Vid Ljungby i Skåne ligger på slätten en sten, som är lika hög och lång som en liten stuga. Den kallas Magelstenen. Numer äro alla troll ihjälslagna av åskan, men fordom lyftes stenen var julnatt på gyllne stolpar, och under den tände dvärgarna sina vättaljus och lekte och svängde om.
Jens Holgersen, som bodde på gården, var en duktig krigare av den mäktiga Ulvstandska ätten. Många äventyr hade han varit med om, både till sjöss och lands, men behöll alltid lika oföränderligt sitt lustiga sinne. En enda sak störde hans ro. Det var årslånga jordatvister med grannen, den tjocka abboten på Bäckaskog, som alltid överlistade honom och vann.
En solig middag, när Jens stod och skuggade sig bakom Magelstenen för att granska sina åkrar, såg han abboten komma på vägen. Antingen trollen nu viskade honom något illmarigt råd, eller han själv fick ett av sina putslustiga infall, men plötsligt begynte han gnugga händerna och småmysa. Förnöjd skyndade han sig tillbaka upp i slottet, som helt fridsamt speglade sig i sin vallgrav.
Snart fick han också höra, hur den tjocka abboten stånkade i trappan. Han bad honom sitta ned och lät genast ställa en kanna med lätt öl på hans ena sida och en med starkare på den andra. Framför den gudsmannen sattes en gås och en and och en braxen och en soppa med vin och peppar och ingefära. Abboten lät sig väl smaka, men var ännu så andfådd, att han hade svårt att tala. Jens befallde då sina tjänare att spänna ihop två bälten och mäta abboten om livet, men de räckte inte långt. Han spände därför ihop tre bälten, och då var det nära på, att de gingo att knäppa.
»Min vördade vän och fader», sade han, »jag vet ett säkert medel mot din fetma och det utan att behöva sätta ditt för mig så dyrbara liv i fara genom några invärtes kurer.»
»Men så säg då ut, kära vän!» pustade abboten och vederkvickte sig med ett djupt drag ur den största kannan. »Jag skall löna dig efter mitt hjärta.»
»Mitt medel är en hemlighet, som jag mycket ogärna yppar», fortsatte Jens eftertänksamt. »Men för gammal vänskaps skull vill jag ändå göra det på ett villkor. Vi skola här underteckna ett avtal, att du betalar mig ett hundra mark och kommer hit och stannar här i tio veckor, mot att jag under tiden gör dig smärt som en ung pärlstickargesäll.»
Överenskommelsen uppsattes utan dröjsmål på ett pergament, som båda skrevo under.
När abboten efter en tid kom tillbaka, förde Jens sin varma gäst ned i smedjan. Därinne var det sotigt och mörkt. Misslynt ville hans vördighet strax vända om, men ett par starka smeder sprungo fram och drogo av honom kläderna. Det hjälpte inte, att han knotade och ropade. De lade fjättrar om hans ben, fastlåste dem vid smedsbulten och räckte honom en väldig slägga. Jens hade roligt, där han stod i dörren, och efter att ha viskat några befallningar till smederna, gick han sin väg.
Abboten stötte ifrån sig släggan och satte sig, högljutt knotande, på bulten. Fram på kvällen blev han mjukare i rösten och bad om litet att äta.
»Inte förrän du hamrar, så gnistorna spraka», svarade smederna. »Då skall du efter var tredje timme få en halv kaka bröd och en bägare friskt källvatten. Vi sätta väl din måltid här i dörren så länge, så att du får tänka på saken. Känn nu på, hur det smakar att ha en tom mage och behöva arbeta!»
Abboten ryckte på axlarna. Tidigt på morgonen väcktes likväl smederna av slammer och flämtande andedrag. Det var den hungriga abboten, som klämde i med släggan. Han var blank som ett äpple och blåste ut kinderna som en trumpetare, och svetten lackade. Men släggan, den gick och gick. Då äntligen blev den tarvliga maten lyft in till honom, och brödet strök till sista smulan, och i vattenbägaren blev det knappt en droppe över.
Dunk, dunk, ljöd det dag efter dag från smedjan, och mindre tungt och trögt allteftersom matlusten tog till. Jens hörde ända in i sin sovstuga, hur hans tvistebroder stod och trälade.
När första veckan var gången, kom han ned med de tre hopspända bältena och mätte abboten om livet. »Se, se», tröstade Jens, »redan ett helt bälte smalare. Ännu nio veckor, och bröderna i klostret komma att bränna rökelse av glädje, när de få bevittna det under, som skett med dig.»
Abboten vred händerna och uslade sig och bad, men skrivet var skrivet. Efter ännu en vecka var han så smärt och nätt, att han bara mätte ett bälte om midjan, och då han hade släggat järn i ännu en vecka, gick bältet att spänna ihop mer än till hälften. Sotet hade gjort honom alldeles oigenkännlig, och både skjortan och hans bara ben voro lika svarta.
I sin förtvivlan visste han ingen annan råd än att lova en smedslärling guld och gröna skogar för ett bud till klostret. Därifrån ilade brev till både biskopen och danska kungen.
Då äntligen omringades smedjan av ryttare, som befriade den utmagrade abboten. Till straff för sitt stolliga odåd fick Jens betala de hundra mark, som han själv hade begärt för sin hälsokur, men miste därför varken kungens gunst eller sitt glada sinne.
Trollen under Magelstenen läto heller inte bättra sig, utan en julnatt några år därefter höllo de som vanligt ett bullrande dryckeslag. På Ljungby levde då en fru Sissela Ulvstand som änka. Hon blev nyfiken och lät sin stallkarl stiga upp på en häst och rida dit.
När han kom fram till Magelstenen, tittade de underjordiska ut från stenen med en liten svart hårtofs vid vardera örat och räckte honom ett fyllt horn och en pipa. »Drick för dvärgakungen», sade de, »och blås sedan till hans ära i båda ändarna på pipan!»
Att pipan var av elfenben, det kunde han se, ty trollen lyste honom med sina gröna ljus. Men hornet hade guldglänsande beslag och var av något alldeles obekant djurslag. Båda sågo mycket ålderdomliga ut. Han ämnade just lyfta hornet till munnen och satte ut läpparna. Då fick han se, att en bergtagen småpiga, som satt ihopkrupen innerst under stenen, höll upp handen och skakade på fingret för att varna honom.
Han visste först inte, hur han skulle göra, utan strök ett par gånger över munnen med ärmen och tittade i mjödet. I ett nu kastade han det så över sin axel. Men några droppar föllo på hästländen och brände till, så att det bar av i sporrsträck över diken och åkrar.
Knappt blev det tid att få upp vindbron bakom honom, när han hade hunnit in i slottet, innan pysslingarna redan voro framme vid vallgraven.
»Fru Sissela!» ropade de och hytte med sina små knutna händer i stjärnglimret. »Din ätt skall bli ypperst i Danmarks rike, om du ger oss igen våra klenoder. Men olyckligast under solen skall den bli, som för bort dem från bygden.»
Fru Sissela stod i vindögat och log utan att bry sig om deras hot, och hela flocken måste stulta hem igen till Magelstenen.
Nästa dag störtade hästen, och dagen därefter sjuknade också stallkarlen och dog. Så ofta trolltyget sedan fördes bort, inträffade alltid underliga händelser hos den, som förvarade det. Eller också brast elden lös i Jens Holgersens gamla slott. Därför blev det också rådligast, tyckte många, att inte reta trollen i det stycket utan låta deras forna tillhörigheter få stanna på Ljungby.
Där finnas de också än i dag, och vill du, kan du ännu blåsa i båda
ändarna på pipan till dvärgakungens ära.
