Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Starkodder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog.» – »Seger gifver jag honom i hvarje strid»
– sade Odin. – »Och i hvarje skall han få menliga
sår» – tillade Thor. Slutligen gaf Odin honom skaldskap
och att han skulle vara afhållen af förnämliga män,
hvartill Thor sade, »att han skulle glömma, hvad
han diktade, och blifva afskydd af menige man.» –
Detta allt dömde domarena Starkodder till öde,
och slutades så tinget, hvarpå Starkodder och
Hrossbars-Grane begåfvo sig till hären igen.
När de skulle skiljas, sade Hrossbars-Grane till
sin fosterson: »väl månde du mig löna det medhåll,
fosterson, som jag visat dig.» – Starkodder jakade
dertill. »Då skall du» – fortsatte Hrossbars-Grane
– »sända mig konung Vikar, och vill jag finna råd
dertill.» Dermed fick Hrossbars-Grane honom ett spjut
i handen, och syntes det som ett vassrör.
Det var i dagningen, när Starkodder kom åter till
hären. Om morgonen gingo konungens män att rådslå,
och blef det beslut fattadt, att de skulle låtsa,
som om de gjorde blodoffer. Bredvid dem stod ett högt
furuträd och vid sidan en stubbe, som räckte upp i
grenarna. En kalf slagtades nu till offer. Starkodder
tog tarmarna, steg upp på stubben och böjde ned en
af de högsta grenarna, omkring hvilken han fastknöt
tarmarna. Derpå sade han till konungen: »nu är galgen
färdig, konung, och mycket farlig synes han icke;
kom hit, så vill jag lägga snaran om halsen på dig.»
РKonungen svarade dertill: Ȋr denna tillrustning
icke farligare, än som hon synes, så väntar jag mig
föga skada deraf; men går det annorlunda, så står det
till ödet, hvad af mig vill blifva.» Steg så konungen
modigt upp på stubben, och knöt Starkodder snaran om
hans hals. Derefter stötte Starkodder till konungen
med vass-strået, i det han sade: »nu gifver jag dig
Odin», och släppte i detsamma qvisten lös. Men det
lilla vass-strået blef till ett spjut, som rände
genom konungen, stubben föll undan hans fötter,
kalftarmarna blefvo som starka vidjor, qvisten slog
tillbaka, så att konungen sväfvade i furans topp.
Så hämnades Odin och bestraffade försöket att
undandraga honom det genom lottkastning bestämda
offret. Starkodder var medlet, hvaraf Odin begagnade
sig, men han blef derför högeligen af folket afskydd,
så att han måste lemna Norge, och säges det, att
han aldrig kom der sedan. Sjelf sörjde han mycket
den gjorda gerningen och höll den för att vara det
största nidingsdåd. – Han qvad derom:
Gladdes jag mest
under min lefnad,
då kungen jag följde,
kärast på jorden;
tills vi kommo
(det jätteqvinnor valde)
sista gången
till Hårdaland.
Skulle jag Vikar
i höga trädet,
Geirthiofs bane,
gudarna offra;
rände jag spjutet
i konungahjertat –
det sörjer jag mest
af dåd mina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
