Dag och natt övade konungen under vilda ritter sina två utvalda ledsagare och de drabanter, som på ett dygns avstånd skulle följa efter honom. När äntligen den timme slog, då han fick påtaga förklädnaden och springa i sadeln, gav han med sådan häftighet sin valack sporren, att Düring och Rosen nästan genast blevo ett par hästlängder efter.
Redan den första natten råkade de vilse, så att de måste stiga av och leda hästarna mellan träden. Vid en eld hittade konungen slutligen en sovande svinaherde, som han ruskade liv i. Herden steg upp och visade honom fram till den väg, som mellan bergsbranterna ledde över turkiska gränsen och upp mot Siebenbürgen. Nu var det så, att Rosen med sitt uppkammade hår var mycket lik konungen, och inte hade han heller förklätt sig med någon peruk. För att blanda bort korten höll han sig därför alltid flera timmar bakefter. Karl hade följaktligen ingen annan vid sin sida än Düring, men snart sveko krafterna honom, så att han störtade från hästen och måste bäras av en postknekt till en bäck. Efter att ha räckt honom en del av reskassan sprängde konungen åter framåt, men råkade återigen in på villande stigar. När han väl kom fram till härbärget, där hästarna skulle bytas, mötte han vid dörren till sin förundran Düring, som småningom hade repat sig och hittat en annan väg. Utvilad och rustad med en ny springare, skyndade sig nu Düring att följa honom på den makalösa ritten. Okända redo de genom Wien och genom Nürnberg, där svenskarna i Gustaf Adolfs dagar hade haft så trogna vänner. Det var knappt, att de unnade sig några timmars sömn vid hästombytena. Nyfiket folk samlades ofta för att kasta en blick på något så märkvärdigt som två svenska krigare från det beryktade Bender. På värdshuset i Kassel infann sig till och med en svensk, som hette Kagg, och som var i lantgrevens tjänst. Lantgreven hade anat oråd och skickat honom dit med befallning att utspeja de båda främlingarna. Då slog Düring konungen helt kamratligt på axeln och kallade honom kapten Frisk. På samma gång fylldes han broderligt hans bägare med vin och blinkade åt honom, att han skulle dricka. Det visste ju hela världen, att Karl den tolvte bara smakade vatten. Kagg blev lurad och följde de båda kaptenerna till hästarna, men just då, när det var för sent att hejda dem, vände konungen sig leende i sadeln, gav hästen sporrarna och ropade:
»Farväl, min kära Kagg. Hälsa lantgreven!»
Vid elvatiden en novembernatt bultade de båda ryttarna omsider på Stralsunds stadsport, och de svenska vaktsoldaterna måste öppna. Många år hade nu gått, sedan konungen vilade ut på egen mark. Både segrar och nederlag hade han prövat under de otroligaste äventyr. Ärr och skråmor och all smuts, som stänkt från vägen, gjorde honom i förstone nästan oigenkännlig, och nu, för en gång, sjönk till och med han, karolinernas hövding, trött ihop, när han räckte fram de uppsvullna fötterna och lät sprätta av stövlarna. Hans kläder voro så förstörda, att han inte kunde gå ut och visa sig bland sina undersåtar, förrän en ny dräkt i hast blev sömmad. Under fjorton dygn hade han då ridit bortåt tre hundra mil, och det har väl knappast någon gjort efter.
Trogen sin order, fast grå av damm och lera, anlände också Rosen redan nästa dag. I söndertrampade skodon och slitna kläder tågade de andra hemvandrande svenska krigarna från värdshus till värdshus. Beundrande skaror trängdes utmed vägarna för att få hedern att trycka deras hand eller röra vid deras svärd, och mellan de solbruna stallknektarna leddes ännu Brandklipparen, fast med stel gång och utan att längre bära någon segrande hjälte i sadeln.
Då hände det slutligen en dag, att Müllern, som sent omsider också hade anlänt till Stralsund, satt på gammalt vis med Grothusen och arbetade i konungens förmak. En lakej öppnade dörren och anmälde:
»Herr baron Georg Heinrich von Görtz!»
Enögd, artig, med pärlemorfäste på kammarvärjan och ordnar på den dyrbara sammetsdräkten, steg Görtzen över tröskeln. Han var en holsteinare, som genom sitt goda huvud i hast hade blivit konungens allrådande gunstling. Älskvärt fattade han Grothusens och den konfysa Müllerns händer och lade dem på sitt bröst. På det sättet blevo de tre enögda herrarna stående framför varandra.
»Det kranka och blödande lejonet från Ukrajna och Poltava har så länge vilat sina ramar», sade Görtz, »att klorna blivit vassare än någonsin. Tryck fast hatten på huvudet och knäpp rocken, go' herrar, och håll er redo! Höststormarna begynna.»
Han slöt därefter ögat, nickade och gick in till konungen.
En lätt skugga drog över Grothusens barkade panna, och han mumlade till Müllern:
»Den lyckofriaren blir vårt fördärv. Han kommer att regera oss hårdhänt. Eftersom de riktiga pengarna äro slut, tänker han slå nödmynt. Ett litet mynttecken av simpel koppar skall föreställa en daler silver. Bror, akta dig att samla en skatt av sådana kopparbitar på kistbotten! Jag är rädd, att du med tiden då kan bli ännu magrare. Medan hans majestät nu förskriver sig till djävulen, tror jag, att jag går ned på torget och slår bort tankarna.»
Den fåtaliga besättningen i Stralsund hörde snart fiendens kanoner spela utanför murarna. Klämtslag kallade manskapet till vallarna eller till brinnande hus. Mot morgnarna lade sig konungen med hatten över ansiktet en stunds vila på stenläggningen i Frankenthor. Vaken stirrade han i den mörka hattkullen, men knektarna, som lyste på honom med handlyktan, skönjde endast hakan och läpparna, över vilka småleendet ännu satt kvar, fast sammanbitet och kallt, som hade det endast hört till hans ansiktsbildning. Då viskade de, att de aldrig sett en frimodigare hjälte, men avsides i stjärnljuset stodo många höga officerare och talade om, att endast hans död kunde rädda Sveriges rike.
Han visste, varom de talade, fast han ingenting låtsades förmärka. Det folk, om vilket han drömt sina största drömmar, väntade redan sin frälsning i hans död. När drabbade ödet förfärligare en konung! Hade han då endast blivit född till att anföra de svenske i deras sista stora strid och sedan bortkastas som ett förslitet verktyg? Hans hår skiftade redan i silver, fast han bara var tre och trettio år, men när han vaken såg upp i hattkullen, upprepade han för sig själv: »Det måste vara Guds vilja jag följer.» Sedan reste han sig som en utvilad yngling och räckte sin kappa åt någon frusen gråhårsman - men nämndes om hemlandet och de svenske, då plockade han på rockknapparna och teg.
En dag exercerade Grothusen med större iver än vanligt sina soldater.
»Minsann!» utbrast han och räckte till en av sina stridsbröder ett litet turkiskt guldmynt, som han hittade kvarglömt i fickan. »Det är kungspengar. Nu skola vi ut till Rygen, där preussare och danskar ärna landstiga för att också instänga oss från sjösidan. Gå med slanten till konungen, och bed honom att mottaga den som en erinran om de år, då Grothusen hade den lyckan att få tjäna honom i avlägsna land. Måtte det guldet en gång i fredliga år omstöpas i degeln till en hederlig penning, på vilken de svenske åter kunna betrakta både sitt vapen och sin konung! Säg allt detta i ödmjukhet från Grothusen!»
Höststormarna brusade med sin skymning över Rygen, och det kvidde och stönade i klyftor och kust. Svenskarna hade nu så ont om folk, att de som förposter läto utställa bundna hundar, och deras klagande tjut hördes genom suset från bränningen.
»Det bådar död, när hundarna kvida», sade soldaterna.
Lantfolket beväpnades med yxor och liar, men skyddade av regntjockan, närmade sig fienderna stranden och landsatte slutligen utanför den nästan obevakade byn Stresow mer än tio tusen man. Blåsten rev undan dimmorna, och månen rann klar upp över den ödsliga trakten.
»Åren ha lidit», sade konungen till livdrabanterna. »Vi ha haft det gott samman. Ho vet, när det bly sjuder i stöpsleven, som blir vår bane.»
Med värjan dragen gick han framför sin skara. Han hade knappast tre tusen man. De skulle nu kämpa tre mot tio och överrumpla fienderna och jaga dem ned i havet.
Barhuvad högg han sig en vägg mellan klingor och kolvar. Han greps om livet av grova händer och brottades famn i famn med simpla, svärjande knektar. En dansk officer, som igenkände honom, fattade honom med ena handen i det glesa håret och sökte att vrida från honom värjan, men konungen ryckte pistolen ur bältet och sköt dansken genom livet, så att han föll död. Då framsprungo nya fiender och anföllo svenskarna från sidorna, så att de i den stormiga novembernatten omslötos med en ring av stingande värjor och flämtande åskor.
Generalmajor Strömfelt gav konungen sin häst, men djuret stupade och blev på marken liggande över konungen. När han prövade att göra sig fri, träffades han för bröstet av en förlupen styckekula, så att blod sprang fram på lapparna. Det svartnade for ögat, och han sjönk tillbaka, sanslös och halvt begravd i sanden, men med handen ännu knuten om värjan.
Genom slaktningens och stormens dån ljöd helt nära en bedjande stämma. Det var en fältpredikant, som bakom de fäktande böjde sig över sårade och döende.
»Du härars och konungars konung! Ropa icke till oss som till barnen av Jerobeams hus: Den, som dör i staden, honom skola hundarna uppäta, och den, som dör på landsbygden, honom skola himmelens fåglar uppäta, ty så har Herren sagt! Varför nekar du oss tecknet, att du ännu är med oss? Varför unnar du mig icke att lysa segerns frid över de våra, som blöda, att den hårda bädden må bli dem mjuk?»
Daldorff, veteranen, som i så många strider mitt bland stupade drabanter blödande hade frälsat konungens liv, låg redan på sin utbredda kappa med likblek panna. Skotten kastade sitt plötsliga ljus över värjorna och de skugglika, kämpande soldaterna. Vid skenet från ett fältstycke igenkände drabantkorporalen Baumgarten slutligen konungen och lyfte honom på sin häst och omgav honom med de tillbakaslagna svenskarna.
Då trängde ett ihållande och häftigt trummande till konungens öra, och när han forskande vände sig åt sidan, urskilde han på avstånd i gryningens dager en trumslagaregosse, som med pinnarna i handen ännu stod kvar, vänd mot fienden. Bredvid honom låg en stupad officer på ryggen med båda armarna rakt utsträckta. Den stora, galonerade hatten satt nu ståtligt och förnämt på huvudet. Halsduken av fransyska spetsar pöste i blåsten rödfläckad, och runt det uppslitna rockskörtet blänkte om vartannat i den daggiga ljungen konfektbitar och silverslantar.
Det var Grothusen.
Nu fanns det ingen annan väg längre än hemåt över havet till det utarmade och olyckliga Sverige.
Stormen reste isflaken i höjden omkring skeppet, som slutligen förde konungen mot hans land. De sträckte sina vita halsar över relingen som vålnader av drunknade, och ju närmare han nalkades den skånska vallen, dess klarare tycktes det honom, att det gällde en landstigning bland fiender. Han ville inte återse Stockholm och där låta folket hälsa en väderdriven och skeppsbruten konung. Han tänkte inte på fred och försoning. För en krigare som han fanns det blott två vägar till försoning med Gud och människor, och det var segern eller banesåret.
När han i strömmande nattregn steg i land på den skånska vallen med Rosen och en annan följeslagare, knäböjde han inte och drog ingen suck av vemod eller lättnad. Brådskande och utan ett enda ord, gick han till en stor sten, som kallades Stavsten. Han, ryttaren från Demotika, soldaten, som obekymrat lagt sig till sömns på snödrivan, glömde sig i denna stund så helt, att han i lä bakom en stor sten sökte skydd mot några menlösa vattendroppar. Där blev han stående.
Det ringde inte i kyrkorna. Det fejades och eldades inte på kungsgårdarna. Svenskarna sovo i sina hem och anade inte, att deras konung efter femton år av sagolika segrar och namnlöst elände nu trampade sitt rikes jord, mottagen av ingen. Han såg inte längre tillbaka, endast framåt. Han ville ställa sig bland de dystra ansiktena. Lika lugnt som en herde bland skogens buskar ämnade han sova mitt bland de sammansvurna, om där funnos några, och ännu en gång tvinga dem att sänka fanorna och följa honom, dit han gick. Han ville besegra de svenska fienderna genom att visa dem, att de ännu voro honom trogna.
Dagen begynte gry, och några jordarbetare kommo på fältet; men alla färger lyste så hårda och starka. Allt tycktes så kallt och obekant.
Han lät en av jordarbetarna visa vägen fram till Trelleborg. l rikets nedersta hörn gingo de tre herrarna mellan småstadens plank och sovande kojor som skeppsbrutna äventyrare och främmande i eget land.
När då konungen skulle giva vägvisaren hans lön, märkte han, att alla dukaterna blivit bortskänkta under färden. Han hittade endast det turkiska mynt, som Grothusen hade skickat honom med en önskan, att det guldet en gång i fredliga år måtte smältas till en hederlig, svensk penning. Det var konungens sista mynt, och det var icke hans, ty det hade lånats av en turkisk jude.
Utan ett ord lade han det främmande myntet i den svenska
bondesonens hand.
