Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besjöngo. Mön egde visserligen en giftoman, som egde
rätt att bortgifta henne, men oftast frågades hon
sjelf till råds, innan friaren fick besked. Arfsrätt
egde hon icke, men den hemgift, som medföljde
henne i boet, äfvensom brudgummens »fästningafä»[1] synas sedermera hafva blifvit hennes enskilda
tillhörighet. Sedan möns och hennes giftomans samtycke
vunnits, följde bröllopet. Brudköp, ett ord, som
begagnades för att beteckna denna handling, får icke
komma oss att tro på någon köpslagan om bruden mellan
friaren och hennes giftoman. Så kallades nämligen
den summa, som friaren gaf till sin bruds utstyrsel
och hvilken sedan medföljde henne i hennes hemgift,
när hon lemnade faderns gård. Bröllopet hölls hos
giftomannen, och bruden vigdes med Thors hammare,
som lades i hennes sköte. Urgammal var också seden,
att brud och brudgumme vexlade ringar, äfvensom
att bruden morgonen efter bröllopsdagen erhöll sin
»morgongåfva». Bröllopsgästabudet varade i flera dagar
och firades med mycken prakt. När bruden kom till
mannens hus, mottog hon »nyckelknippan» såsom ett
tecken på sitt välde öfver husets inre bestyr. Hon
var nu husmoder eller husfreja (af hvilket ord vi
fått vårt husfru). Hennes anseende som sådan var
stort; vid alla vigtigare husliga angelägenheter
inhemtades och följdes hennes råd, och sönerne –
till och med de vuxne och de, som redan voro rika på
bragder och ära – böjde sig ofta stillatigande för
en tillrättavisning af husmodern.
Slutligen må nämnas, att i denna tid läkarekonsten
nästan uteslutande sköttes af qvinnor. Vi böra dock
dervid märka, att denna konst egentligen endast
var en läkekonst, som bestod i läkandet af erhållna
sår. Ty af andra sjukdomar visste nordborns kraftiga
och oförderfvade natur föga.
Barnens uppfostran skulle naturligtvis hafva samma
syfte, som religionen, att bilda krigare. Derför
voro öfningar i simning, brottande, springande
och klättrande, med ett ord i allt, som kunde härda
kroppen och gifva honom den för krigaren nödvändiga
styrkan och smidigheten, det förnämsta i våra fäders
uppfostran. Och allt derunder vändes de unges hug
på storverk och mannabragd genom den ära och det
anseende, som de sågo i så riklig mån komma den mot
vintern hemvändande vikingen till del, äfvensom genom
hans berättelser om hvad han sjelf hört och sett och
utfört i främmande land.
Sagorna förtälja också om denna deras färdighet saker,
som nästan gränsa till det otroliga. Så berättas
om en, att han kunde i full rustning göra högre
språng, än han sjelf var, och om en annan, att han
i fullt språng satte öfver ett svalg af tolf alnars
bredd. Att föra svärdet lika färdigt med venstra som
med högra i handen var något ganska vanligt, och om
Olof Tryggvasson berättas, att han, under det han vid
full rodd gick på årbladen utanför skeppet, kunnat
leka med tre svärd på det sättet, att alltid ett var i
luften och blef gripet i handtaget, när det föll ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
