Vid Sunds kyrka i Östergötland bodde änkan mor Ingiäll. Hon var så fattig, att när hennes husbonde dog, hängde hon nycklarna på båren för att visa fordringsägarna, att hon gick ifrån allt, som förut hade varit hennes, och lämnade det åt dem. Ändå ville döttrarna ha granna kläder. När sorgetiden var över, skaffade hon sig därför ett stycke rött tyg och satte sig att sömma en kjortel.
»Vems blir den?» frågade alla tre systrarna och ställde sig omkring henne. »Min blir den!» ropade den ena. »Jag är äldst.» - »Mig skulle den klä bättre», invände den andra, som var vackrast.
»Ni få väl tura», svarade modern och klippte av den sista tråden.
Tullia, den yngsta, knäppte händerna om nacken och stirrade i taket. »Ja, vi få bära den var sin söndag, när vi gå till mässan», hånade hon. »och var sin söndag få vi linka i våra trasor.»
Hon sprang fram mot den gamla med lyft hand och slog henne och brottades med henne för att rycka till sig kjolen.
Mor Ingiäll gick undan och satte sig i vrån och grät. Hon suckade, att bättre kunde hon ha förtjänt av sina barn. Plötsligt torkade hon ivrigt sina ögon, så att tårarna inte skulle synas, och vände sig om. Byfolket hade genom den öppna dörren sett striden och började att samlas under hot och mummel. Hon vacklade skrämd upp och försökte att stänga dörren för att rädda sin styvsinta dotter, men det var för sent.
»Något sådant har aldrig förr hänt i vår by», sade ett par vördnadsbjudande, vitskäggiga män och stego över tröskeln. »Ingiäll, timme efter timme, dag efter dag har du arbetat och trälat i din fattigdom. Hela tiden har du tänkt på dina barn, och dig själv har du sällan unnat något. Vi trodde, att vi skulle få se dem kyssa ditt vita huvud, men skymf och slag, det blev din lön, Ingiäll. Här måste urgammal lag döma.»
Tullia stod framför spisen och smålog högmodigt och trotsigt, medan byamännen hämtade ett rep och bundo ihop hennes händer på ryggen. Och så blev hon ledd till tingshuset och därifrån till häradets kista. Fängelserna på landsbygden kallades då för tiden med det namnet. Det var en mycket djup grop, kringtimrad med tre, fyra stockvarv och täckt med torvtak som en källare. Där fanns det varken eldstad eller vindöga, och stegen, som hon klättrade ned för, drogs sedan genast upp ur gropen.
Natten blev mörk och lång, och modern kom dit och räckte henne ett ljus, så att tiden lättare skulle gå. Ingiäll böjde sig till gallret, som var lagt över gropen, och snyftade: »Mitt kära barn, vad förlåter inte en mor. Hur måste du inte nu lida. kunde jag bara hjälpa dig! Men mig vill ingen lyssna till, hur mycket jag än på mina knän tigger om nåd för dig.»
Flickan satt tyst och såg i ljuslågan.
Efter ännu några nätter kom Ingiäll tillbaka med ett nytt ljus, men då kastade hon också med den röda kjorteln. »Kan den skänka dig någon tröst, dotter», suckade hon, »så behåll den för dig ensam! Här stå nu dina systrar bakom mig, och de vilja aldrig bära något, som vållat så mycket ont. Ve det lysande tyget, ve mina egna vissna händer, att den dräkten någonsin blev sydd! Jag utfattiga änka, varför lyddes jag på era fåfängliga böner, varför var mitt hjärta så svagt?»
Genast sprang Tullia upp, trädde på sig kjorteln och synade den vid ljuset och vände och svängde, sig helt belåten. »Där ser ni, att hon bara är ett tanklöst barn, som ännu ingenting begriper», sade modern till prästen, som just närmade sig med några fackelbärare. Timmen var inne, då flickan skulle föras till döden.
»För gammal lag få vi alla böja oss, mor Ingiäll», svarade han och lät hämta stegen, så att Tullia kunde gå upp. »Så länge sinnena äro hårda, talar också lagen med deras sträva tunga. Annorlunda kan det inte vara. Droppa ned i våra sinnen, du himmelska kärlek, så att inga järn längre behöva smidas åt oss, och så att en mor alltid med glädje kan se sin dotter i ögonen!»
Skinande som en kungabrud, gick Tullia i den vajande röda kjorteln, som hon så mycket hade längtat efter. Det var i dagbräcket och lugnt väder, och ljusen och facklorna brunno klart och stilla. På en kulle vid Lillsjön fick hon, som den stränga lagen bjöd, stiga ned i en uppskottad grav. Över hennes huvud hängdes en brödkaka på ett snöre, utan att hon kunde nå den, och sedan blev hon lämnad åt sig själv.
Efter några dagar kom folket tillbaka och skottade igen graven. Då sågo de, som stodo närmast, att ett litet genomskinligt väsen svävade upp mellan spadarna. Det var inte större än ett barn. men hade Tullias drag. Först voro ögonen skrämda och sorgset ångerfulla, men över dem föll småningom en droppe av den himmelska kärlekens ljus, och när de små vingarna till sist sakta utbreddes, klingade det till som en lärkdrill.
En fyrkantig stensättning utvisade sedan stället i långa tider.
