Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
revisionssekreterare, 1792 generalauditör och tillika
förordnad att förestå justitiekanslers-embetet samt
ännu under loppet af samma år statssekreterare vid
inrikes civil-expeditionen, hvarmed kort derefter
förenades föredragningen äfven af handels-
och finans- samt af ecklesiastik-ärendena. Under
1800 års riksdag förde han protokollet i hemliga
utskottet och författade riksdagsbeslutet, blef
1805 friherre, 1809 statsråd, 1813 ordförande i
general-tullarrende-societeten, 1814 ordförande för
kommissarierne till afslutande af föreningen med
Norge, 1815 grefve, 1826 t. f. general-tulldirektör
och 1829 justitie-statsminister, hvilket han
ansågs böra hafva blifvit redan vid riksdrotsen
Wachtmeisters afgång 1810, men dertill, såsom det
påstods, hufvudsakligen genom Engeströms inflytande
grefve Fredrik Gyllenborg då utnämndes.
Rosenblad hade stort anseende för
embetsmannaduglighet och stod i detta hänseende
kanske högst bland alla Gustaf Adolfs embetsmän;
men han misstänktes för gustavianska sympatier,
och Carl Johan visade under första tiden efter sin
hitkomst honom ett märkbart misstroende, hvilket dock
efter hand försvann, och slutligen var Rosenblad den
bland statsrådets ledamöter, för hvilken han hyste
största förtroende. Rosenblad satte också Carl Johan
högst bland de konungar han tjenat. Gustaf III fann
han »snillrik och älskvärd för sin omgifning, med
skarp blick att upptäcka och utmärka skicklighet
och nit; men der voro tillika för många men, att
Rosenblad kunde för honom fatta en innerligare
tillgifvenhet». Gustaf Adolf var »i hög grad ärlig
och rättvis så långt hans förstånd sträckte sig;
men han hade ett alltför högt begrepp om pligterna
mot sig såsom konung, för att kunna värdera eller
erkänna deras tjenster, som icke förstodo sig på
eller ville förstå sig på att i intrigväg göra dem
gällande». Carl XIII var »en välmenande, godsint
herre, men svag». Carl Johan åter var »en stor man,
hvars gerningar befalte aktning, hvars hjerta hos dem,
som lärde känna det, till aktningen för den store
mannen måste foga tillgifvenheten för den ädle,
och som, oaktadt sin hetta vid vissa tillfällen,
hade någonting fästande i sina manér, som måste
ytterligare fängsla dem, hvilka redan vördade hjelten
och monarken, och älskade menniskan».
Rosenblads stora embetsmanna-dugligher, rika,
mångsidiga erfarenhet och ovanliga arbetsförmåga hafva
blifvit erkända äfven af hans politiska motståndare,
och de voro hvarken få eller skonsamma i sina
omdömen. Man förebrådde honom att under Gustaf Adolfs
styrelse hafva varit ett alltför villigt redskap
åt envåldsmakten; att äfven sedermera ej hafva
rätt uppfattat det konstitutionela statsskickets
grundsatser eller egnat detsamma uppriktig
tillgifvenhet; att hafva varit en alltför stelnad
anhängare af allt bestående, en afgjord fiende till
alla reformer, hvarvid dock bör anmärkas, att flera af
honom utarbetade författningar djupt och gagnerikt
ingripit i Sveriges ekonomiska, finansiela och
industriela lagstiftning; vidare att hafva under sin
embetsutöfning alltför mycket lagt sig ut för anhöriga
och vänner, samt att den gudlighet, han älskade att
lägga i dagen, icke var fri från jesuitism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
