För gustavianerna fanns det nu inte längre något hopp att få den avsatta konungens son till tronföljare, utan allmänt talades om en dansk prins. Plötsligt väcktes då den tanken, att vad svenskarna behövde, var inte blekt fursteblod, utan en stor och berömd personlighet, en av Bonapartes och den nya tidens egna krigshjältar. Och så upplevdes då den sagan, att de franska revolutionshärarnas tappra soldat marskalk Bernadotte drog in i Birger Jarls Stockholm som svensk kronprins och genast från den stunden tog ledningen över landet.
Med häpnad erfor snart det franska sändebudet, att Karl Johan - så kallades nu kronprinsen - alldeles inte var hågad att göra svenskarna till något lydfolk under den omättliga erövrare, som nyss hade varit hans egen herre och kejsare. Det var annars en allmän tro, att det var förbi med svenskarna, och att det blod, som fläckade gatan vid Fersens mord, blott var ett förebud till ännu hemskare händelser. Som förr skuro de sin julskinka med ro och pratade om sina bedrifter för att glömma sina olyckor, men de påminde om utbrända lampor. Flamma till kunde de nog, ty de voro skrytiga och uppstudsiga, men mörkt såg det ut omkring dem. Långsamt stampade postjakten i vågorna mellan Stralsund och Ystad med nyheter från vida världen. I fem eller sex dagar skakade sedan brevsäckarna på postkärran, innan de brötos i Stockholm. Där drack man skålar för den beundrade kejsar Napoleon, hurrade för hans segrar och knöt handen i byxfickan åt hans nederlag. Då kom en morgon det budskapet, att kejsarens soldater hade marscherat in i svenska Pommern, det sista stycke mark, som ännu fanns åter av alla de forna landvinningarna. Och nu var stunden inne för Karl Johan att handla.
Vid ett möte med Rysslands och Preussens regenter, som redan hade beslutat att gemensamt bjuda Napoleon spetsen, utpekade han för dem på en stor karta sin plan för fälttåget. Också England och Österrike räknades i förbundet, och nu gällde det att för alltid krossa den fruktade jätten.
Ännu en gång trampade svenska soldater de minnesrika slätterna vid Breitenfeld, och vid Leipzig, där härarna slutligen möttes, stodo över en halv million människor i vapen. I flera dagar mullrade drabbningen, och för en gång kämpade svenskar och ryssar sida vid sida. På slagfältet lågo i sitt blod både långhåriga slaver, svartmuskiga fransoser och italienare och ljuslätta holländare och nordbor. Karl Johan, som hade ett avlägsnare byte i sikte, sparde i det längsta sina svenskar, men flera regementen stridde modigt i den häftigaste elden, där Adlercreutz, trygg och säker, satt på sin häst. Slutligen fladdrade de franska fanorna i vild flykt omkring den slagna Napoleon, och Karl Johan ryckte in i Leipzig för att där mottaga sina stormäktiga bundsförvanter.
»Det är nu tre dagar, som jag inte förtärt annat än ost och grovt bröd», skämtade den ryska kejsaren. »Men Ers Höghet har framför oss haft äran att vara den första, som tågade in i staden, och det är därför inte mer än rättvist, att Ni i morgon består oss middag.»
De franska soldaterna voro ju emellertid Karl Johans forna kamrater och deras land hans fädernesland. Han vägrade därför att följa de segrande in på Frankrikes jord. I stället tvang han med sina sparda trupper den danska konungen, som till det sista blivit Napoleon trogen, att avstå Norge i utbyte mot svenska Pommern. Det var för danskarna att växla bort ett lödigt silvermynt mot några osäkra småslantar, som genast halkade undan mellan fingrarna, så att ingenting blev kvar. Men för dem fanns det inte längre något val. Harmsna ropade likväl norrmännen från sitt håll, att de själva ville bestämma över sitt öde. Då ljöd ännu en sista gång den svenska krigstrumman, och det på vägarna inåt Norge. Men striden blev kort, och så slog man då till med ett handslag. Som såta bröder skulle dädanefter norrmän och svenskar sämjas i god förening.
En gammal dröm hade äntligen blivit verklighet, och den åldriga Karl den trettonde omfamnade med beundran den mörkhyade främlingen, som nu stod redo att ärva hans nyvunna dubbelkrona. Kring honom samlades alla med hopp och förväntan. Själv var konungen ju av den gamla ätten från Gustavs dagar, men han hade ingenting annat att vänta än graven. Likt en ny Ane den gamle vacklade han så nedböjd av krämpor och svaghet, att hans röst till sist knappt hördes, när andra talade i rummet, och han måste stödjas under armarna. Ändå visade han ingen missunnsamhet mot den firade trontagaren, utan såg mot honom med en sista vänlig blick, ännu när han låg på sitt yttersta.
Fast Karl Johans väg hade gått över Europas slagfält, skönjde han genast, att vad hans båda folk nu bäst behövde, det var fred. Han hade själv sett tillräckligt mycket av krigets elände. När trumman nu rördes, var det inte längre till krigiska äventyr. Regementets kämpalika timmermän spände sitt vita förskinn om höfterna och satte på sig björnskinnsmössan och ett yvigt lösskägg, som räckte ända till midjan. Sedan svängde de bilan över skuldran. Med klingande spel och en förtrupp av stoltserande lärpojkar och gesäller drog så vaktparaden till kungaborgen, där ett silverlockigt huvud skymtade bakom rutorna.
De isande vindarna kändes bistra för sydlänningen, och stora brasor flammade i slottsspislarna. Gick han ut, stego snödrivorna högt upp kring hans tunna blankskinnsstövlar. Men väcktes staden en natt av brandklockornas klämtslag och gardestrumslagarnas hiskliga larm, då var det gammalt bruk, att kungen skulle vara med. Då igenkändes hans trekantiga hatt i gungande galopp över mängdens huvud, och alla började knuffas och springa mellan sprutor och vattentunnor för att komma närmre. Hur många gånger hade inte aska och gnistor förr på samma vis regnat omkring honom, när han som ung officer med sabeln i hand stormade städer och byar. Som en dundergud såg han också ut på sin häst ännu i den fredliga villervallan, och hurraropen skallade för Karl den fjortonde Johan.
Svårt var det dock för honom att språka med sina undersåtar på deras eget tungomål. Ett par gånger, då han skulle hålla tal, försökte han att skriva upp de svenska orden med fransk stavning för att utläsa dem rätt: »Detta riké, det ailsta i Europa, befriadés fron varje outlenst ouk av éra fairfaiders moud...» Men han märkte, att det var en dålig hjälp, och han var inte den man, som tålde, att någon drog på munnen, då han talade allvarsord. Därför föredrog han sedan att nyttja sitt eget språk. Hans drottning, Desideria, dottern till den rika köpman, som hade nekat honom kvarter i sitt hus, då han bultade på som simpel fältväbel, hade ju också vuxit upp bland helt andra sedvänjor än de svenska. I hennes land var det bruk bland de förnäma att stiga sent upp och leva vid nattligt ljussken. En afton då hon åkte ut till Haga, och månen blodröd höjde sig över vattnet, utropade hon förtjust:
»Å, vilken vacker soluppgång!»
Det hindrade inte, att hon var omtyckt för sin godhet liksom han för sitt majestätiska väsen, men det vållade, att svenskarna inte kunde känna sig lika förtrogna med honom som med en infödd hövding.
Helst styrde han också efter sitt eget tycke, och fast Kopparmatte länge sedan hade ramlat från sin murkna påle, kunde ibland konungen brusa upp till en stränghet, som minde om ofriare tider. Då raspade pennorna, då blev det gny och hot, ty annat hade svenskarna väntat, när de valde en frihetskämpe till konung. Och då tycktes det honom, att de samlade otack över hans vita hår.
»Här får han höra beska sanningar», småmyste stadens tidningsläsare med rökmössan på nacken och ett djupt bloss ur pipan, när de vid lampan vecklade upp sitt Aftonblad. Kvinnfolken och barnen hade däremot annat att tänka på än statens affärer. Ville de räknas som fint folk och en kväll skulle vandra hemåt från en bjudning, måste alltid en piga eller en betjänt gå framför med en lanterna. Var dag hade också sina händelser. Än var det bröllop i grannhuset, och då blev gatan svart av folk. Poliserna hojtade, och trappan var trång dit upp till salen, där bruden förevisades i all sin ståt med nedslagna ögon och näsduken i handen. På sidorna stodo marskalkarna och bröstade sig med armstakar. Nästa gång var det kanske döden, som hälsade på, och då blev det liket, som skulle visas. Återigen tändes ljusen, och från gatan syntes deras svaga dager genom lakanen, som hängde för fönstren.
En höst, när augustisolen brände som hetast, tog det ett hastigt slut på alla folkskockningar. Möttes två personer, hände det, att de försiktigt helst veko undan åt var sin sida. Koleran hade smugit sig in i landet, och liksom under pestens och digerdödens tider fylldes sinnena av dödstankar. Nere på gårdarna bolmade tjära och enris för att rensa luften med sin stickande rök. I något hörn brändes de dödas kläder. Gubbar och gamla gummor stodo där omkring lågorna och rörde med en påk i de sista glödande resterna av en skjorta eller en rock och en hatt. Den oroliga brådskan blev ibland så stor, att det fanns sjuka, som själva fingo ligga och se på, hur deras kista lyftes in i rummet och ställdes på två stolar vid dörren. Så snart allt var slut, nedbars kistan genast om kvällen i portgången. På mörka natten kommo sedan likbärarna och halade kistorna med buller och bång upp på en lång rustvagn, där de skakade och hoppade. Också på landsbygdens vägar syntes emellanåt skrindor, lastade med flera likkistor. Blek och rädd satt körkarlen vid fimmelstången med en kopparplåt hängande över maggropen och munnen ombunden med en duk, som hade doppats i ättika, allt i det bedrägliga hoppet, att det skulle skydda honom mot smitta.
En svalare väderlek gav slutligen fasans veckor en ände, och ljusa och kulna dagar begynte åter att växla som förut.
Småningom med tiden tystnade också de harmsna rösterna kring landsfadern, och alla, som kommo honom nära, förtrollades av hans personlighet. Många stormän hade han också att hälsa i sina dagar. Med alla de många stjärnorna på fracken kunde Berzelius ha tagits för ett sändebud, och en lysande sändeman det var han också, men från vetenskapens fria riken. Och han, som lutade det lockiga huvudet åt sidan och ömsom tvang den trumpnaste att le och ömsom tystnade i svårmod, det var Tegnér. Wallin, psalmsångaren, kom alltid dyster med livstrött blick men orgelbrus i själen och i stämman. Vid deras sida minde Geijer om en klar och stilla sommardag i skogen. Och Atterbom och Almquist bli väl heller aldrig glömda.
Den kungliga åttioåringen hade något nästan prästerligt över sin smala gestalt och det själfulla ansiktet. När han sent om natten satt med sina förtrogna, och ljusen brunno ned i kronorna och flämtade, då talade han om sina förunderliga öden, och hur hans eget liv nu började att skymma. Och då mindes de, som hörde honom, hur maktlösa och sönderrivna svenskarna hade stått, när han kom. Nu kunde de åter lyfta huvudet, och han, den forna krigshjälten, hade som sin bästa gåva skänkt dem den fred, som ännu varar, och som snart är hundraårig.
Under den freden vunno svenskarna småningom ett välstånd, som de aldrig förr hade nått, och som kanske ändå till sist betydde mer för dem än avlägsna landremsor på andra sidan havet. Tvärs igenom riket, ända från Nordsjön till Östersjön, grävdes en kanal; mejselhuggen klingade mot stenblocken, och det byggdes långa trappor av slussar, genom vilka fartygen kunde föras upp från de lägre belägna vattendragen till de högre. Järn och malm uppstaplades till utskeppning, och järnvägsskenor började sträckas genom obygder, där knappt ens Olov Trätälja huggit sig fram med sin yxa.
Sumpiga marker torrlades, och jordbruket uppblomstrade på nytt. En bonde från Adils' dagar skulle få mycket att begrunda, om han en stund kunde se på, när våra slåttermaskiner vända sina stora, surrande vingar och lägga upp de bundna kärvarna, som vore ett sådant konststycke den enklaste sak.
Ännu för litet sedan hittades nog en och annan, som inte kunde läsa sitt eget prästbetyg eller skriva sitt namn. Men nu få vi leta sådana gamlingar, ty det beslöts, att minst en folkskola skulle upprättas i var socken, och nu äro svenskarna kunnigare i bok än de flesta andra folk.
I Riddarhusets gamla sal står väl ännu Gustav Vasas elfenbensstol, på vilken lantmarskalken förr tronade under adelns sammankomster vid riksdagarna. Ännu äro väggarna klädda med kopparskivor, på vilka de gamla ättevapnen äro målade, och når dem ett vinddrag, då rasslar det som i rustningar. Men den tid är förbi, då det höglovliga ridderskapet här förde sin talan. Utan någon blodig fejd avsade sig ständerna sin makt, och det bildades i stället två kammare, där dugliga medborgare kunde inväljas utan hänsyn till deras stånd. Lantmännen samlades också en tid till en mäktig grupp, och sedan blev det arbetarnas tur att bättra sin ställning, och även kvinnorna framträdde allt mer i det medborgerliga livet. Under tiden brast föreningen med Norge. Men här skall inte förtäljas om, vad som är, utan om det, som skedde under gångna år, under de strider, som byggde hela vår nuvarande odling. De utkämpades av hela folket gemensamt, fast vi veta så mycket mer om våra namnkunniga och berömda än om de tusen andra, som ligga i kyrkogårdarna utan kors och sten.
Många stordåd ha lyst upp de striderna, och de säga oss, att stora
gärningar aldrig skola felas, så länge ett folk har viljan att utföra
dem.
