Mången officer bodde alltjämt på sin kärra som en bekymmerslös zigenare, men till vintern lät konungen uppföra hyddor och jordkulor, och av sultanen erhöll han dagligen i gåva fullt upp med penningar och livsförnödenheter. Det gick lustigt till i lägret, där trumpeter och trummor kallade till måltider och gudstjänst. Paschan och hans janitscharer tävlade om att hylla den besegrade kämpen, som aldrig smakade vin och föraktade att bo i staden, och vars drabanter aldrig fingo äkta en kvinna. Till sist ledsnade dock sultanen att fylla gästernas händer med guld och deras krubbor med hö. Dukater blevo åter ett sällsynt skådebröd, och till och med den turkiska hedersvakt, som stått uppställd vid lägret, tågade bort.
Då steg konungen ur tältet, där det översvämmande flodvattnet redan nådde honom på halva stövelskaftet. Han fattade sin gunstling överste Grothusen vid armen.
»Vi ha hälsat sultanen, att vi inte draga åter till kristenheten, så framt vi inte få femtio tusen turkar med oss mot tsaren. Därvid skall det förbli. Just efter man nekar oss penningar, skola vi trolla. Hovhållningen skall inrättas tredubbelt präktigare än tillförne, och utom kungstaffeln och hovmarskalkstaffeln skall här var dag dukas ett rikligt bord för främlingar.»
Därefter steg han fram och befallde soldaterna att på den höga stranden framför byn Varnitsas halmtäckta hyddor uppbygga ett kungshus och en hel krigarstad med gator och stenlagda gångbanor.
Den nya staden på sultanens mark erhöll namnet Carlopolis. Med hurtigt mod knöto de ärriga krigarna förskinnet om livet mitt för de gapande turkarna och begynte smida de konstigaste lås eller snickra de prydligaste dörrar och fönsterkarmar. Segervana generaler och överstar kommenderade i solhettan över timmermän, murmästare, gipsmakare, stenhuggare och glasmästare, och bland dem gick den haltande konungen med så molnfri panna, som hade alla Ukrajnas olyckor länge sedan slätats ur hans minne.
Slutligen stod kungshuset färdigt, och utanför sträckte sig gator mellan officerarnas och kanslisternas små putslustiga äventyrarslott. Många voro inte högre, än att ägaren kunde stå och vila sig med armbågen på taket. En skön träbro i regnbågens färger ledde ut över löpgraven, och runt hela det trotsiga lägret uppkastades vallar och förskansningar. Invånarna vaknade och gingo till sömns vid trumpetstötar, och tidigt var morgon rodde Hultman ut på strömmen och hämtade i en hög tennkanna det klaraste dricksvatten åt sin konungsliga herre.
Just där flyttfåglarnas långa sträck om hösten brukade draga bort, stod det dystert gulgrå fästet i Bender med sin fyrkant av spetsiga tornhuvar. Därifrån kommo turkarna dagligen i stor mängd och koxade nyfiket på stekpannorna i kökshuset och på Brandklipparens isgrå länd i stallets främsta spilta. Eller också satte de sig med korslagda ben utanför kungshuset, där Karls musikanter spelade på altanen. Så snart musikanterna tystnade, uppstämde turkarna med mässingstallrikar, skalmejor och trummor.
Innanför kanslihusets öppna fönster sutto emellertid nästan beständigt två besynnerliga, ivrigt skrivande gestalter och lutade sig över bordet. Så snart de båda herrarna ville se varandra i ansiktet, måste de vända på hela kroppen, ty ingendera hade mer än ett öga. Den ena, som jämt stack fjäderpennan på tvären mellan läpparna, var den luddslitna hovkansleren von Müllern. Den andra däremot, som hade fickan full av »konfonium» och alltemellanåt lade en konfektbit på tungan, var överste Grothusen. Han satt omsvept i en karmosinfärgad nattrock av siden. Halsduken var av franska spetsar, och den korpsvarta lockperuken gungade och pöste. Men på fötterna hade han ett par tunga soldatstövlar, ty konungen hade en natt smugit sig in till honom genom fönstret och stoppat hans sammetstofflor i glödhögen. Ansiktet var gulare än en torkad citron, men det kvicka enda ögat glindrade och klippte, och så snart han öppnade munnen, begynte Müllern hoppa på stolen och skratta.
Snart skockades dock skyar över bergen, och på den frusna Dnjestrn åkte soldaterna slängkälke med turkarna, så att turbanerna rullade utefter isen. Fönstren stängdes, och en gråmulen morgon kastade Grothusen ifrån sig gåspennan med sådan fart, att hon i korsdraget från springorna blåstes över bordskivan och blev liggande på golvet.
»Müllern!» sade han. »Av brist på hö ha vi nu måst skjuta nitton vackra handhästar. Kan jag inte hastigt få låna ihop ännu tusen pungar, då äro vi bet! I hela Carlopolis finns snart inte så mycket som ett hästskosöm, som längre kan kallas vårt - hur än jag schackrar med både kristna och hedningar. Krediten är slut. Gott! Vi gingo inte heller åstad för att samla penningar, utan snarare för att avskaffa deras värde.»
Han avlyfte peruken och strök över sin heta hjässa, men Müllern svarade med klagande stämma:
»Sanna mina ord! Slå du hurtigt ihop kassaboken, och häng nattrocken på spiken, och pådrag din gamla krigsrock, ty inom ett par dagar ha vi kravall. Redan i förrgår, när paschan från Bender kom ridandes och klöv luften med sabeln och i sultanens namn befallde oss att packa oss åstad hemåt, begrep jag, att hans majestät skulle fatta ett förfärligt beslut. Har du märkt, att värjan hans alldeles som fordom beständigt sitter tre tum ur skidan?»
»Nåja», utbrast Grothusen, så få vi klappa och slå bara det blir slut.»
I väntan på vad som skulle komma, fingo soldaterna under de följande dagarna uppkasta ett bröstvärn av tunnor, sängar och kärror och av de spadar jord, som kunde brytas ur den frusna marken. Konungen stod själv och inflätade vidjor och rep mellan stolsben och vagnshjul. Lantfolket begynte då att fly, men en här av turkar och tatarer uppställde sig omkring Carlopolis i en vid ring med sina mörsare och fältstycken.
I kungshuset fylldes fönstren till manshöjd med jordsäckar eller stängdes med pålverk, och Hultman och lakejerna inburo i matsalen den långa ekkistan med bordssilvret. Hela den lilla kungsstaden, hundratals mil från det egna landet, hade knappt så många mans besättning, som skulle tarvats för att uppsätta ett enda fulltaligt regemente. Själva den högtidliga hovmarskalken Düben måste med svetten i pannan öva och exercera sina kökspojkar och bagardrängar, och mästerkocken fick kasta sleven på hyllan och pusta och stampa med huggvärjan vid armen. Barhuvad, rådvill, bekyttad, med blankslitna rocksömmar och bläck på fingrarna marscherade Müllern framför sina kanslister.
»Se på hans majestät!» viskade han till Düben. »Äran har blivit honom så dyrbar, att får han bara behålla henne ofläckad, kan snart ingen olycka längre bekymra honom. Men det säger jag, att för min del sträcker jag pliten, så snart de bruna vildarna därute storma an. Är det förnuft, att fem hundra man skola slåss mot tio eller tolv tusen!»
När han fick syn på holsteinska sändebudet Fabrice, som en sista gång red ut från Bender till lägret för att beveka konungen till avtåg, lät han liksom av en händelse sin tropp marschera fram till holsteinaren. Genast skyndade då de svenska herrarna att lämna sändebudet till förvar sina plånböcker, snusskedar, fingerringar och penningpungar. När Fabrice slutligen red bort, hade han så fullt av dyrbarheter under rocken, att han inte kunde knäppa den. Då begynte också manskapet att gömma sina tillhörigheter. Den sista, i åratal burna dukaten uppsprättades ur västfodret, och tillhopa med ringen av silver eller tagel, som de hade fått av sin första käresta, blev den gömd i ett fikon, en trädstam eller i jorden.
Brännande i kinden som en femtonåring, satt konungen på sin häst vid den yttersta förskansningen, och kring honom samlades de förnämsta svenskarna. Gierta, som vid Poltava för honom vågat sitt liv, och Hård, drabanternas stridslystna hövding, stödde sig mot sina värjor, men general Daldorff slet upp skjortan över sitt sönderhuggna bröst och talade till konungen frimodighetens ord.
»Här!» ropade han och pekade på sitt bröst, »se här bevisen, att vi alltid varit färdiga att offra sista blodsdroppen! Vi äro det också nu, men nedlägga vi ock alla härvarande turkar, få vi sedan snart hela sultanens makt över oss. Alla veta vi, att inte blott Turkiet utan också sjömakterna erbjudit sig att med största ärebetygelser föra vår konung till hans stater, och genom Tyskland står ännu vägen öppen. Turkarna ha överhopat oss med gåvor och vänskap, men till lön ha de fått öppet förakt...»
Konungen svarade:
»Turkarna sälja sig åt den mestbjudande, och därför äro de förakt värda. Fordom haven I kämpat som tappra krigare, men nu talen I som pultroner. Lyden, det är er plikt, och visen er hädanefter sådana, som I hitintills varit!»
Därvid klappade han Daldorff på skuldran som en god kamrat utan all harm och red till kungshuset, medan fiendens fältstycken började dåna.
Genomträngande skrin fyllde nu hela den vackra ängden, och fienden stormade an, men Grothusen stod i sin galonerade paradhatt vid skansverket och hejdade janitscharerna med de vänligaste hälsningar och trotsigaste infall. På måfå grep han ur rocksäcken silverslantar och konfektbitar och strödde dem om vartannat åt alla sidor. När han pekade inåt lägret, sken över kungshuset en tredubbel regnbåge, och framför dörren satt konungen lugn och omedgörlig på sin rykande häst.
»Nej, nej!» sorlade turkarna, svingade sablarna mot sitt eget befäl
och tågade tillbaka inåt staden. Vi anfalla inte den järnskallen. Vi
äro hans vänner. Låt honom få betänketid.»
