Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedermera å kongressen i Wien tog, under
stridigheterna om Pomerns besittning, såsom nyss är
nämndt, England parti för Danmark; men i allmänhet
hade svenska regeringen icke att beklaga sig öfver
den engelska, som ock troget stod på Sveriges sida
under rörelserna i Norge, oaktadt man derifrån gjorde
flera försök att vinna engelska kabinettet för Norges
sjelfständighet och oberoende af Sverige. Engelske
ministrarne vid kongressen i Wien uttryckte ock
öppet sitt ogillande af sir Sidney Smiths sträfvanden
till förmån för den förra kungliga familjen, ehuru
prinsen af Wales, som under sin faders Georg III:s
sinnessjukdom förde regeringen i England, visade
mycket personligt deltagande för det afsatta svenska
konungahuset.
Med Frankrike hade Sverige nu visserligen fred,
men mellan bådas regeringar rådde dock ett föga
vänskapligt förhållande. Svenske generalkonsuln
Signeul, hvilken såsom chargé d’affaires skötte de
diplomatiska förbindelserna — man ansåg icke dessa
nu vara af sådan betydenhet att behöfva handhafvas af
en minister, hvarföre ock franska hofvets härvarande
sändebud de Rumigny endast var chargé d’affaires — hade
visserligen, då Napoleon i Mars 1815 återkom
till Frankrike, följt Ludvig XVIII till Gent och å
svenska regeringens vägnar förklarat, att den med djup
smärta erfarit de senaste tilldragelserna i Frankrike
och att Sverige ämnade med orubblig trohet vidhålla
de förbindelser det ingått med sina bundsförvandter;
men man visste dock vid Ludvig XVIII:s hof ganska väl,
att Carl Johan icke var någon vän af Bourbonerne
och aldrig önskat deras återinsättande på Frankrikes
tron. Vid Bourbonska hofvet var man öfvertygad, att
han eftersträfvat denna för egen räkning och under
kriget troddes detta temligen allmänt; åtminstone
gåfvo de preussiske befälhafvarne vid nordarmén
flera vinkar derom. I sjelfva verket hade Alexander
under ett samtal med Carl Johan efter slaget vid
Leipzig yttrat sin önskan att se honom i spetsen för
Frankrikes nya styrelse, sedan man störtat Napoleon;
men Carl Johan hade svarat, att sedan han brutit de
band, som fästat honom vid Frankrike, och antagit
ett nytt fädernesland, skulle han göra sig skyldig
till otacksamhet, om han öfvergåfve Sverige, för att
söka ett nytt mål för sin ärelystnad der, hvarest
han troligen endast skulle finna osäkerhet, kanske
undergång. För öfrigt hade han nu föga att påräkna
någon popularitet i Frankrike, sedan han uppoffrat
den genom förbundet med Ryssland. Någon bestämd plan
att träda i spetsen för Frankrikes styrelse tyckes
ock Carl Johan aldrig haft, om än sådant någon gång
lekt för hans lifliga inbillning; men hvad som väckte
hans afgjorda ogillande var, att man ville påtvinga
fransmännen en ny dynasti och ej öfverlemna valet
deraf åt dem sjelfva. Carl Johan hyste ock, likasom
den tiden fransmännen i allmänhet, föga fördelaktiga
tankar om Bourbonerne och såg i deras återinsättande
på Frankrikes tron medelst vapenmakt af Frankrikes
fiender ett förebud till hvad som kunde ske till
förmån äfven för andra afsatta konungafamiljer.
Tilldragelserna vid Napoleons återuppträdande
i Frankrike 1815
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
