Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Likaså uppenbarar sig det hårda, dödsföraktande
sinnet i den vackra seden, som knöt tvänne
män tillsammans i lifvets alla skiften, det af
fädren så kallade fosterbrödralaget. Sagorna hafva
lemnat oss åtskilliga exempel på, huru ett sådant
fosterbrödralag uppkom. Gemensam uppfostran, men äfven
ömsesidig högaktning för mannamod och mannakraft
förmådde tvänne kämpar att ingå en sådan förening,
hvarigenom de förbundo sig att hela lifvet dela samma
öden, och fosterbrodern ansågs ofta hafva heligare
rättigheter än till och med fader och broder. När ett
fosterbrödralag ingicks, uppskars en lång grästorfva,
som med bägge sina ändar satt fast vid jorden, men
upplyftades på midten förmedelst ett spjut. Under
detta hvalf trädde de båda männen, skuro sig i hand
eller fot, så att deras blod rann tillsammans ned i
den under varande mullen, togo knäböjande hvarandra
i hand och kräfde gudarne till vittnen, att »ett öde
skulle öfver dem gånga, och den öfverlefvande hämnas
den andres död».
På det närmaste i sammanhang med nyss anförda sed
står en af mera blodig art, det så kallade vigarfvet,
blodshämnden, eller förpligtelsen att hämnas en
dödad anförvandt – och den pligten var den heligaste
af alla. Kunde ej hämnden träffa rätte banemannen,
var det nog med hans närmaste anförvandt, och då den
enskildes lif, heder och egendom stod under slägtens
gemensamma beskydd, uppkom ofta af blodshämnden
slägtkrig, som kunde vara genom många leder och sällan
slutade förr än den ena slägten var alldeles utrotad.
Gästfrihet och vördnad för fädrens minne voro
egenskaper, som breda en vacker dager öfver våra
fäders lif. Gästfriheten var så helig, att till och
med om den, öfver hvilken bondens blodshämnd rufvade,
trädde öfver hans tröskel och, trött af en lång
vandring, begärde herberge öfver natten, var detta
det enda fall, då blodshämnden icke fick utöfvas. Och
denna gästfrihet var så allmänt rådande, att det var
just derigenom, som undantagen så bjert afsticka.
Huru de bortgångnes minne vårdades genom grafhögar,
minnesvårdar (bautastenar), genom skaldernes
sånger, derom lemna de anförda sagorna rikliga
underrättelser.
Qvinnans ställning var hos våra fäder fri och
oberoende. Det är en allmän iakttagelse, att
den ställning, qvinnan intager hos ett folk, den
behandling hon röner är en sann måttstock på graden
af detta folks bildning och förädling. Våra fäder
stå i detta afseende högt. Hos dem stod qvinnan i
långt högre anseende än hos många andra folkslag,
och sagorna visa oss på många ställen, hvilken
aktning visades henne här i Norden. Den nordiska
qvinnan visste också att bibehålla sin frihet och
sitt oberoende. Som ogift, gift och som familjemoder
var hon alltid samma högsinta, trofasta och sedliga
väsende, som i första hand vårdade familjens
framtid. Nordens blåögda tärna älskade, liksom
hela hennes folk, högst af allt den ära, som vans
med svärdet i hand, och ofta föredrog hon framför
ynglingen utan rykte den mer åldrade mannen, hvars
namn och bragder skalderne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
