Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blefve det nödvändigt, att England under
mellantiden förskaffade Norge full neutralitet samt fri
tillförsel från och kommunikation med England. Denna
framställning föranledde dock intet annat svar af
Morier, än att han ej kunde mottaga något förslag,
som icke hade erkännandet af Sveriges suveränetet
till grund.
Den 30 Juni infunno sig ändtligen de fyra
stormakternas ombud i Christiania — generalen baron
Steigentesch, å Österrikes vägnar, generalmajoren
Orlow, å Rysslands, herr A. J. Forster, å Englands
och majoren baron Martens å Preussens. De gåfvo
den nye konungen tillkänna dessa makters beslut,
att Norge borde förenas med Sverige i enlighet med
fördraget i Kiel, och ehuru Christian Fredrik använde
hela sin icke ringa övertalningsförmåga att söka
inverka på dem, blef, efter en veckas förhandlingar,
deras den 7 Juli afgifna ultimatum dock, att Norge
kunde erhålla ett vapenstillestånd och ett partielt
upphäfvande af den svenska blokaden utaf de norska
hamnarne endast under vilkor, att prinsen förbunde sig
i riksförsamlingens händer nedlägga de rättigheter,
den gifvit honom, samt använda sitt inflytande
att förmå norska folket samtycka till föreningen;
att landet mellan Glommen och svenska gränsen
skulle förklaras för neutralt, samt fästningarna
Fredrikstadt, Fredrikshall eller Fredriksten och
Kongsvinger besättas af svenska trupper.
Sedan Christian Fredrik i anledning häraf sammankallat
statsrådet och några bland dem, som varit presidenter
i senaste riksförsamlingen, svarade han den 13 Juli,
att de förklaringar, de främmande makternas ombud
afgifvit, öfvertygat honom, det Norges väl kräfde,
att man gaf efter för den starkares rätt, hvarför
han ock var villig att, när riksförsamlingen åter
sammanträdt, nedlägga de rättigheter, den gifvit
honom, dervid dock det skulle af församlingen bero
att afgöra, huruvida norska folket skulle föredraga en
strid för sin sjelfständighet framför de vilkor, som
kunde erbjudas Norge såsom ett med Sverige förenadt
konungarike; att han icke ville skilja sin lott från
folkets, i händelse detta föredrog ett modigt, om
ock fruktlöst motstånd mot Europas förenade krafter
framför en ärofull förlikning, för hvilken han skulle
använda hela sitt inflytande; att han biföll, det
landet mellan Glommen och svenska gränsen blefve
neutralt; men att han omöjligen kunde tillåta, att
svenska trupper besatte norska fästningar.
Af ungefär samma innehåll var det bref, han samma
dag skref till Carl XIII, men som återsändes
oöppnadt. Samma dag skref han äfven till Carl
Johan ett bref, i hvilket han likaledes förklarade
att norska nationen skulle bestämma, om den ville
föredraga ett krig med Europas förenade makter framför
den lott, man erbjöd densamma, och att kronprinsen
alltid skulle finna honom sjelf på pligtens väg i
spetsen för ett folk, som försvarade sitt oberoende,
eller såsom uppriktig medlare, så snart man visade
skyldig aktning för dess rättigheter och lycka.
På de gjorda meddelandena svarade de främmande
makternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
