregående året utsände till de öfriga landskapsmenigheterna, för att lemna ett intyg på deras kärlek till hertigen. När Erik Leijonhufvud, den förste som sökte vinna dem för Sigismund, talade om dennes stora makt och att hertigen icke hade någon på sin sida, »så framt icke Gud sjelf ville hjelpa honom», svarade dalkarlarne: »Efter Gud hjelper hertig Carl, så viljom ock vi hjelpa honom».
Man kan under sådana förhållanden, hvilka naturligtvis voro kända af den skotske friherren, icke förklara, huru han vågade åtaga sig ett uppdrag, hvars utgång han kunde veta på förhand och till hvars utförande han var den minst lämplige, såsom den der under sin tjenstetid icke förstått göra sig mycket omtyckt i landskapet. Under vägen från Stockholm tog han in på Skattmansö hos herr Erland Bååt, hvilken han med mycken möda lyckades öfvertala att följa med. Endast åtföljde af några Uplandsryttare, drogo de båda herrarne åstad, men desse lemnades vid Brunbäcks färja. I Hedemora togo de med sig en rask borgare vid namn Carl Bengtsson och förenade sig äfven med Göran Bonde. Jemte en krigsman Olof Gudmundsson voro de sålunda fem till antalet, när de hunno till Falun.
Om deras färd samt huru den lyktades — en tilldragelse som vanligen kallas Räftåget — har man en gammal berättelse, författad af ett åsyna vittne, kyrkoherden Elof Terserus i Leksand. Denne, hvars son sedan blef biskop i Linköping, hade fått sitt latinska namn under sin studenttid i Leipzig i Tyskland, emedan han kom tre gånger för sent på en professors föreläsningar, då denne kallade honom »ter serus»[1]. Vi skola i korthet skildra detta »Räftåg», innan vi öfvergå till hufvudhändelserna rörande konungen och hertigen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
