Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fortsatta striden mellan Svear och Götar - Nordmän österleds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi hafva nämnt, att Svear och Östgötar efter
Ragvald Knaphöfde togo Erik Årsälls son Sverker till
konung. Sedan Magnus stupat vid Fotevig, förenade
sig äfven Vestgötarne om i denne konung, så att han
efter Stenkil var den förste, som åter var konung
öfver hela Sverige.
Nordmän österleds.
Det var en tid, då germaniska folk – således af samma
stam som Asarne, våra fäder – bodde i det nuvarande
Ryssland från Östersjön allt intill Svarta hafvet. När
våra fäder begifvit sig derifrån och tagit det land
i besittning, som deras ättlingar ännu ega, är det
naturligt, att gemenskapen med landet, hvarifrån de
kommo, icke genast upphörde, så mycket mer som det
är troligt, att stamförvandter stannade qvar i det
gamla landet. Våra äldsta sagor omnämna äfven en sådan
beröring, och färderna österut äro till och med de
enda, som nämnas. Men denna beröring var icke fredlig,
dessa färder voro härfärder. Förhållandet förklaras
af gamla upptecknade underrättelser från detta land</footnote>
De äro upptecknade af en munk från ett kloster
nära staden Kiew i Ryssland vid namn Nestor. Han var
född 1056 och anses bäfva blifvit död efter 1116. Han
var således samtida med de konungar, hvilkas tid vi
här ofvan sökt skildra.</footnote>.
Dessa antyda en beständigt fortsatt kamp mellan de
qvarboende germanerna och andra från öster påträngande
slaviska och finska[1] folk. Det var då mot dessa, som
våra konungar (Ynglingarne) anstälde sina härfärder,
och således till sina stamförvandters hjelp och skydd,
ehuru de äfven derjemte förskaffade sig besittningar
i dessa länder (Finland, Ingermanland, Estland,
Lifland och Kurland).
Erik Väderhatts tåg till dessa länder äfvensom
andra konungars voro således egentligen riktade
mot östan ifrån framträngande folkstammar, hvilka
ständigt tryckte på Svearnes stamförvandter. Före
honom var i den kedja af händelser, som slutar med
Bråvallaslaget, segervinnaren der, sjelfve Sveakungen,
född i Gardarike.
Ungefär vid den tiden, då Bråvallaslaget drog kämpar
från alla nordiska folk till Sverige, timade i öster
den förändring, att slaviska och tschudiska folk,
Finnar, Ester, Liver trängde fram mot Östersjön och
togo der land i besittning. De der boende folken
af germanisk stam (Roxolaner, hvaraf Rodser, Rosser,
Ryssar), således de egentliga Ryssarne, måste dervid
taga sin tillflykt till stamförvandterna vesterut,
och derifrån, d. v. s. säga från Sverige, kommo då
– heter det – mäktiga härkonungar, som gjorde de
fiendtliga folken af annan stam skattskyldiga. Deras
välde var dock hårdt och tryckande, hvarför de
underlagda folken gjorde uppror och fördrefvo dem. Der
upprättades så kallade gorody, d. ä. gårdar eller
befästningar, men de frigjorda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
