Trångt var det mellan väggarna och bara hårda leran till golv, men Tolv Ula hade själv timrat sig sitt hybble. Nu kom han från byn med sin första ko. För att hon skulle trivas, ledde han in henne i stugan och lät henne se i elden och äta hö ur hans knä.
Under tiden började det knastra på torvtaket, och ett huvud med tvinsotsaktigt avtärda drag sträckte sig fram över rököppningen. »Nej, se herr Mats Gustavsson!» utbrast Tolv Ula och släppte sitt hö. Han visste, att herr Mats hade slagit ihjäl Linköpingsbispen vid Linderås' kyrka och var bannlyst. Där han gick in, jäste aldrig ett ölkar och kokade aldrig en gryta, och låg ett barn i vaggan, blev det inte gammalt.
»Fort, bonde, räck mig allt det bröd du har!» ropade herr Mats. »Det lönar inte, att du låter mig titta i dina tomma händer. Jag har tappat bort mitt folk på Skogen, och min häst är lika hungrig som jag själv.» Han lade bågen till ögat, och Tolv Ula måste plocka brödkakorna från stången och räcka honom.
»Tag nu haspen från dörren så gärna först som sist», fortsatte den förföljda dråparen, medan han hasade sig ned från taket och steg till häst igen. »Hack i häl efter mig har jag garparna.»
Så kallades de tyska översittare, som då i kung Albrekts olyckliga dagar ströko omkring i landet. Kunde de bara hoppa och dansa, fingo de flux av kungen hundra lödiga mark och kläder med bjällror. Med krusat hår, pilar i kogerbössan, stålhandske på låret och svärdet fastrostat i skidan drogo de så ut på krig mot bondens kornlada.
»Det är rådligast att öppna godvilligt», tänkte Tolv Ula, när garparna började bullra på dörren. »Ur vägen med huggkubben!» ropade de. »Se här, bonde, under den har du gropen, där du gömmer din ölkagge.» De drucko och sjöngo i sus och dus och plockade fram äggknytet under bjälken och stötte ned hönan från takbjälken med spjutskaftet. Det gjorde de med sådan fart, att torv och näver tumlade ned över härden och golvet och började flamma. Då togo de också kon vid hornen och drogo den med sig.
Tolv Ula grep yxan och sprang ut ur sin brinnande stuga. På backsluttningen var det fullt av ryttare och fotknektar, men det var särskilt en, som alla veko åt sidan för. »Kråkorna akta sig att komma örnen för nära», tänkte han, ty han såg, att det var den fruktade Bo Jonsson Grip, som hade nästan hela Sverige i förläning. »Hjälp en värnlös!» bad han och kastade sig ned framför honom. »I skogen kunde jag inte bo för stigmännen. Och så yxade jag till en stuga här vid vägen. Men här får jag heller inte bo. Var skall jag då leva?»
Bo Jonsson satt likgiltig och bred på hästen och såg på honom med tunga ögon. Hade han inte med egen hand huggit ned en riddare framför själva högaltaret i Stockholms gråmunkekyrka och sedan nådigt förlikt hans fränder med en gård och litet pengar och skinnvaror! Han hade annat att tänka på än en bondes klagolåt.
Stugan hade redan råkat i full brand, och Tolv Ula kastade yxan över axeln och vandrade bort.
Det var den klaraste midsommarkväll, och dagranden fortsatte hela natten att glöda över skogen. Åkrar och rovland stodo lövade med små kvistar av hassel och hägg, som hade stuckits ned i dikesrenarna till god årsväxt. Kvastar av Johannesgräs hängde i logdörrarna, och i den öppna kyrkan satt det liljekonvaljer i ljuspiporna. Krokiga gummor vankade kring och samlade dagg till baktråget och läkedomsörter, och unga flickor glömde en stund de onda tiderna och bundo kransar av nio olika blomster för att sova på dem och drömma om sin tillkommande. På lekvallarna bodde ungdomen i lövhyddor och dansade med garparna omkring midsommarstången, som var sirad med färgade ägg och en eldröd hane, solens fågel.
Ingen ville tänka på sin sorg, men därför blev Tolv Ula skygg för människorna och vek av inåt skogen. Mellan träden var det halvskumt, men fåglarna hade ingen sömn den natten, och det flaxade bland grenarna och gnisslade som spinnrockar och nystvindor. Den kolsvarta nattramnen flög där med knarrande vingslag, men aldrig högre över marken, än oxen bär sitt ok, och alltid mot Jerusalem. Det blev en långsam färd, ty djupt i jorden hade han sitt bo, och det vara bara under de stora helganätterna, som han undfick kraften att flyga.
»Du är mitt hjärtas fågel, nattramn», sade Tolv Ula grubblande. »Högre än oxen bär sitt ok, kommer jag nog aldrig över jorden, men hur längtar jag inte till ljusstaden, fridsstaden, som jag aldrig når. Jerusalem, Jerusalem, var är du?»
Efter någon tid blev han anropad av en väpnad och sjungande skara, som drog förbi. »Kom med, enströvare!» sade krigarna. »Bo Jonsson, den förtryckaren, är död, och herrarna resa sig nu mot kung Albrekt.»
Tolv Ula var inte sen att lyda, ty garparna hatade han som varje god svensk, och stora nyheter fick han höra. Herrarna hade vänt sig till drottning Margareta i Danmark, som var änka efter Magnus Smeks son Håkan. Albrekt hade då lovat, påstod krigsfolket, att inte bära sin hätta, förrän han besegrat kung Byxlös, och till på köpet hade han skickat henne ett flera alnar långt bryne att vässa sina nålar och saxar på i stället för att styra riken.
I Falbygden nedanför Mösseberg möttes härarna på båda sidor om ett moras. Tolv Ula rusade in i den vilda striden med sin yxa och hoppade från tuva till tuva, men marken var dyig och lös under tyskarnas hästar, så att de fastnade i gyttjan. Mitt i det flyende myllret av sönderhuggna fjäderbuskar fick han se kung Albrekt, som hade mist sin häst och barhuvad gick av och an och vinkade med en smal käpp. Han var smal om benen, smal om armarna, smal om bröstet och i ansiktet. Allting på honom var smalt, till och med det kluvna skägget. Det var bara det krusiga håret, som var stort och yvigt. Han hade svårt att göra sig förstådd på sitt främmande språk för de segrande svenskarna, och de omringade honom med sina pålyxor och förde honom som fånge till drottning Margareta i Bohus.
Bondemännen byggde sig kojor av granris nedanför borgen, och där kom Margareta med herrarna, liten till växten och brun i hyn, men med vackert böjd näsa och viljefast haka. Försiktigt och klokt utvecklade hon sina meningar, då hon stannade och talade. Eller också teg hon alldeles och lät någon annan föra ordet i hennes ställe.
Hur det så gick, blev det till sist ändå alltid hennes önskan, som segrade. Nu var det hon, som rådde i Sverige. om natten, när herrarna kommo från rådplägningen på borgen, lysta av facklor, sade de skrattande till folket: »Ha ni hört, att nu har drottningen straffat kung Albrekt för hans skryt och satt på honom en hätta med nitton alnars släp?»
»Det är nog bara gyckel av er herrar med oss bönder», svarade Tolv Ula och hängde igen yxan över sin axel. »Fast nog kunde det ha varit rätt åt honom. Vad mig gäller, har jag nu gjort min tjänst här och får söka lyckan på annat håll. Jag har aldrig mer ro att vila två nätter i rad. Det är helgakväll, och nattramnen måste ut och flyga.»
Den gången ställde han sin hemlösa vandring till det tornkrönta
Stockholm.
