Ett moln steg upp framför solen, och tallar och strån böjdes för stormbyn och det smattrande regnet.
Med ens framljusnade åter solskivan ur töcknet, först som en blek ring, sedan i sina strålars fulla glans, och regnet upphörde. Allt glimmade och kvittrade och sjöng som i en nyfödd värld, där ingen död fanns. Ekorren hoppade ut på grankvistarna, som kastade en strid skur av glitter från sina våta barr, fotsteg tassade i mossan, och friska, klara barnröster stämde in i skogens jubel.
Det var en skara ungdom. som var ute på strövtåg och nyss hade sökt en stunds skydd under de höga träden. Och se, bredvid en bräckt och splittrad fura stod på den soliga gläntan en gravdös av hopvältrade block och med en stor häll till tak.
»Det här måste vara Ura-Kaipas grav!» utropade en halvvuxen yngling och lade stadigt och fast sin hand på kanten av hällen.
»Karilas, Karilas!» ljöd det som en viskning under hällen. »Redan på stämman känner jag igen det gulskinande folket. Karilas, Karilas!»
Men viskningen var så svag, att det knappt var någon annan än ynglingen, som hörde orden. Den lät mer som ett prassel i den stillnande vinden.
Silvergrå mossa täckte stenarna, och på hällen syntes ännu de små gropar, i vilka trälar och fränder efter gravölet länge hade fortsatt att bränna sin offerkåda. l ödsliga nätter trodde de sig ofta höra, hur den döda hövdingen steg ut över de klirrande skärvorna efter de krossade lerkrukorna och blåste i sin gälla björnpipa för att gå på jakt. Vedpinnarna hade då länge sedan svartnat under den gryta, som de hade lämnat framför hans fötter, och småningom, allt som åren gingo, dogo de själva bort. Häxkvinnor och andra besynnerliga ensittare tröttnade ändå inte att smörja stenen med fett och brumma sina besvärjelser, och mörkret låg tungt över människornas tankar. Men var gång det så kom oväder i sinnena, och skymningen tycktes djupast, stod alltid solen närmast, och den, som var trägnast i att hoppas, blev också den, som merendels säkrast fick rätt.
Nu stod där den unga skaran, klädd som det är bruk i våra dagar, ty det var nu i år som är. Hallonsnår med mogna bär klängde mellan stenblocken, och ynglingen hette inte Karilas, men han var Karilas' ättling och honom påfallande lik. Jag är inte ens fullt säker, att det inte var du själv, just du, som nu sitter och läser den här raden. Och var det inte du, så gå ut i skogen eller upp på höjderna med dina vänner, eller gå ensam, ty där finner du Ura-Kaipas gravdös!
Just dig var det, som han sökte med sin viskning, fast du växer till en fri man och aldrig vill låta sälja dig till någons träl. Något av dig, något av din egen varelse var också med redan i dina fäders verk och strider, liksom något av dig alltid skall leva kvar i dina efterkommande intill sista led. Osynlig, ofödd var du med, då Karilas bands på offerstenen, och du var med bland pilgrimerna, som lyfte sina kors och tågade till Jerusalem. Om du hade ärvt dina fäders minne av livet, liksom din själ och ditt ansikte ärvt så många drag, då skulle du nu här i boken kunna peka på de olika berättelserna om det förflutna och säga: »Här är allt riktigt förtäljt, men här har sagan råkat vilse. Så gick det inte till. Jag vet, hur det var.»
Men nu veta vi ingenting annat om det förgångna, än vad vi kunna leta samman ur sägner och skrifter. Ofta måste vi tycka, att människorna liksom besattes av onda andar, där de kämpade i sitt blod om makt - makt att förtrycka, makt att väpna sig mot sin överman, makt över både jord och luft. Mitt ur stridsvimlet sträcktes ändå alltid händer - och det var de starkaste - mot något ovanskligare, mot det som var rätt och sant. Böj dig in i gravdösen, och tala med den gamla Ura-Kaipa! När du vänjer dig vid skumrasket, skall du snart se, hur han sitter och kisar mot solljuset och räcker dig sin hand, medan han viskar sitt sorgsna: »Karilas, Karilas!»
Berätta om Ansgar och mäster Olov, och varför så många ljus tändas på julmorgonen! Långt borta låg landet, och havet skummade utefter klippstränderna, som främlingen ogärna närmade sig med sina skepp. Då togo männen titt och ofta sina vapen och drogo ut och fejdade med främlingen på hans egen mark. Vem kunde då spå, att Nordens segaste krigarfolk ändå till sist skulle bli det första, som vigde in nya tider med en hundraårig Frodefrid! Säg Ura-Kaipa allt, som är att säga. Låt honom ana, hur det nu går till på jorden! Förtälj, hur du kan trycka ditt öra till en lur och höra en annan tala på flera dagsresors avstånd eller urskilja ett sorl av spridda ord och ljud från olika städer och gårdar, liksom om människorna beständigt flyttade varandra närmre och mer och mer förenades till ett enda stort väsen. Berätta, hur vi dag efter dag bygga vidare på samhället, låta det föråldrade falla och resa nya spiror, så att det hela i sin fulländning blir många gånger märkvärdigare än alla de byggen, som skogens bin forma med sin flit. Du vet så mycket mer än Ura-Kaipa, som inte ens kunde räkna sina egna stenyxor. Tala om, hur det ser ut på solen och på månen, och att jorden är rund som en kula, och att det bor människor på andra sidan! Jag fruktar, att den svårmodiga skuggmannen då klentroget och förtretat kommer att vända sig bort och svara: »Ura-Kaipa är en vis man. Ura-Kaipa låter inte inbilla sig, att människorna kunna gå med fötterna uppåt som flugor. Gå din väg, och stör inte hans gravsömn med sådant barnpladder!»
Och då skall du märka, att mycket blivit olika, men att mycket ändå
är sig ganska likt. Ura-Kaipa kunde fälla tårar som vi, och som vi
kunde han sakna och längta. Grym och hård stod han vid offerstenen,
men i dunklet såg han ändå på sitt skumma vis skillnaden mellan rätt
och illa. Sakta, småningom, förändras allt omkring oss, liksom skogen
växer, också medan du sover. Ännu äro vi bara ett stycke på vägen,
och den blir lång. Snabbast förvandlas det yttre, långsammast vårt
eget sinne. Och dock är den förvandlingen den förnämsta. Detta är det
första och det sista, som vi lära vid vår vandring över alla de döda
ben, som nu vittra i hävdens tindrande natt. Den blyga och försagda
sanningsrösten inom oss själva var det alltid svårast att följa. Men
lyss till den stämman, när du vänder hemåt från Ura-Kaipas gravdös!
Längta, att bli en stor och god människa, en hjälte, inte blott när
mångas ögon följa dig, utan lika mycket i den tysta stund, då ingen
ser dig! Var timme, som rätt förvaltas, skall räknas tiden till godo
och med klangen av äkta guld läggas till de tusen andra i hennes eviga
skattkammare.
