Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ett hvitt kläde till fredsmärke. Strandbygden
bestod då af fjorton gårdar. Konungen gästade
der öfver en natt hos en bonde, som hette Gils.
Längre än till Grums härad kom icke konung Hakon på
denna sin färd. Der vände han och drog åter vester
ut genom Nordmarks hårad, som låg närmast Kölen och
Norge. Men öfverallt, der han drog fram och der
bönderne ej föllo honom till föga, utan hade lemnat
sina gårdar öfvergifna och öde, der härjade han med
eld och brand. Att bönderne, som saknade anförare, ej
vågade möta fienden i öppen strid, var helt naturligt,
men hvar de kunde, sökte de göra honom så stort
afbräck som möjligt. Ofta oroades den norska hären af
blindt alarm, som förorsakade stor förvirring.
I Holmedal, en af de vestligaste socknarna i Nordmarks
härad, hade en skara bönder samlat sig i tjockaste
skogen. De sköto modigt med sina pilar på den
förbitågande norska hären. En häftig strid uppstod, men
efter en kort stund togo bönderne till flykten. För
att hämnas uppbrände Norrmännen alla gårdarna i den
östra bygden och anstälde der en sådan förödelse, att
icke en stuga stod qvar. Böndernes och presternes
böner om nåd och förskoning räddade den vestra. Här
tog konungen nattläger hos en prest, som dock ej hade
något annat att bjuda honom dricka än »blanda»[1].
Derpå drog konung Hakon åter in i sitt rike.
Äfven i lagman Eskils gård växte en af de många, som
på grund af slägtskap med de föregående konungarna
gjorde anspråk på Norges rike. Det var lagmannens
styfson Knut, en son af hans husfru Christina i hennes
förra gifte med den mäktige norske jarlen Håkan
Galin. Vid de möten och samtal, som konung Hakon i
Norge haft med lagmannen, hade han flera gånger sökt
förmå denne att utlemna sin unge styfson och hade
lofvat att för Knuts faders och fränders skull i
Norge väl förse honom och bevisa honom all ära. Men
hvarken Knuts moder Christina eller lagman Eskil hade
velat höra på slikt, och lagmannen hade alltid velat
förelägga konungen sådana vilkor för uppfyllandet af
hans önskan, att konungen ej kunnat gå in derpå.
Det var året efter den norske konungens tåg till
Vermland, som främmande män infunno sig hos
lagman Eskil och fru Christina. De voro utsända från
Ribbungarna. Dessa hade dragit all möjlig fördel af
konung Hakons frånvaro från sitt rike. Den djerfve
Sigurd hade derunder från en annan sida inbrutit
i Norge, sköflat hela Viken och framträngt ända
till Opslo. Men nu var Sigurd död, och de behöfde
en ny höfding. Deras ärende hos lagmannen var
derföre det att hos honom anhålla om junker Knut
till konung. »Låt honom ställa sig i spetsen för
oss», sade de, »och allt landet skall gå honom
tillhanda, då han kommer.»
Fru Christina tyckte detta vara ett tillfälle,
som ej borde lemnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
