Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Birger Magnusson och hans bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mildhet måtte stadfästa detsamma. »För så vidt som han
(konungen) har något minne af min tjenst, och jag har
något uträttat» – sådana äro testamentets egna ord
– »må han förlåta hvad jag kan hafva förbrutit och
gifva sin stadfästelse åt dessa mina förordnanden,
åt denna min yttersta vilja – jag beder honom derom
af mitt innersta hjerta.»
Den 10 Februari randades, och fängelsets portar
öppnades för marsken. Han fördes ut till Södermalm,
och sedan han der åsett, huru hans graf gräfdes,
blef hans hufvud afhugget. Den döda kroppen nedlades
i grafven, och der fick han ligga »i heden[1] jord»
– säger rimkrönikan – »der bysens[2] fä gick och deras
fahjord», ända till litet före pingst.
Men marskens fränder och vänner läto uppföra ett
altare öfver grafven med ett kors och till dess
skydd ett tält, och en hvar som drog till eller ifrån
staden den vägen, gick in i tältet och båd framför
det lilla altaret en kort bön för den gamle marsk
Thorkel Knutsson.
Först vid pingsttiden lyckades man utverka konungens
tillstånd att få upptaga liket och föra det till
Gråmunkarnes kloster. Detta skedde den 22 Maj. Då
gingo alla stadens prester ut emot liket och förde
det i högtidlig procession till den utsedda hvilostaden.
Vi hafva sett det första skedet af Birgers regering,
sedan han blef myndig. Det kan sammanfattas i
några få ord: han uppoffrade sin och rikets bäste
man. Förhållandet mellan konungamakten och hertigarne
var något i vårt samhällsskick alldeles nytt, och
någon lag fans icke, som bestämde det. Marsken Thorkel
Knutsson ville ordna detta förhållande. Hertigarne
blefvo derigenom hans fiender, vunno konungen på sin
sida och undanröjde genom honom konungadömets bäste
och trognaste försvarare.
Nu stod konung Birger alldeles ensam. Han lefde
sjelf i den tron, att en ny tid af endast lycka
skulle börja för honom, och öfver sin förmyndares,
den faderlige vännens blodiga lik blickade han framåt
mot den kommande tiden. Men det finnes – historien
visar oss det, om vi ej se det i det lif vi lefva –
det finnes en hämnande Gud. Birger skulle snart och
i rikt mått få erfara det.
Det var om hösten samma år, som marskens hufvud
föll. Vid Mormessan den 8 September drogo från skilda
håll skaror af riddare och svenner med ståtligt
följe fram på vägarna, som ledde till det gamla
folkungagodset Bjälbo.
Hertigarne Erik och Valdemar hade der anstält ett
stort gästabud, och icke mindre än fem af deras män
firade der sitt bröllop.
Mycken glädje och gamman rådde på Bjälbo, så länge
gästabudsdagarne varade. Visst skulle hon fröjda
sig, gamla Ingrid, konungaättens stammoder, om det
var henne tillåtet att se all den glans, som omgaf
hennes ridderliga ättlingar.
När gästabudsdagarne voro öfver, blef det åter tomt
på det gamla Bjälbo. De många riddarne och svennerne
och fruarna och tärnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
