Landshövdingarna hopkallade nu befolkningen och uppräknade på bordet femtio daler åt var och en, som godvilligt blev ryttare, och hundrade åt var och en, som blev soldat till fots. Många tredskande avhöggo sina fingrar för att bli odugliga till krigstjänst, men de dömdes till femton par spö eller sattes till livstids straffarbete på Marstrand.
Uppe på skogarnas ödehemman tittade trasiga kringstrykare ur stugfönstren, och i städerna gingo vargarna in på gatorna. l herrskapsköken berättade tjänarna, hur husbondfolket nedgrävt sitt silver, ty Görtzen hade nu befallt, att icke blott alla äkta penningar utan också bohagsting av ädel metall skulle utlämnas mot nödmynt, så att konungen fick undersåtarnas hela egendom. inte ens hovet i Stockholm hade nog med silver för sin taffel, och konungen själv åt på järnbleck.
Var detta Sverige, det rike, som fädren hade byggt och vårdat som sin ögonsten? Det beslöts nu, att Norge skulle erövras som ersättning för allt, som hade förlorats på andra sidan Östersjön, och soldaterna tågade mot fjällen.
En novemberdag gjorde några truppavdelningar halt i ett bergpass, och fast klockan endast visade på tre, rådde skymning. Brunsvedd av stäppens sol och ännu med en turkisk tobakspung vid bröstet, betraktade mången åldrad officer undersamt det vinterrike, i vars skogiga obygder hären nu tågade in mot nya äventyr. Det snöade, och lågt nere från klyftan kastade solen ett gult sken över fjällväggens marskog och hängande klippstycken.
Det var en här av bleka femtonåringar, av halvvuxna barn, som vid sina vapen stod i drivan.
De små västgötarna med vassa näsor och snurrande ögon viskade till varann:
»Konungen tänker säga, att vilja vi inte svälta, så få vi gräva födan ur de norska bergen.»
»Så få vi väl gräva då», svarade smålänningarna långdraget och klagande.
Dalkarlar och bohuslänningar stödde sig mulna över muskötpiporna, men Södermanlands bataljoner begynte knota. Då höll överste Rutger Fuchs in sin häst och stannade framför fronten. Hans ena fot satt snett i stigbygeln, ty vid Gadebusch, där han bars från slagfältet, hade han fått benet krossat av en kula.
»Hut, sörmlänningar!» ropade han på sitt skånska mål. »Få ni inte sovel till kronans kaka, ni smörpiltar, genast börja ni knorra. Jag hör, att ni alla äro modstulna, men nu gäller det att tappert härda ut, ty det säger jag er, att aldrig mer i tiden få svenska män tjäna en sådan hjälte som vår konungsliga herre, och ljuvligt låter jag för honom mitt blod. Se på mig! Hur kallas jag? Nåå, fram med det!»
»Rika Fuchsen!» svarade alla soldaterna med en mun, och deras drag ljusnade.
»Det är riktigt. I all min dar har jag hetat rika Fuchsen. Nå ja, vari ligger Fuchsens rikedom,? Den, som kan stiga fram och svara, får två runstycken.»
Ingen vågade sig fram.
Då tog rika Fuchsen sin plånbok ur bröstet och slog och bläddrade i bladen och höll följande tal:
»Vad vill det säga att vara rik? Det är en bokföringssak, gossar. Tro ni kanske, att all egendom är räntegivande? Jo, försök! Hör nu på, vad jag läser! Skulder: noll, noll. Det är första hälften av Fuchsens rikedom. Så ha vi salig Schlippenbachs nattrock. Ha ni platt glömt Schlippenbach, er förra överste, som testamenterade mig både sin nattrock och sitt regemente, de två käraste ägodelar han hade i denna världen? Den nattrocken är mig så dyrbar, att inte skulle jag vilja sälja den för mindre än fem tusen riksdaler. Då är den också för mig värd just den summan. Alltså, hör nu på! Tillgångar: Salig Schlippenbachs nattrock, fem tusen riksdaler, Sörmlands' regemente, tio tusen riksdaler, min älskade hustru Greta där hemma, sjuttio tusen riksdaler, hundrackan från Holstein, tusen riksdaler, min konungsliga herres nåd, åttio tusen riksdaler, värdshuset Gullåsnan, två tusen riksdaler. Tag mig hin, är det inte allt lågt beräknat, men så är det också det enda jag har i livet. Nå, vad är värdshuset Gullåsnan för något?»
»Det är nådig överstens buldanstält!» sorlade alla soldaterna om varandra.
»Just det, ja! På det värdshuset får vem som helst frukosten gratis, för där finns inte ett grand att få. Låt oss nu räkna! Summa tillgångar: riksdaler etthundra sextioåtta tusen. Men var nu noll, noll skulder hälften av min rikedom, då måste ju hälften också vara värd lika mycket som den andra hälften eller etthundra sextioåtta tusen. Följaktligen och bevisligen har jag alltså sammanlagt trehundra trettiosex tusen riksdaler. Ser ni, pojkar, detta är, vad Görtzen kallar finanser, och sådant är nyttigt att kunna, begriper ni. Lär er ni bara att föra bok och sätta rätta värden på allting, så få ni nog se, att ni äro vackert rika och inte behöva hänga huvudet, om magen än skriker.»
»Vivat! Vivat, rika Fuchsen!» skallade det utefter leden, men i detsamma flögo alla värjorna ur skidorna. Musköterna skyldrade, och trummorna dundrade. l skenet på fjällväggen framskred den höga, förstorade skuggan av en haltande man med rund pälsmössa på huvudet och en knotig påk i handen.
Det var konungen.
Han kom mellan tallarna, följd av drabanter, som med dragna huggvärjor i lång rad ledde sina hästar. Själv gick han främst och trampade upp vägen i snön. Hans ärriga och sammanbitna ansikte hade av sol och frost med åren blivit mörkt till färgen, och mellan ögonbrynen låg ett djupt veck. När han stack pälsmössan under armen och åt alla sidor besvarade truppernas hälsning, föll snön över den kala hjässan. Generalerna samlades efterhand omkring honom, och drabanterna avhöggo med värjan några grankvistar och bredde dem på marken. Under hela tiden stod han barhuvad i snöyran, och de grånade och vid tinningen uppstrukna hårtestarna liknade till sist en krans av rimfrusna blad. Han befallde soldaterna att koppla musköterna och upptända risbål, men musikanterna blevo ställda vid fjällväggen med order att spela intill solbärgningen.
»Norrbaggarna äro ett lustigt följe att stångas med» sade han.
Fältmarskalken Mörner svarade:
»Vi ha just nyss infångat några norska snapphanar, som här legat gömda i buskarna för att skjuta Ers Majestät. Skola vi hänga upp dem?»
»Nej. Giv dem var sin dukat för bortspilld tid, och bed dem inte vidare fuska i knektars yrke!»
Mörner sänkte stämman.
»Det finns också andra, mer högtbetrodda buskekrypare. Jag har nyss fått ett angivelsebrev om hemliga sammansvärjningar mot krona och liv. Finge man tro brevet, skulle farliga fiender i detta nu stå här omkring på knappt fem armslängders avstånd.»
»Så må de stå, ifall de inte behaga sitta. I krigsdagar är inte tid att rannsaka.»
Mörner steg då konungen närmre och viskade bakom hatten:
»Manskapet svälter.»
»Mätt soldat gör trögt sin tjänst.»
Med dessa ord påsatte konungen pälsmössan, slog upp kappkragen och lade sig så tryggt till sömns på grankvistarna, som hade ingen ovän funnits i världen.
Ovanför Fredrikshall låg Fredrikstens fästning och vaktade ingången till Norge som en stor björn. När konungen kom dit, lät han bygga sig en brädhydda vid löpgraven framför fästningen på bergåsen, och en säng, ett bord och en stol blevo ditflyttade. Stundvis betraktade han himmelen och uppletade de stjärnbilder, som han kände, men när dimman bredde sig och mörkret föll djupare, slöt han ibland ögonen och räknade på fingrarna: - Trehundra - trehundraåttiofem - nittio - nittiofyra - fyrahundra tusen riksdaler! - Månn Görtzen verkligen skulle kunna driva upp så mycket till december? Hur skulle väl hären annars hållas i stånd? - Till det yttersta ville han hålla svenskarna samman, om än gård och grund skulle brinna. Stränghet hade han befallt, aldrig medveten orättrådighet. Nu gällde det att erövra fästningen, som med sina grå murar och vassa hörn stängde vägen uppåt Norge. Utanverket Gyldenlöve var redan taget med värjan i hand.
»Med värjan i hand?» - Han slöt ögonen, som han ofta brukade, då han var osedd, och upprepade sakta orden. »De mena, att jag frestar dig, evige, underlige Gud, helige ande, min fägnad, min glädje, min vederkvickelse. Alltid säga de: Stanna på halva vägen, där vi stanna, annars frestar du; sätt dig ned, där vi tröttna, annars kalla vi dig inte längre vår Gideon. - Inför dig ödmjukar jag mig i min nöd, jag förkrossade syndare. Du är skiljedomaren!»
Första söndagen i adventet steg han till häst och red genom dimman ned till kvarnstugan i Tistedalen. Han var tung till sinnes, och för att övermanna sitt svårmod satte han sig på bänken vid spiselden och genomögnade sina papper.
»Svara mig uppriktigt!» sade han efter någon tystnad till fältmarskalken Mörner. »På hur många kan jag ännu lita, jag menar inte i en träffning, men om allt går oss emot?»
»Måste jag svara? Är det befallning?»
»Ja, på hur många kan jag ännu lita?»
»På inga!»
Trummorna mullrade utanför stugan, där tropparna uppmarscherade till gudstjänst, och Hultman inträdde, sägande:
»Jag får ödmjukt anmäla, att högmässan nu skall begynna. Dagens text handlar om vår Herres Jesu Kristi inridande i Jerusalem.»
Konungen avtvättade nu allt sot från ansikte och händer, påtog alldeles nya kläder och nya gula älgskinnshandskar. Hultman pudrade hans hår, så att det blev alldeles vitt som en gubbes, och med blottat huvud steg han ut till trupperna.
Soldaterna, som vant sig att älska hans enpåk och fläckade dräkt, kände knappast igen honom.
Hela dagen stannade han i lägret, och först efter aftonsången, när dimman började sjunka, red han på sin häst, Engländaren, uppåt skogsåsen till brädhyddan vid löpgravarna.
Anförda av fransmannen Maigret, kröpo svenskarna framåt med sina spadar och rullade risknippen och skanskorgar framför sig till värn mot kulorna från fästningen. Genljudet av fiendens eld dundrade i fjället som slammer av riglar och bommar, som klubbslag på järnportar till underjordiska häkten och valv.
För att kunna rikta sina skott och skydda sig mot överrumpling utsatte besättningen långa stänger med brinnande beckkransar, och de kringslungade ljuskulorna kastade sitt sken över hällarna.
Steg närmade sig. Det var den gråhåriga Hultman, som i knäppskor och vita strumpor och med hatten vördnadsfullt stucken i armvecket kom över hällarna mitt bland de susande styckekulorna. Framför sig bar han den med en servett täckta bleckskål, som innehöll konungens kvällsvard. Så snart han kommit upp på vallen, bredde han servetten över hatten, ställde sedan skålen ovanpå och bjöd konungen, som spisade stående och allt emellanåt grep trotjänaren i rockknappen.
»Hultman begynner bli lika stel i gången som Brandklipparen var på sina sista dagar», sade han. »Men ingen har trofastare följt mig, vart det burit, och därför utnämner jag honom på stället till köksmästare. Det blir med åren allt färre kvar av de gamla från fordom.»
Hultman gick sin färde i kulregnet, och konungen lutade sig över vallen med kinden stödd mot vänstra handen. Månen, som stod i sitt fylle, höjde sig nu klar och stor ovan tallskogen.
Svenska, tyska, italienska och franska officerare samtalade i närheten på sina olika tungomål och rådslogo om, hur de skulle kunna locka konungen ned från hans blottställda plats. Maigret, som nu också kommit till, drog honom sakta i kappan och sade:
»Detta är inte ett ställe för Ers Majestät. Kartescher och muskötkulor ha inte mer aktning för en kung än för ringaste knekt.»
Det var vid niotiden om kvällen. Om en stund förmärkte officerarna, som stodo i löpgraven bakom konungen alldeles vid hans hälar, att hans huvud sjönk åt sidan i kappkragen. Förvirrade lyfte de ned honom och sträckte ut honom på ismarken. Omkring uppställdes några soldater i en rundel med brinnande bloss. Där låg nu karolinernas konung, orörlig och död, träffad i vänstra tinningen av en kula, Värjfästet hade han omfattat så häftigt, att klingan till hälften dragits ur skidan. Officerarna hade stor möda att bryta upp fingrarna och bemäktiga sig det svärd, som han så motsträvigt ville lämna.
För att hären inte genast skulle få kunskap om, vad som skett, höljde de in honom i två simpla soldatkappor och satte en peruk på hans huvud. Därefter tillkallade löjtnant Karlberg tolv soldater av gardet, som ännu ingenting visste. De lyfte honom på en bår, som alltid stod till reds för de fallna, och buro honom ned från berget.
Långa, sönderrivna moln ilade över månen, och backen var stenig och brant.
»Vem är den stupade?» frågade soldaterna lågmält.
»Det är en käck officer», svarade löjtnanten.
Då råkade den ena av knektarna att snava, och hatten och peruken föllo av den döde, så att månljuset bredde sig över ansiktet med den genomskjutna tinningen.
»Konungen! Vår store, älskade konung!» sorlade bärarna och ville sätta ned båren. Den fruktade, som nyss förut hade blivit tillviskad, att han på ingen längre kunde förlita, låg där avväpnad för deras ögon, och gamla krigsmän, nedsölade av ler och sot, vredo sina frostbitna, grova händer över hans lik och kvidde och stönade: »Vår store, vår älskade konung!»
Löjtnanten måste hota dem med hårt tilltal, för att de skulle tystna och inte genom sin jämmer förråda, vad som skett.
Tungt och långsamt fortsatte de framåt med sin börda. Midnatt var redan liden, när båren nedsattes på en öppen gräsplan mellan stugorna i Tistedalens öde by. Sedan bärarna fått tre nödmynt i drickspengar, avlägsnade de sig alla. Officeren blev ensam kvar och satte sig på bårskalmen i djupa tankar. Det svenska storväldet var fallet med sin sista konung.
Salvorna gingo ännu i fjärran på skogsåsen, men annars var allt tyst, och kvarnhjulet nere vid älven stod stilla. Alla rutor voro mörka, och samma fullmåne, som hade lyst den förklädda ryttaren genom Stralsunds stadsport och till det dystra handgemänget på Rygen, sken i natt över det gräs, där en ensam krigare vakade hos sin stupade hövding.
Timmarna blevo långa. Det led redan mot morgonen, när några efterskickade tjänare närmade sig och lyfte in den döde i en av stugorna. Generaler och många andra började småningom att samlas i dörren och förstuga.
»Han drog i dödsögonblicket till hälften sin värja», sade en
krigsman med kvävd röst, »men mot vem? ... Kom någon krypande och
lossade skottet? Vilken svensk man skulle låna sig till en sådan
gärning? Mot vem drog han då klingan? spörjer jag. Nu vet jag det.
Mot alla! Är inte det svaret oss nog? Är det inte så en hjälte måste
dö! Han trodde - han trodde på sitt värvs rättfärdighet. Sådana
trotsare förlåter Gud, Herren. - Sådana trotsare förlåta till och med
människorna!»
