Det var trängsel på södra bron vid Stockholm. Svenskar som danskar hade valt Kristoffer av Bäjern till konung efter hans morbror, den avsatta Erik av Pommern, och nu höll han sitt stolta intåg.
Han var liten, rödklädd och tjock och hade så långa snabelskor, att folket inte begrep, hur han kunde gå med dem utan att falla på näsan. Kappan räckte bara ned på halva höften, och hatten med sina uppstående uddar såg ut som en omstjälpt gryta. För att ställa sig väl stack han nu muntert och fryntligt sin arm under Karl Knutssons. Men det var farligt att gå bredvid en så ståtlig man. Genast började folket ropa: »Vad skola vi med den där lilla tysken, när vi ha Karl Knutsson?»
En gammal gycklare satt inkrupen i en vrå vid porttornet och spelade på sin pipa för några tama möss. Han var lam i fötterna, och över sig hade han spänt upp ett slitet fårskinn. Mitt genom larmet från trummor och horn hördes hela tiden hans lilla vassa pipa. De förbigående slogo honom på axeln och frågade, hur det kom sig, att han under en så stor dag inte var mer nyfiken, utan gav sig så god ro att fingra på sitt trärör. »Det kommer väl en dag, som blir större», svarade han och plockade in råttorna i sitt knä. »Solglansen över Karl Knutssons hjälm varslar om en kungakrona.»
Den spådomen blev snart hörd också från andra munnar. Det kom missväxt och dyr tid, och Kristoffer fick heta »barkekonung». Då folket beklagade sig över den avsatta Eriks sjöröverier, svarade han helt lustigt, att hans morbror väl behövde något till sin bärgning, där han satt på ett skär som Gottland. Slutligen insjuknade Kristoffer och dog, och då skyndade Karl Knutsson till Stockholm med åtta hundra riddare och svenner i silverblankt brynjetyg.
Det var en strålande majdag, och helga lekamens gille firade just sin vårfest. Rådmän och bagare, präster och baderskor, smeder och krigare gingo sida vid sida i ett långt tåg genom gatorna. Alla voro bekransade och buro blommor i händerna. De jublade och viftade med blomkvastarna, ty redan på avstånd kände de igen den svensksinnade hövdingen, där han tumlade sin vita häst på södra bron. Men morgonsol på västermoln betyder regn. I väster var det mulet, och från den mer och mer överskyade himlen började snart ett stritt vårregn att falla. Gillesbröderna och systrarna skyndade på sin gång, men med allt högre glädjerop, ty det hade länge rått svår torka. Nu visade regnet, att Karl Knutsson kom med god lycka.
Emellanåt höll han in sin häst för att tala med gamla bekanta. När han fick syn på råttfängaren, kom han ihåg hans gälla pipa. »Följ mig nu, gycklare», ropade han, vänlig och segerglad, »så skall jag snart skaffa dig ett bättre tak än det fårskinn, som du spänt upp över dig. Ullen är ju nära på alldeles bortnött.»
»Ädla svenska herre», svarade råttfängaren, med pipan stucken under armen. »Du vet väl bäst, att man får spela för råttorna, om man vill tämja dem. Spela du på ditt håll, så spelar jag på mitt. En gång kan du bättre behöva min skinnfäll än jag det tak, som du får att bjuda på.»
Skrattande ledsagade riddarna Karl Knutsson till hans hus i staden. Där spelade han sedan för »råttorna», fast efter sitt sinne. Med lysande frikostighet höll han var dag öppet bord för vem, som ville gästa honom. Ungdom och ålderdom språkade där förtroligt om landets öden, och ute plaskade vårregnet, så att det susade i taket. Doften från de vederkvickta ängarna kändes ända in mellan husen.
Till sist slog stunden, då stormännen möttes till rådplägning i sankt Gärtruds gillesstuga. Nästa dag skulle det bli kungaval. De hade så länge vant sig vid det utländska, att det i början lät strävt och torrt i strupen, när de skulle ut med det ord, som gav kronan åt en svensk man. De mer betänksamma lade bekymrat fingrarna om hakan, och ändå måste de tillstå, att ingen var värdigare än Karl Knutsson. Men det fanns en, som bet ihop läpparna. Det var Jöns Bängtsson Oxenstierna, ärkebiskopen.
Han gick några steg framåt över golvet i sin sammetskåpa, som var fodrad med hermelin. Silverbältet tycktes nära att brista, så hårt stack han fingrarna under det. Ansiktet var grovt och en smula rödlätt, liksom upphettat av ständig vrede. Men de bruna ögonen - ibland klara, ibland oroliga och grymma - lågade av härskareld. »Om er av era jämlikar blir herre», frågade han försmädligt, »vem av er får sedan lust att lyda honom? Förut ha vi haft tyska konungar, som bott i Danmark, och där ha de varit oss herrar minst i vägen. Med sina fogdar ha de hållit bönderna i styr. Lägg järnhänder på folket, som skriar därute efter Karl Knutsson, och rätta er inte efter ett sådant humlesurr!»
Då ropades det ännu högljuddare efter Karl Knutsson, både ute på gatan och inne i gillesstugan.
Minst av allt kunde ärkebiskopen förlåta, att det var fråga om att undantränga hans egna fränder från makten. Förgrymmad gick han till sina svenner vid dörren. De knäböjde och räckte honom ett par tarvliga skor och en svart kappa till skydd mot regnet. Nästa ögonblick satt han i sadeln, följd av trettio hovmän.
Jöns Bängtsson red hellre en hel natt, i regn, än han uppsköt något angeläget till nästa dag. Först på gården i ärkebiskopsborgen vid Stäket släppte han tygeln. Lamporna brunno som rubiner inne i kapellet, där altaret stod fullprytt med guld och silver. Han smyckade praktfullt sina kyrkor och trivdes bland sång och rökelseskyar, men glömde därför inte sin rustkammare. Olycklig den, som trotsade honom! Hämndelöften och hat fyllde hans själ med sin hemska hänförelse och gjorde honom till en rastlös och oförsonlig krigare med ständigt vapenklirr i sina spår. Vila och tvekan blev för honom något föraktligt.
Han vände sig om mot portvalvet och knöt handen åt det håll, där
han visste, att Stockholm låg bakom skogshöjderna. Det var gråljus
sommarnatt. Regntöcknet höljde bygden, så att den liknade ett hav utan
land, och i det grönsvarta Mälarvattnet hoppade droppar och
ringar. »Goda herrar, välj ni varann till konungar», sade han
halvhögt. »Här råder jag, och Jöns Bängtsson glömmer aldrig en
oförrätt.»
