Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt och Rådet, 1371-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan af samma namn Ivar Königsmark blef gift med
Valdemar Erikssons enka, Helga Anundadotler. Såsom
bevis på tidens råhet må vi här anföra ett bref af fru
Helga, hvari hon klagar öfver, att hon med hugg och
slag blifvit af sin man tvungen att afhända sig sin
lagliga egendom. »Alla de dandemän» – skrifver hon –
»som detta mitt öppna bref höra eller se, helsar jag,
Helga Anundadotter, som herra Valdemar Erikssons
hustru var, kärliga med varom Herra; kungör jag det
allom dandemannom, som detta vilja höra eller se, det
mig var afhändt Broo, och det gjorde Ivar Konungxmark,
som min husbonde var, för den skuld det han ville det
unna hvarken mig eller mina arfvingar, och det gjorde
jag med stor nöd och jag var slagen och trugad och
illa haldnat dertill med nöd och ej med lust, och
honom trängde der hvarken fängelse eller fattigdom
eller något det honom måtte skada i någrahanda måtto,
och han tog mitt insegel och satte derför utan min
tack och utan min vilja, det gjorde han med rätto
vålde etc.»
Vi se, huru det understundom gick till i de förnämas
hus. Här skedde våldet till och med till förmån för
den, som sjelf hade högsta domen i sin vård, nämligen
drotset Bo Jonsson, och det blir då ganska klart,
att för fru Helga all klagan skulle vara fåfäng.
Som konungen med stor, ja, allt för stor
frikostighet mottog och omhuldade sina öfver hafvet
kommande landsmän, tillströmmade sådana i mängd,
så att synnerligen Stockholm fyldes med tyskt
slödder. Det berättas såsom något mycket vanligt,
att Albrekt gifvit hundra mark silfver i fadder-
och nyårsgåfvor. Enligt samtida underrättelser,
må hända något öfverdrifna till följd af hatet
mot Tyskarna, var det nog att vara tysk och kunna
dansa väl för att vinna inträde vid konungens hof,
man måtte för öfrigt hafva skinnare eller smed till
fader. De skräflade om sin slägtskap med kungen,
och kungen kallade dem »min vetter» eller »min oheim»
(farbror eller morbror). Svenske män, både höga och
låga, och svenska seder föraktades af dessa Tyskar,
hvilka, när de hitkommo, här ville fara fram på
samma sätt som i sitt fädernesland, utan afseende på
de förhållanden som voro rådande hos oss. Konungen
sjelf, liksom de tyska riddarne på slotten, omgaf sig
med tyskt folk, som utgjorde besättningar på slotten
samt deras följen på resor, och med den ringa makt,
konung Albrekt hade, fingo lidelserna fritt spelrum,
och våldets och styrkans rätt var allrådande.
Vi komma nu till de förnämsta prelaterna.
Efter erkebiskop Peter, som dog 1366, blef den förut
omnämnde konung Albrekts kansler Birger Gregersson
erkebiskop. Det var en man af mycken »frihet och
klokhet» samt »förfaren i all vetenskap, synnerligen
i teologien, lagarna och canonerna». Han sammanskref
sin samtidas, den heliga Birgittas lefverne,
äfvensom en legend om S:t Botvid. Den märkligaste
händelsen i kyrkligt afseende, medan han innehade
erkebiskopsstolen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
