Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Magnus Ladulås. Början af Magnus' regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadfäster till och med ett egendomsbyte mellan Birger
Filipsson och hans husfru, hvarigenom hon erhåller
gårdarne Ljungås och Frösberg i Vestergötland mot
Vi och Hoby, hvilka hennes man försålt till lagman
Bengt.
Senare på året, i Oktober månad, var konungen
hos Birger Filipsson och hans hustru Ulfhild på
deras gård Ydö, jemte en stor samling af förnäma
herrar. Herr Johan Filipsson, herr Johan Carlsson,
erkebiskopen i Upsala samt biskoparne i Linköping,
Skara och Strengnäs. Frågan om det ofvan nämnda
jordabytet var här åter å bane, och bekräftelsebref
utfärdades.
Under sådana förhållanden trodde herrarne att det
framfarna var alldeles glömdt. Så var det dock icke.
Konungen bjöd de nämnda herrarna till sig på
Gälaqvist, och dit redo samtlige herrarne. De anade
intet ondt. De hade ju så många gånger sammanträffat
med konungen, sedan förlikningen var ingången mellan
dem och honom, utan att något ondt från konungens
sida vederfarits dem. Huru skulle de numera kunna
hafva något sådant att befara?
Knappt hade de dock anländt, förr än konungen kom dem
till mötes. Konungens uppsyn var vred. De stodo just
der som Ingemar fallit för deras svärd. »Minnens I»
– sporde konungen – »det öfvervåld I här föröfvaden,
då drottningen måste fly för eder och grefve Gerdt,
hennes fader, af eder togs till fånga. Minnens I herr
Ingemar!» – Herrarne sågo bestörte på hvarandra och
på konungen, och herr Johan Filipsson stod i begrepp
att svara, då konungens folk skyndade fram och tog
dem allesammans till fånga.
De fördes sedan till Stockholm, der de insattes
»innan ett torn vid Norrabro». Här sutto de fångne,
tills de blefvo dömde till döden och förlustige sina
gods, såsom de der »stämplat mot landets konung och
hans män, hvilka utgjorde en del af hans kropp». –
Den 20 Augusti 1280 blefvo de halshuggne.
Herr Filip af Runby skall hafva undsluppit med böter.
Konungens hårda dom väckte mycket missnöje, så mycket
mer som den ej öfverensstämde med Sveriges lagar,
ty de blefvo dömda enligt den romerska lagen. I
synnerhet harmades man deröfver, att äfven deras
hustrur blefvo beröfvade sina gods. Enligt gammal
rättssed hade mannen intet att råda öfver sin hustrus
enskilda egendom. Hade mannen begått ett brott,
hvarigenom han förverkat sitt gods, skulle hustruns
egendom undantagas.
Men konungen sökte på alla sätt försona sig med
de brottsliges anförvandter. Johan Filipsson och
hans broder Birgers barn återfingo af konungen sina
fädernegods, och konungen var dervid så noga, att
då han under indragningstiden skänkt ett fiskvatten
från Ymseborg till Gudhems kloster, gaf han derför
fullt vederlag.
Äfven på annat sökte han vinna försoning, och,
såsom det synes, hade han dervid en bundsförvandt,
som i alla tider varit mäktig –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
