Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt och Margareta, 1387-1397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då man emellertid så väl i Meklenburg som i städerna
Rostock oeh Wismar visste, att hansestäderna voro föga
vänligt stämda mot Albrekt, om de också icke ville
uppenbart lägga hinder i vägen för hans frilösning,
äfvensom att Lybeck och synnerligast dess borgmästare
Henrik Westhof voro särdeles vänskapligt stämda mot
Margareta, grep man till utvägar, som för Nordens
trenne riken hade de svåraste följder.
Rostock och Wismar kungjorde, att hvem helst,
som på egen hand hade lust att härja på Nordens
tre konungariken, skulle finna en säker tillflykt
och bistånd hos dem samt fritt få löpa ut och in i
deras hamnar och der sälja sitt gjorda byte. Detsamma
kungjordes äfven af hertig Johan för de meklenburgska
hamnarna Ribnitz och Golnitz. Och nu samlade sig
en skara folk af allehanda slag. Köpmän, borgare
och bönder, till och med en och annan riddare, men
alla vilda, djerfva och grymma, kommo för att vinna
gods och byte, fast de alla sade att de ville befria
Albrekt.
Svart svärmade alla haf i Norden af dessa
fribytareskepp, som icke skonade ens sina vänner, och
de kungjorde sjelfva offentligen, att alla missdådare
och fredlöse kunde komma till dem och blifva upptagna
bland dem. De kallade sig Vitaliebröder, och folket
kallade dem Fetaliebröder, emedan de förde eller
skulle föra matvaror (viktualier, fetalier) till
det belägrade Stockholm. Detta gjorde de visserligen
också, men i sjelfva verket voro de intet annat än
simpla sjöröfvare, som öfverföllo och togo som byte
det första, det bästa som kom i deras väg.
Och de voro så mycket farligare, som de
nordiska rikena icke
hade någon sjömakt att sätta emot dem.
Ty sedan hansestäderna satt sig i besittning af den nordiska
sjöfarten, hade skeppsväsendet i
Sverige och Danmark så småningom förfallit,
och likaså var öfver hufvud förhållandet i Norge.
Af namnen på några af anförarne för dessa fribytare
ser man, att icke alla utgjordes af tyskar,
utan att äfven från Norden män sällat sig till
dessa »Guds vänner och all verldens fiender»,
som de sjelfva kallade sig. Och i Finska viken, i
Östersjön, i Nordsjön – öfverallt och när man minst
väntade det, stack ett fribytarsegel upp öfver vågen,
började strid, äntrade och röfvade allt, som röfvas
kunde. Öfverallt på Sveriges, Danmarks och Norges
kuster landstego de, plundrade och brände och drogo
så åter till sjös, bortkapande hvarje skepp som ämnade
sig till eller kom ifrån dessa länder.
Att Lybeckarnes skepp synnerligen skulle falla dem
på läppen, finna vi naturligt, då Lybeck ansågs
bära skulden för att Albrekt ännu satt i fängelse,
och det påstås att köpmännen i Rostock och Wismar
visat en synnerlig glädje, när ett fribytarskepp
ankrade i deras hamnar med byte som var röfvadt
från Lybeckarne. Till en sådan styrka växte till
slut dessa fribytare, att icke ens en flotta om 30
skepp och 3,000 mans besättning, som 1394 utrustades
af hansestäderna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
