Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Birger Magnusson och hans bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drogo bort derifrån, och slutligen äfven hertigarne
sjelfva. Dock var det underligt att se, huru riddarne
och deras män endast i små hopar lemnade Bjälbo, och
ännu underligare var det, att alla de små hoparna,
ehuru på olika vägar, togo samma riktning, nämligen
norrut. Synbarligen handlade alla dessa beväpnade
skaror efter en förut öfverenskommen plan.
Och så var idet. Hertigarne hade gifvit dem befallning
att möta sig uppe i Södermanland på Hunhammar. Sjelfve
begåfvo de sig öfver dit, ledsagade endast af några
få män och i största tysthet. Att något vigtigt
var å bane, det var klart för alla, som bodde kring
Hunhammar, men hvad, det anade ingen och minst den
som det gälde. Det var konung Birger. Han höll
då hof på Håtuna, en gammal kungsgård, belägen
vester om Sigtunafjärden i trakten af det bekanta
Forn-Sigtuna. Man lärer ännu i dag kunna se lemningar
af murar efter det gamla slottet. Konung Birger hade
inlöst det från grefve Gerhard af Holstein, som fått
det med sin grefvinna, konung Valdemars dotter.
Här sätt konung Birger med sin drottning och sina barn
om hösten år 1306, då underrättelsen kom till honom
om brödernes gästabud på Bjälbo. Han sände genast bud
till dem och bad dem, sedan det åter blef tyst efter
de stora festligheterna på Bjälbo, gästa hos honom på
Håtuna. Men man hade hunnit till slutet af September,
och ännu hördes icke något af från hertigarne.
Då en dag – det var den 29 September – just som
konungen satt till bords, kom bud, att hertigarne
hade anländt. De hade från Hunhammar begifvit sig
sjövägen öfver Mälaren upp genom den af gammalt kända
segelleden Görfveln, Skarfven, Sigtunafjärden.
Konungen blef högligen glad öfver sina bröders
ankomst, och på det hjertligaste mottog han dem. Deras
män blefvo förda till särskilda herbergen, och dit
uppburos deras saker från båtarna. Sedan förflöt det
öfriga af dagen under skämtan och glädje, och intet
ondt ord vexlades hvarken mellan bröderna eller deras
män, så, att någon kunde ana oråd.
Men när det blef tyst om qvällen och alla hade gått
till hvila, då iklädde sig hertigarne och deras män
sina medförda vapen, och plötsligt uppstod der buller
och häftig rörelse på gården, och konungens folk,
som deraf väcktes, kunde tydligen urskilja slamret
af vapen och hastigt utdelade befallningar.
Någon strid kunde här ej komma i fråga. Konungens
folk var obeväpnadt, hertigarne och deras män voro
väpnade från hufvud till fot.
Sex riddare, sexton svenner af vapen och sjelfve
erkebiskopen Nils Kettilsson, som för tillfället befann
sig hos konungen, blefvo gripne och fängslade. Och
dernäst nedfördes konungen och drottningen och alla
deras barn. Alla blefvo de hertigarnes fångar.
Blott en af alla dem, man här hoppats kunna bemäktiga
sig, saknades. Det var konungens äldste son, den
blifvande konungen. Man sökte efter honom, men han
stod ej att finna, och då tiden skyndade, måste man
draga åstad med de fångar, man lyckats göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
