Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visade ock huru föga Bourbonerne vunnit franska
folkets tillgifvenhet samt gåfvo ytterligare stöd åt
Carl Johans föresats att icke på något satt bidraga
till denna dynastis återupprättande, hvarföre ock,
såsom här ofvan är visadt, Sverige å kongressen i
Wien vägrade deltaga i stormakternas nya härnadståg
mot Frankrike. Denna vägran kunde man vid Bourbonska
hofvet icke förlåta Carl Johan, och då man deri såg
ett nytt bevis för hans planer på Frankrikes tron,
sökte man efter bästa förmåga nedsätta honom både inom
och utom Frankrike, hvartill de nu så talrike och så
ifrige förfäktarne af legitimitets-principen nitiskt
lånade sitt biträde. I de franska tidningarna förekom
nu den ena smädliga uppsatsen efter den andra mot Carl
Johan. Flera deribland förfäktade mer eller mindre
öppet den fördrifna kungliga familjens rättigheter
och hade sitt ursprung från denna familjs anhängare
i Carlsruhe och München; men rätt många hade äfven
ett franskt eller danskt ursprung, och man åtnöjde
sig icke att mot den svenske tronföljaren framhålla
»legitimitetens rätt, traditionernas helgd, bördens
prerogativ» och hela det öfriga legitimistiska
ordförrådet, utan man framkastade äfven antydningar
om en förestående ny statshvälfning i Sverige, för
att återvinna den förjagade konungaätten, och man
påstod, att Carl Johan, för att afvärja den hotande
faran, ämnade, i likhet med Napoleon, förskjuta sin
gemål och söka ingå ny förbindelse med någon rysk
eller preussisk prinsessa. Sjelf mötte Carl Johan
dessa smädelser endast med föraktets tystnad, men
hans gemål, som ännu var i Frankrike, oroades deraf,
ehuru hon snart öfvertygades, att de föregifvanden,
som rörde henne närmast, icke hade ringaste grund.
De smädliga tidningsartiklarna väckte emellertid
i Sverige förtrytelse mot franska regeringen,
som icke förhindrade deras införande, och man
tillät sig nu äfven i en svensk tidning åtskilliga
temligen närgångna anmärkningar mot Ludvig XVIII;
men Carl Johan var allt för högsint att uppmuntra
ett dylikt förfarande. I ett bref från Christiania,
der han för tillfället befann sig, yttrade han till
grefve von Engeström, att de svenska dagbladen icke
borde vara ekon af tidningsskrifvare, som fördragas
eller uppmuntras i andra länder.
Ludvig XVIII visade dock ej samma högsinthet
tillbaka. Från franska regeringens sida gjordes intet
försök att stäfja anfallen mot Carl Johan, och då
det sattes i fråga att, i stället för den chargé
d’affaires, som dittills besörjt de diplomatiska
förbindelserna, tillsätta en fransk minister vid
svenska hofvet, utsåg Ludvig XVIII till denna plats
den bekante författaren vicomte de Chateaubriand,
som särskildt gjort sig känd såsom en af Frankrikes
ifrigaste legitimister och hvars hitkomst Carl Johan
såg med både misshag och oro, så väl i anseende
till hans ultrarojalistiska åsigter, som emedan
man väl kunde befara, att han här skulle blifva en
föreningspunkt för legitimistiska bearbetningar i
gustaviansk syftning. Signeul fick derföre befallning
att för franska kabinettet tillkännagifva svenska
regeringens önskan, att Chateaubriands utnämning
måtte återkallas, hvilket ock blef så mycket lättare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
