Det var en stor sak att äga ett befäst hus, och Engelbrekt hade köpt Örebro borg för tusen mark silver av den tyska fogden. Murarna voro tre alnar tjocka och mer, men det såg ganska kalt och tomt ut därinne i de lågvälvda rummen, ty i så oroliga tider hade de flesta inte råd att tänka på trevnaden. Sällan fick också Engelbrekt sitta hemma i lugn.
Aftonen den 27 april 1436 landade han med två roddbåtar vid en liten holme i Hjälmaren för att vila ut över natten. Han var på väg från Örebro till en sammankomst med rådet i Stockholm och bara följd av sin hustru och några få tjänare. Under belägringen av Axevall hade han sjuknat, och ännu var han så svag, att han måste stödja sig på käpp.
Täcken och fällar lågo redan utbredda, och den duktiga hustrun plockade upp godbitar och överbundna skålar ur matskrinet. Mats låg framstupa och blåste i lågorna under den ångande grytan.
Det var ännu isigt i luften, och Engelbrekt stod och värmde händerna över elden. Han kom att vända huvudet åt sidan. Göksholms tegelröda tinnar stucko upp på avstånd över trädkronorna. Därifrån närmade sig med snabb rodd en båt genom vårdimman, som låg utefter vattnet i speglade ringlar.
»Nu må ni alla se» utbrast Engelbrekt och lyste upp av glädje, »att min forna fiende, herr Bängt, vill visa mig den vänskapen att bjuda mig hem till sig. Men jag gitter det inte för min krankhets skull.»
»Ser jag rätt», fortsatte han och gick några steg mot vattnet, »så är det inte han själv, utan hans son Måns, som står i fören. Mats, gå och visa honom, var han bäst kan lägga till!»
»Får jag ännu frid i Sverige!» ropade Måns Bängtsson till svar och sprang i land med en yxa. Sjuk och matt höjde Engelbrekt käppen till värn och frågade: »Vet du då inte, att din fader nyss varit hos mig, och att vi gjort förlikning? Han har lovat mig lejd.»
Utan att svara högg Måns Bängtsson till med yxan, som träffade handen och käppen och avskar tre fingrar. När Engelbrekt då vände sig bort, gav han honom ännu två hugg, så att han föll ned och dog bredvid en sten.
De andra männen i båten rusade också i land och genomsköto den redan livlösa kroppen med sina pilar. Därefter släpade de med sig Engelbrekts hustru och tjänare och förde dem som fångar till Göksholm.
I hast red skaran sedan till Örebro hus och hade med sig en av de gripna tjänarna. Han blev tvingad att gå fram till porten och ropa, att han kom med bud från Engelbrekt och ville slippa in. Fogden kände nog igen hans röst, men lät inte lura sig, utan svarade, att först måste det bli dager. Måns Bängtsson och hans folk plundrade då under tiden i stället nere i staden och drogo så hem igen till Göksholm med sitt rov. Varken han eller fadern vågade likväl för böndernas skull att stanna där, utan de flydde sin väg och funno sedan aldrig mer fred eller samvetslugn.
Då bönderna fingo höra, vad som skett, rodde de ut till holmen, där Engelbrekt ännu låg kvar. Gråtande ryckte de ut pilarna ur hans lik och sade till varann: »Här dukade han lugnt sin aftonvard på sin fiendes mark. Sådan var han, vår Engelbrekt. Ädlare kunde han inte ha fallit under sitt baner i striden.»
De förde den sörjda hövdingens kropp till Mellösa och slutligen till kyrkan i Örebro. Vallfärdande ställde sedan tända ljus på graven och trodde, att under skedde där.
Röken bolmade över Göksholm, där andra hopar befriade fångarna. Runt om i alla bygder var allmogen i rörelse. Den fina Jösse Eriksson gömde sig i Vadstena kloster, men Askabönderna trängde sig in och släpade honom vid fötterna utför trappan. Under hugg och slag kuskade de honom på en släde till Motala torg, och där fick han sticka sitt krusiga huvud under yxan. Mycket bättre gick det heller inte Puke, fast han var böndernas vän, ty han föll i Karl Knutssons händer och blev också halshuggen. Pikar och stormhattar blänkte på broar och stigar, och över slätter och skogar ljöd sången från det svenska uppvaknandets tågande bondehärar.
En gång, när många av allmogen voro samlade vid Engelbrekts grav, sågo de en man med långt dalkarlshår, som låg på knä. Hans ljus höll på att brinna ned, och ändå ville han inte resa sig. De kände igen, att det var Mats, och fortsatte att småspråka med varann om sina strider.
»Och kung Erik, hur gick det honom?» sorlade de. »Avsatt i alla sina tre land, tronar han på Gottland som sjörövarnas hövding.»
Mats steg upp, och hans ljus hade brunnit ut. »Då är det väl på
tiden», sade han och tog pilkogret och hågen, »att var och en nu går
hem till sitt för några år.»
