Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemar vinner Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hertig Albrekt och andre, hvilka voro öfvertygade
om klagopunkternas riktighet, bringat honom till
besinning och bättre eftertanke, kommit från sitt
slott till Valdemar i klostret och der erkänt
riktigheten af Valdemars fordringar. Saken skulle
afgöras genom en dom af åtta skiljedomare, fyra från
hvardera sidan.».
Två dagar derefter drog konung Valdemar öfver
till Helsingör, och borgmästarne följde med. Så
långt går den rostockska skrifvarens berättelse[1].
Den mörka aning som för ett ögonblick fylde
konung Magnus’ själ, då han om nyåret 1359 lät
sin käre broder Valdemar lista till sig löftet om
att öfverlemna Helsingborg, dröjde icke att blifva
verklighet. Motgångarna drogo allt trängre kretsar
omkring honom, och nu var Helsingborg hans sista
fotfäste inom detta Skåne, som kostat honom så många
bekymmer och hans folk så stora uppoffringar.
Valdemar hade anklagat Magnus för åtskilliga
oförrätter, sade han till städernas sändebud. Det
oförsigtiga löftet att öfverlemna Helsingborg och
bemödandet att icke behöfva uppfylla detta löfte var
dervid naturligtvis den förnämsta klagopunkten. Magnus
vägrade att erkänna sig hafva begått något orätt
eller något, hvaröfver Valdemar hade i denna sak
att beklaga sig, men hertig Albrekt hade slutligen
lyckats öfvertyga honom – sade vidare Valdemar. Vi
kunna lätt föreställa oss, huru Albrekt härvid gått
till väga. Konungens eget farliga, nästan hjelplösa
tillstånd, då få eller inga funnos, på hvilka han
kunde lita, hertigens egna fordringar på ersättning
för hvad han hade att fordra sedan det förra kriget,
allt detta, behörigen färglagdt och uppblandadt
med hotelser om hvad som kunde komma att inträffa
i händelse af fortsatt vägran å konungens sida –
allt detta var af natur att inverka på Magnus. Dock
öfverlemnade han icke slottet åt Valdemar, utan
åt Albrekt, vare sig nu såsom säkerhet för dennes
fordringar, eller till honom såsom skiljedomare,
tills en förlikning kunde komma till stånd mellan
Magnus och Valdemar. Albrekt var nämligen en af de
fyra skiljedomarne på Magnus’ sida. Riddarne Nils
Abrahamsson (Ambjörnsson?) och Anders Niklisson samt
väpnaren Jon Christinesson voro de andra tre.
Med bekymmer i sitt sinne lemnade Magnus på den
utsatta dagen Helsingborgs slott. Det låg ett
djupt vemod i den blick han kastade öfver det rika
landskapet vid han red vägen fram, omgifven af sina
män, bland hvilka der fans ingen som han kunde räkna
på, ingen som han kunde tilltala som vän. Den ende,
Bengt Algotsson, var väl nu i Skåne, men som en
landsflyktig, biltog man, ett mål för hans omgifnings
hat.
Vid Rögnebro nära Engelholm lemnade han Erengisle
jarl och Carl Ulfsson till Tofta med krigsfolket,
för att skydda Halland, och fortsatte sjelf färden
uppåt norra Sverige, der vi finna honom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
