Det blev söndag, och i kungshuset uppstämde svenskarna högmässans första psalm, som hade ingenting varit på färde. Jordsäckarna och de frusna vattentunnorna stängde fönstren, så att salen liknade en skum fästningsgång. Två vaxljus brunno på bordet, och predikanten böjde sig djupt ned över bibeln för att kunna läsa dagens text:
»Och då han steg i skeppet, följde hans lärjungar honom. Och se, en stor storm uppkom på havet, så att skeppet översköljdes av vågorna; men han sov.»
Konungen stod närmast framför bordet med pälsmössan i handen. Hans beslut var fattat. Vid Poltava hade olyckan fallit över honom mitt under feberyrseln, och innan han förmådde resa sig från sjukbåren låg allt förhärjat. Nu var han åter sin egen överman. År för år, dag för dag hade han sett maskorna brista i det nät som han försökt att knyta, men som endast kunde bindas med guldtråd. Han brann av iver att äntligen bli detta lumpna ränkspel kvitt och i dagens fulla ljus få vädja till huggvärjan. Riga, Pernau, Reval, Viborg, Keksholm - vart namn, som drog genom hans minne på förlorade städer och provinser. Vad mer om han föll! Jordelivet var kort, men kämpabragdens ära evinnerlig.
Predikanten lutade sig åter över bibeln.
»Och hans lärjungar gingo fram och väckte honom, sägande: Herre hjälp oss, vi förgås!»
En första kanonkula träffade nu kungshusets djupa mur, men blev sittande i det mjuka teglet, och predikanten fortsatte.
»Och han sade till dem: I klentrogna, vi rädens I?»
En officer skyndade fram till konungen och viskade:
»Ingen lärer för bullret längre kunna höra textens ord, och nu storma turkarna.»
Konungen svarade:
»För kulornas skull få vi inte avbryta vår gudstjänst, men var och en bland oss tör behövas på sin post.»
På kungshusets altan upp spelade musikanterna med dundrande pukor dalpolskor och marscher.
»Allah! Allah!» svarade turkar och tatarer, och de vita rockarna pöste. I tusental stormade de in över förskansningarna och svängde kroksablar och spjut. Somliga stucko dock klingan under armen och räckte broderligt övertalande sin tobakspung åt svenska vänner och bekanta.
När konungen med dragen värja red in i handgemänget, såg han man efter man av de sina sträcka vapen, och han rodnade. Han ropade på Grothusen och Daldorff, men ingen svarade honom. Då märkte han, att striden gällde honom själv allena.
»De, som ännu ha mod och trohet i bröstet, må följa mig!» ropade han, sprang av hästen och rände huggvärjan genom de närmaste turkarna. En pistol riktades mot hans tinning, men liksom rörd av en osynlig hand, böjde han huvudet en fingersbredd åt sidan - och kulan snuddade endast över hans ansikte, men kastade Hård sårad till marken. Livdrabanten Roos grep då konungen om midjan och drog honom med sig in i huset, varefter porten bommades.
Det var inte så konungen önskade den svärdsleken. Med avsvedda ögonbryn och blödande på näsan och örat, mönstrade han sitt femtiotal av kämpar och nickade nöjd åt gamla Hultman, som med ett stort förband om hjässan och musköten på axeln stod i ledet. Så lyfte han den långa värjan och stormade framför sina män genom salar och rum, där turkarna redan hade trängt sig in. Roos sköt och fäktade vid hans hjärtsida. Den sotiga och tandlösa fänrik Åberg hukade sig under hans arm och riktade värjstötarna uppåt mot turkarnas magar eller grep man efter man vid skägget och vältrade dem ut genom fönstret. Han ryckte till sig vapnen och bröt sönder dem under foten och kastade sedan bitarna ut på gården. Det flämtade och frustade eld från fängkrut och pipor. Det sjöng i korsade klingor och susade som harpslag.
I storsalen, där de två halvbrända vaxljusen ännu skeno på den uppslagna bibeltexten, kunde svenskarna endast igenkänna varandra på sporrstövlarna under den täta röken. Plötsligt begynte turkarnas tofflor och vita rockar att klättra upp i själva röken som på trappsteg och försvinna. Fåfängt höggo och stungo svenskarna åt alla sidor utan att längre träffa annat än tomma luften.
»Det är trollfolk», mumlade Hultman och stannade bredvid bibeln, men konungen stötte en vattentunna ur fönstret, så att röken strömmade ut. Då hittades plundrarna uppklättrade på dörrar och lister, och på nytt dånade den yra lejonjakten genom kamrarna.
När äntligen alla fiender voro utdrivna, ställde konungen sina återstående trettiotvå stridskamrater i små flockar vid vart fönster och gick själv omkring bland de döda och tömde kulorna och krutet ur väskorna på deras bantlär. Varm och blödande räckte han sin sårade hand till Roos och lät honom förbinda den.
»Jag ser», sade han, »att Roos inte övergivit mig, men var äro månn alla de andra?»
»Största delen lärer vara död eller tillfångatagen.»
Konungens blick ljusnade därvid, och han tog Roos vid handen och ledde honom till stora salen, från vars fönster musköterna riktades mot den anryckande fienden. Djup skymning rådde därinne, ty det led redan mot mörkningen, men mellan tunnorna och jordsäckarna syntes den vida ringen av rustvagnar, dörrar och vinkar, bakom vilka turkarna närmade sig steg för steg, och hela gårdsplanen täcktes redan av stupade.
En kagge brännvin nedlyftes från vinden för att stilla den svåra törsten, och han, den tolvte Karl, som ingen sett smaka annat än vatten, gick från knekt till knekt med glaset, men uppmanade dem att inte taga mer än en klunk var. När slutligen inte heller den styrkedrycken längre ville läska, hämtades vin.
»Det är bättre», sade han efter ännu en stunds rasande strid, »att vi som tappert folk försvara oss till sista andedraget och så bli odödliga genom vårt mod, än att giva oss åt fienden för att få litet längre livstid.»
Vid gevärseldens ojämna smattrande regnade styckekulor och bomber över det ensamma huset, och pilar med långa svansar av brinnande blår beto sig fast i takets spånor. Under tiden spreds ett ögonblick genom röken en oväntad doft av hö. Några turkar hade lyckats att med höbuntar och ved på ryggen smyga sig fram under fönstren. När allt detta bränsle hade blivit upplagt på vindsidan om huset, kastade de däri ett bloss, och snart slog lågan över takstolarna.
Ännu kunde avlägsna svenska tillrop urskiljas från gårdsplanen. Där stodo på ismarken utplundrade generaler och överstar i blotta skjortan med bakbundna händer. Tatarer med galonerade drabanthattar på nacken och erövrade peruker fästa i gördeln kopplade med långa kedjor ihop sönerna av Sveriges äldsta släkter och gjorde dem till sina slavar. De bundo dem vid sina vagnar eller drevo dem framåt med piskslag. Gierta och Konrad Sparre bortleddes för att fjättras vid en brunn och vattna boskap. En turk gränslade på Brandklipparen och svängde i sin ludna hand den elfte Karls medförda värja. I sitt tält satte sig redan paschan med korsade ben på dynorna för att invänta slutet på striden.
Från kullarna, från de avlägsnaste moskétornen och från flodstränderna stirrade tusentals häpna åskådare på det flammande bålet. De sågo hur konungen och drabanterna med rockarna över huvudet trängde sig upp på vinden för att stöta bort spåntaket, men åter måste vika för kulorna och röken. Från kammare till kammare drog sig skaran tillbaka under ramlande takbjälkar och stenar, beskjuten från alla fönster, med eld i kläderna och blödande från ansikten och skuldror. I de upphettade musköterna gingo skotten löst av sig själva. Turkarna ropade till varandra, att antingen var den svenska Karl en salamander, som kunde leva i eld, eller också ville han nu bränna sig inne med sina män.
Ursinniga störtade turkarna ännu en gång framåt mot fönstren, men sträcktes till marken, och den glödande trossbottnen upplyste alla rummen som vid ett gästabud.
»Den svenska Karl håller fest», sade paschan.
Då uppstöttes porten, och höljd av gnistor framträdde en krigare på trappan och skyldrade.
»Plats!» ropade han. »Hugg väg för konungen!»
I spetsen för sina män skyndade konungen rätt ut i handgemänget med värja och pistol. De, som inte kunde följa honom, försvarade sig med ryggen mot muren. Döende och döda föllo vid hans fötter, och över hans huvud möttes de fäktande huggvärjorna. Hans mål var att slå sig fram till en stenbyggnad i närheten, men då snavade han på sporren och övermannades, så att värjan äntligen kunde vridas ur hans hand.
»Annorlunda hade den dansen lyktat», sade han, »om alla stannat på sin post. Nu var det ingenting att tala om.»
Så snart han hade rest sig, slocknade den ljungande glansen i hans ögon, och han utdelade som belöning alla sina dukater åt de turkar, som mäktat att avväpna honom. Oigenkännlig, svärtad av röken, med ena skörtet bortslitet från den sönderhuggna rocken, steg han upp på en purpursadlad turkisk skimmel, och omsusad av jubel, som hade alla Mohammeds fanor nyss blivit lagda till matta under hans gångares hovar, red han mot Bender och fångenskapen.
Han vände sig inte ens för att se tillbaka mot den flammande
eldsvådan. Hela natten bredde lågorna sitt ljus, och innan askhögarna
hunno kallna, skyndade turkarna dit med sina spadar för att gräva
efter skatter. Vid svenskbrunnen fingo sedan Varnitsas kvinnor fylla
sina krukor med det kristallrena vatten, som de i kommande tider
skulle bjuda främlingen, och som gjorde den drickande hård mot både
kärlek och kulor. Runt om under mullbärsträd och växande vinstockar
sovo de hemlösa krigarnas sista nedmyllade speciedukater med
hjältekonungens bild i prägeln, och ännu långt efteråt, när herdarna
och deras hustrur i stormiga höstdagar skördade av frukten, trodde de
sig förnimma ur jorden ett muller av svärdsklang och kämpalek.
