Där reste sig trappstegsvis ur havet Visby, den stoltaste, den vackraste staden i Norden. Också havsbottnen sänkte sig utanför hamnen i breda trappsteg, så att det av solen genomskimrade vattnet överst var vitaktigt, men på det djupare stället smaragdgrönt, och där det blev djupast, gungade vågorna strålande blå. Gavelhusen och de otaliga kyrkorna tävlade om att nå allt högre och högre, och utomkring hela den rika hansestaden klättrade ringmuren med sina torn, en tredjedels mil i längd. På den höga kyrkan sankt Niklas var en sirat av inlagda, färgade stenar, och den glindrade långt ut över havet som en rosett av lyktor.
Peder Snugg, som just nu hoppade i land från en förtöjd skuta, var inte mycket att se på för världen. Det var bara en fattig klädesvävaregesäll, som varit ute och vandrat för att öka sina kunskaper i yrket. Luggen hängde fram över näsan, och till växten var han liten och tunn. Men lycklig såg han ut. »Drömmer jag, eller är jag vaken?» stammade han och halade upp ränseln över axeln.
»Jo, du är verkligen hemma igen», svarade hans forna gamla mästare, som stod och väntade på honom med öppen famn. Han förde honom med sig mitt bland gotska träkärl, pälsverk och sandstensblock, som man höll på att utskeppa. Det doftade starkt från lådor med kryddor och rökelse, som kommit ända från Levanten, och några köpmän packade försiktigt upp koraller, guldtråd, sammet och elfenbensstycken.
Uppe på torget gick det enklare till. Där såldes lärft och simpla skor, kokött och humle. Peder Snugg var alldeles yr i huvudet, när han slutligen tittade in genom den uppslagna bodluckan i mästers lilla hus, där gesällerna höllo på att syna olika färgade garnhärvor och nystan.
Fast mäster Simon bodde kvar under det låga tak, där han först hade tjänat sitt bröd vid vävstolen, var han nu en mångbetrodd köpman med eget varuhus och nämndes en heder för Visby.
Håret och skägget föll i långa, prydliga lockar över hans svarta dräkt, och han såg ut som en apostel. »Vill du vara en from son efter hantverksbud», sade han till Peder Snugg, »så lägg din ränsel under bänken och stanna i min tjänst. Men efter kvällen är vacker, så låt oss gå ut en stund!»
»Herr fader», svarade Peder Snugg, glad att återse gamla ställen. »Ära vare hantverket, mästarna och gesällerna! Jag lovar att i allt lyda dig ödmjukt och fromt.»
Den äldsta gesällen hette Peder Dask. För honom var mäster Simon den härligaste man på jorden, och han slängde ifrån sig vävskytteln och förbittrades av missunnsamhet, när han såg mästers vänskap för nykomlingen.
Men mäster och hans skyddsling voro inte lite stolta över sin stad, där de vandrade fram på slingrande gator. Det hade regnat förut under dagen, och takrännornas gapande drakar sprutade långa strålar. Under ädelt uthuggna rosor, liljor och klöverblad öppnades bland murgrönan små dörrar till klostergårdar, där munkar sutto och läste i sina andaktsböcker under skuggan av mullbärsträd och valnötsträd. Genom ett galler fingo de bese ett skrin, som påstods gömma kvarlevor av Maria Magdalena, och en Kristusbild av klart guld, stor som ett fem års barn. De stego ned till ljussmyckade, helt och hållet silverklädda altaren i underjordiska kapell, och högt upp till kyrkor, som voro byggda, ovanpå varann. Mäster tog slutligen ynglingens hand och förde honom med sig ut genom en spetsbågig port i stadsmuren. Här var en underbar äng. Blåeldens blomsterspiror flammade i gräset, och ungdomen dansade vid muntra låtar. De båda vandrarna stannade först under galgarna på galgberget. Tunga moln hopade sig på havet, där lybska, skotska och holländska skepp styrde med fulla segel för att nå hamn.
Peder Snugg knäppte sina smala vävarehänder, lutade på huvudet och såg djupt in i himmelen med sina klara, ljusa ögon. Mäster läste hans tankar. »Ja, lär dig», sade han med högtidlig stränghet, »att undfly det orätta, om du vill bli en god gesäll, oberyktad för alla odygder! Här på berget straffas de syndare. Du har nu sett våra rikedomar. Åt alla väderstreck ha vi handelsvägar över havet. Visbys storhet och makt framför allt annat! Men har du betänkt, hur många händer som måste arbeta, bara för att ett enda av våra skepp skall kunna timras upp på sin köl? Fröjd och gamman på fritimmarna, gesäll, men allvar på den långa, långa arbetsdagen!»
När de stego in igen i mästers gård, hade de andra klätt ut sig med löv och skinnfällar för att hålla hemkomstöl för Peder Snugg. De svängde honom runt i leken, så att han oftare hade fötterna i taket än på golvet. Den avundsjuka Peder Dask passade då på och gav honom ett duktigt nyp bakifrån. Peder Snugg vände sig om och tog fast den stora, bruna gesällen. »Nu skall du få, som du har namn till», sade han och daskade upp honom, så att det hördes ända ut på gatan. Sedan gick han bort och lade sig på bänken och tvärsomnade. Sådan var den beskedliga Peder Snugg, när han blev ond, och det kan ingen undra på.
Utskämd och röd av harm, ryckte Peder Dask oförmärkt till sig hans luva och satte sig mellan rosenbuskarna i trädgården. Han var i grunden en präktig kamrat med hjärta i bröstet, men att någon annan skulle tränga ut honom ur mästers vänskap, det kunde han aldrig förlåta. När alla i huset hade somnat, klättrade han upp på taket och firade sig ned genom den ena skorstenen. Den ledde till en kammare, som ingen utom mäster själv någonsin fick beträda, och han brukade kalla den sin hemliga arbetscell. »Hos en så rik man tör det varken tryta silver eller guld», tänkte Peder Dask, när han kröp ut genom spisen och kastade den avundades luva på golvet. »Har mäster i morgon en silverkanna mindre och så i stället hittar den luvan, tror jag nog, att det snart skall vara slut med din lycka, broder Nykomling.»
Han trevade sig fram, men det var tomt och kalt, och de sotiga händerna satte stora märken på väggarna, Allt som fanns därinne, var en tarvlig trästol och ett bord med några digra pappersluntor. Lyst av nattskenet från vindögat, bläddrade han i luntorna, som mäster dag efter dag hade fyllt med siffror. Det var hans hemliga räkenskaper. Var det då så det såg ut i en rik köpmans heligaste lönnrum! Det var ju nära på som hos den fattigaste. Arbeta och arbeta, det måste båda, för att Visby skulle förbli mäktigt och stort. Besviken klättrade han upp samma väg, som han hade kommit, och tvådde sig riktigt lördagsren vid brunnen.
Mäster var uppe tidigt med solen för att ögna i sina luntor. Redan på tröskeln upptäckte han de sotiga märkena på väggen och kände igen sin skyddslings luva. Djupt bedrövad tog han upp den och vankade ned till de sovande gesällerna. Han böjde sig tyst över dem. Ingen var sotig om händerna. Ändå förstod han, vem som var den skyldiga, när han såg, att den ena av dem redan så tidigt låg nytvagen. »Han äter mitt bröd, och jag är skyldig att vara en fader för honom», tänkte han. »Hellre än att göra honom olycklig vill jag försöka att bättra honom.» Han satte raskt luvan på Peder Snugg, och utan att nämna något om nattens händelser väckte han de båda ovännerna med det glada ropet: »Ni heta båda Peder, och båda äro ni skrivkunniga och dugliga. Jag ville säga er något. Som köpman kan jag inte längre fortsätta att sitta här med er gesäller som en vanlig hantverkare, men vi skola ändå inte skiljas åt. Jag vill se till, att ni bli invigda som lärlingar i köpmännens ärevördiga samfund. Tag på er helgdagskläderna och följ mig!»
Den skyldiga gesällen lyssnade förvånat och misstroget, ty han visste ju, att mäster Simon måste ha hittat kamratens luva i sin arbetscell. »Allting förlåter han nykomlingen», sade Peder Dask till sig själv under vägen. »I stället att straffa honom skaffar han honom ny heder. och för syns skull får jag, bortglömda stackare, följa med. Men hämnas skall jag.»
Simon förde dem till en stor, mörk sal, där svartklädda köpmän voro samlade kring ett altare med ett kors och två ljus.
»Svär att inte äkta någon kvinna!» befallde en vithårig man och steg fram till dem.
»Vi svära», svarade de och lade fingrarna på korset.
»Svär att aldrig förråda våra hemligheter!» fortsatte han med djup stämma. Då de hade lovat, avhöljde den gamle ett skrin, som var stängt med många lås och bommar. »Det är den hemliga låda, som vi kalla sankt Olovs kista», sade han. »Den skall i morgon medtagas på handelsfärden till Novgorod och förvara våra handlingar och vår penningvinst. Olycklig den man, som inte vaktar sankt Olovs kista som en helgedom! Och dig, Simon, dig ha vi utsett att leda färden som ålderman, ty knappt någon i Visby är så aktad och ansedd som du.»
Det var en ståtlig flotta, som nästa dag gungade bort mot Finska viken. Vid de ryska floderna måste varorna lastas om i mindre båtar, som ibland kantrade på det forsande vattnet. I Novgorod landade köpfararna vid ett inhägnat område med långa varubodar och en kyrka åt sankt Olov. Så fort de hade lottat om de bästa sovställena, började de bära upp packorna, och några staplades upp i själva kyrkan. På altaret fick ingenting ligga, men utefter väggarna var det fullt av säckar och fat. Där fanns också vågen med vikterna. På ett så heligt rum tordes ingen väga falskt eller smussla vid alnen, som satt fastmurad i en pelare. Simon stod där hela dagen som ålderman och styrde och befallde. Torftig, liknöjd för de dyrbarheter, som gingo genom hans händer, och ofta med bara litet mjölk och svart bröd bredvid sig på bänken, grubblade han på att knyta nya handelsförbindelser och öka Visbys storhet och makt. Ivrigast vakade han över sankt Olovs kista, som stod bakom altaret. När Peder Snugg om aftnarna skulle låsa kyrkdörren, måste han bära nyckeln under ett skynke, så att ingen kom åt att se den och göra efter den.
En mörk kväll, när Peder kom för att stänga, märkte han, att en lykta rörde sig bakom altaret. »Till hjälp för sankt Olovs kista!» ropade han och sprang in med nyckeln lyft som en yxa. En hopkrupen skepnad flydde då undan mot dörren och stötte till några tomma träfat, så att de rullade ned och stängde vägen bakom honom. Vid ljuset från den kullslagna lyktan urskilde Peder likväl som i en hastig syn, att det var hans gamla fiende.
Simon kom snart, varnad av bullret. När han hade lyst över kistan och sett, att den var orörd, drog han Peder med sig i den bortersta vrån och viskade: »Jag har alltid hållit av dig, därför att du var ärlig och sann. Bara den, som kan röra vid guld och silver med så kalla händer som du, duger till att med tiden bli en stor köpman. Nu sätter jag mitt hopp till dig, Peder. Ingenting annat har blivit borttaget än en ask, som stod på kistan, med mitt bomärke inbränt på locket. Den innehöll mitt testamente, ifall jag skulle dö under resan. Där hade jag skrivit upp, var jag gömmer min hopsparade skatt hemma i mitt hus i Visby. Den ligger under den nästan kolade plankan närmast framför spisen i den hemliga kammaren. Jag måste stanna här ännu en tid som ålderman, men skynda dig du hem före mig. Rädda allt, som är mitt, annars blir jag en utfattig man!»
Redan samma natt var Peder på hemvägen. När han steg i land i Visby, varsnade han likväl snart, att något ovanligt var på färde. Sårade buros på bårar, och väpnade borgare strövade genom gatorna. »Vi satte vår lit till Visbys rikedom», sade de. »Vem kunde tro, att det mäktiga Visby någonsin skulle se sin fana med korslammet kastad under hästhovarna! Nu ligga aderton hundra gutar stupade därute på fältet. Kung Valdemar Atterdag från Danmark behöver våra skatter, och nu har han landstigit med en stor här och slagit oss.»
För att visa att staden tagits med svärdsslag, hade konungen låtit nedriva ett stycke av ringmuren. Genom muröppningen gjorde han nu som bäst sitt intåg vid hornsmatter. Följd av sina ädlingar, red han på en smyckad häst, och det kluvna, rödbruna skägget gömdes nästan i hermelinskragen. På stora torget lät han uppställa tre tomma ölkar, och en härold utropade, att om inte karen inom tre timmar voro fyllda med silver, skulle hela det stora, härliga Visby plundras och brännas.
Borgarna hämtade sina yppersta klenoder och kastade dem i ölkaren. Ändå blev det aldrig nog. Halsband, kors och skedar blänkte där, och ändå voro karen inte fulla. Då buro de dit kalkar och silveraskar från kyrkorna, och likväl fattades det ännu rätt mycket i det tredje karet. Den tredje timmen var nästan utgången på kyrkväggens solvisare. Folket stod på torget och såg, hur skuggan flyttade sig, medan fienderna tågade upp i allt tätare flockar.
Mäster Simons hus var tomt och öppet, och i den hemliga kammaren träffade Peder sin fiende, som hade hunnit tillbaka före honom på ett annat skepp och nu, förvirrad och upphetsad, gick där och stavade i det svårlästa testamentet. Peder räckte honom genast handen. »Mest är det kanske mitt eget fel, att vi ha blivit ovänner», sade han. »och bitterheten har gjort dig yr och blind. Broder i yrket, du längtar nog också du att bli en god gesäll?»
Peder Dask såg upp på honom med en skygg blick. Hans ansikte var infallet och tärt av de samvetskval, som han försökt att dölja för sig själv. »Och det frågar du», kvidde han och gömde huvudet i sin mantel. »Hur har jag gång på gång kunnat handla så illa mot min egen husbonde, som aldrig önskat mig annat än väl!»
Peder Snugg tog då en bila och bröt upp den svärtade plankan närmast spisen. Under den stod en rad av hopknutna påsar med silverpengar. Han vände sig till kamraten och lade sin arm på hans axel. »Här ligger», sade han, »just det silver, som Visby nu fordrar av sin mest vördade ålderman.»
De hjälpte varann att bära ut påsarna och tömma dem i det tredje ölkaret. När de kastade undan den sista urskakade påsen, stod karet fyllt till randen, och Visby var räddat.
Fram på hösten, när Simon kom hem och steg in i kammaren, låg plankan ännu uppbruten bredvid det tomma gömstället. Gula löv hade fastnat på hans skor och kläder, och samma höstfärg lägrade sig allt gulblekare över hans drag. Stödd mot dörrstolpen, stirrade den utfattiga mannen på det ställe, där alla hans besparingar från ett strävsamt liv förut hade legat säkra. »Fader», sade de båda männen och kysste hans rockärm, »vi hällde ditt silver i Valdemar Atterdags ölkar. Ha vi felat, så för oss då till galgberget.»
Han tecknade åt dem att sätta sig med honom vid bordet. »Utom vi
tre vet ingen, vad som hände vid sankt Olovs kista», sade han långsamt
och med en suck, som han kvävde. »Låt ångrat vara glömt. Jag är gammal
och kan behöva unga vänner. Därför upptar jag er nu i mitt handelshus
som egna söner. Visby får aldrig mer sin storhet igen, men ett står
oss ändå åter, och det är den långa, långa arbetsdagen.»
