Efter den dagen vågade ingen längre se den ungdomliga konungen över axeln. Soldaterna dryftade kring den rykande fältkitteln hans äventyr i kulregnet och talade om hans mod och sega uthållighet. Bondemännen drogo en suck av lättnad, när de hörde om hans stränghet i tänkesätt, hans gudsfruktan och rättskänsla och hans kärva snäsor till de försumliga, var det än både lagmän och grevar. Bättre än någon annan märkte dock Stor-Jan som Gyllenstierna brukade kallas - hur ynglingen hade brådmognat under prövningens svåra stunder. Slugt höll han de andra rådsherrarna på avstånd, och långt in på nätterna sutto Karl och han vid var sin mugg ölost och arbetade.
Det blev också han, Stor-Jan, som nu efter freden fick hasa av sig stövlarna och de tarvliga redgarnsstrumporna för att, utklädd i sammet och silver, hämta brud åt konungen från Köpenhamn. Både hans prål och hans grovkornighet gjorde honom till ett ganska märkvärdigt sändebud. När han gav gästabud, begynte danskarna frukta, att det rent av var försåt på färde, så full var salen av beväpnade krigare. De frågade honom därför misstänksamt, om karbinerna voro laddade. Gyllenstierna steg då upp och föreslog båda konungarnas skål. Därvid tog han en av karbinerna, fyllde den förgyllda silverpipan med vin, lyfte mynningen till läpparna och drack i botten. Sedan sköt han av kulan i taket och bad danskarna att göra på samma vis, var och en på sin stol.
Ulrika Eleonora, den unga prinsessan, hade mitt under brinnande krig troget hållit fast vid ett gammalt löfte att bli Karls drottning, Hon var blid och älsklig som en ängel och hade till och med pantsatt sin egen dyrbara förlovningsring för att hjälpa de fattiga svenskarna. Ingen av hennes anhöriga följde henne, när hon slutligen i den svenska änkedrottningens sällskap anlände till herresätet Skottorp utanför Halmstad. Karl var alltjämt så blyg och människoskygg, att blott några få gäster voro bjudna, och vigseln skulle firas nära på i hemlighet. För att inte bli igenkänd under vägen red Karl med kappkragen uppslagen till bröllopsgården och gick så för några ögonblick i jaktkläder upp i kammaren att betrakta och hälsa sin tillkommande. Med ett oskyldigt och ödmjukt leende gick hon honom till mötes och sänkte förvirrad sina mörkgrå, hjärtegoda ögon. Saknande och gråtande vänner hade hon nyss lämnat för alltid, och här stod hon nu för första gången framför den kalla och hårda man, som hon lovat sig att alltid lyda utan klagan. Hennes mjuka väsen föll honom knappt särdeles i tycke, ty timme efter timme vandrade han sedan surmulen omkring i parken. När vigseln sent på kvällen äntligen var över, satte han sig att spisa i sin kammare med två herrar. Bruden fick börja sitt liv i det nya landet med att i ett annat rum ensam sitta till bords med sin gamla svärmor.
Några dagar därefter red Karl i sporrsträck sin kos för att mönstra fästningar och hålla räfst med adeln och med de forna förmyndarna, som hade vanskött hans land. Mitt under rådslag och tvister sjuknade Gyllenstierna och dog. Och nu i kistan påkläddes ännu en gång den enkla och tarvliga mannen den glittrande dräkt, som han hade burit under festerna i Köpenhamn.
»Stor-Jan är borta», sade de unga junkrarna av lågadeln, som spatserade utanför Riddarhuset i Stockholm. »Men vad kungen och han ha begynt, lär därför inte vara slut. Nej, låt kungen ordentligt få göra ände på våra svenska småfurstar och deras förläningar. Är det skäligt, att några få släkter skola ha så mycken skattefri jord, och vi andra i stället få skatta dubbelt? Herrar grevar och baroner, snart ha ni knappt en daler kvar till en gästgivarskjuts härifrån. Glad åktur! Nu kan det bli en smula sittrum också för oss.»
Men tiden gick, och junkrarna började att se grågula och oroliga ut, där de kommo i snögloppet med händerna instuckna i stora muffar. Konungen fortsatte nämligen sitt nappatag med adelsmännen och sträckte sig längre, än de någonsin hade drömt. Sedan grevarna och friherrarna hade krossats, kom turen oväntat också till småjunkrarna själva. All gammal kronojord skulle åter indragas av kronan. Detta kallades reduktionen. Från konungens gemak på slottet ledde en särskild trappa ned till ämbetsrummen. Tidigt om morgnarna gick han dit ned, satte sig tvär och tyst bland de andra och granskade räkenskapsböckerna. Käppen låg bredvid, och mer än en fick smaka den. Hade det sovits under förmyndartiden, blev det nu att arbeta. Litet var fick lära, att vinterdagen började ett par timmar före solen. I ett rum stod det stora reduktionsbordet, där det dömdes över jordagodsen, och där kunde Karl sitta framför inlagor och jordeböcker från åtta till två.
Hela landet genljöd av knot och förtrytelse. Mången, som i torftighet bodde på sin lilla gård och inte ägde annat levebröd, än vad de magra tegarna hade att giva, blev kulen i hågen, när han en morgon plötsligt fick se länsmannen stiga på genom grinden. I jordeböckerna hade upptäckts, att gården en gång för länge sedan varit kronans. »Inom månad och dag är ni härifrån med flyttlasset!» sade länsmannen. »Därpå ser ni här kungligt brev.» Så gick det till. Till och med kläder skrevos upp och togos i mät. Det var knappt någon tröst längre för de små, att det gick lika illa för de stora. Den omätligt rika Magnus Gabriel de la Gardie hade till sist bara en gård i behåll av alla de många. Han sålde ljuskronor, kostbara brädspel och silverbägare för att få penningar till det dagliga, och hans tjänare lupo omkring i husen i Stockholm och bjödo ut småsaker för att få ljus och svagdricka. Mot sin husbonde blevo de uppstudsiga och hatfulla. Övergiven av forna vänner och skyddslingar, satt den nedböjda åldringen och diktade psalmer. De lärda i Uppsala voro de enda, som med minnesgod tacksamhet för all hans frikostighet ännu i vördnad böjde sina huvud för hans kista. Men åt sina egna efterkommande hade han då intet annat arv att lämna än fattigdom.
Adelshustrur gräto med sina utblottade små i famnen, och stackars änkor letade sig i smyg till den goda drottningens garderobsdörr. Det mesta av sitt underhåll skänkte hon bort åt de olyckliga, men alltid tyst och ödmjukt och av varmt hjärta. I hemlighet lät hon inköpa bortsålda pärlband och juveler och gav dem till de forna ägarinnornas döttrar. Men ville någon kasta sig på knä för konungen, var han svår att finna. Det var förbud på att söka honom i hans rödmålade lilla stuga borta vid Kungsör, där han bäst trivdes. Och där fanns det inga gästrum. På slottet i Stockholm stängde han sig inne i veckor för att oavbrutet arbeta utan att någonsin gå ut i det fria, så att hans hälsa började lida, fast han ännu var en ung man. I mörka natten syntes dock ibland en ryttare, som i sin vida kappa med en lång huggpamp vid bältet jagade förbi i vinande fart. Merendels var den flämtande springaren rätt och slätt en klumpig skjutshäst, som byttes ut mot en ny hos nästa gästgivare. Det var svenskarnas människoskygga konung, Karl den tolftes fader.
Emellanåt gjorde han halt en dag för att mönstra soldater, granska deras rockar och med en pennfjäder i handen pröva, att deras värjor voro skarpslipade. I frost och snö måste de exercera och råkade någon gång i en sådan stridsiver, att de sköto varandra blodiga med knappar, pinnar och småstenar. På så sätt fostrade han åt sin son de blivande karolinerna.
Soldaterna skulle nu ha torp och under fredstid själva förskaffa sig sin kaka och sina rovor. Det var en god anordning, och Karl gick omkring i deras stugor och höll husesyn, stötte med käppen i stockarna och såg efter, att det inte fanns takdropp. Hela dagar satt han och förhörde rusthållare och kronofogdar. Utan att bli igenkänd sov han sedan mången natt hos en fattig präst eller bonde med sin grå kappa till täcke och den svarta lockperuken upphängd på sängstolpen.
Slutligen gjorde han sig så gott som enväldig, och utan att våga knysta jämkade ständerna på rikets lag, så att varken de själva eller rådsherrarna längre hade något att säga. Inte bara de lärda utan till och med predikanterna i kyrkorna fingo en gruvlig iver att prisa enväldet som det bästa av allt gott. Ingen tordes motsäga honom, utan han ledde allting själv och bestämde, som honom tycktes klokast. Ena gången reste han så långt upp i de norrländska obygderna, att bönderna där aldrig förr hade sett ett hjuldon. När han bad dem smörja hjulen på hans vagn, ströko de istret utanpå lötarna. Vid andra färder uppsökte han en ö utanför Blekinge. Där byggde han hamn åt flottan och uppstakade med den oumbärliga Dahlbergs hjälp gator och tomter till en ny stad, som fick heta Karlskrona.
Präster, som höllo kärnfulla predikningar, kunde alltid lita på hans ynnest, allra helst om de dessemellan förstodo att slå till med något puts, så att han fick sig ett gott skratt. En gång var det en fattig präst, som en lördagsafton fick veta, att Karl skulle rida förbi. Prästen tog på sig krage och kappa, spände hästen för plogen och började plöja utefter vägkanten. I ena handen höll han tömmen och sin halvskrivna predikan. Då konungen fick syn på honom, blev han förvånad. Prästen berättade, att han för nöds skull måste gå och arbeta som sin egen dräng. Han blev då befalld att nästa dag infinna sig och predika för hovet. Det gjorde han som en hel karl, och konungen tillsade honom att komma igen också nästa söndag. Men som han bar lånta kläder, och de till på köpet voro i ett mycket bedrövligt skick, sände konungen honom till dess en splitter ny dräkt. Prästen såg dock, att inga strumpor voro med. När söndagen randades, och han väl hade dragit på sig den prydliga utstyrseln, svärtade han därför de nakna benen nedanför knäbyxorna med tjära och sot. Pyntad på det sättet, skred han fram genom kyrkan förbi hovbänkarna till altaret, och alla tittade på hans besynnerliga ben. Konungen fick en rolig dag, och sedan gjorde han prästen till hovpredikant, så att han aldrig mer behövde ha någon sorg för strumpor.
Efter svagdricka och ölost till vardags greps konungen ibland av en oemotståndlig håg att riktigt slå sig lös. Då kunde han in på sena natten dansa svängdans uppe på bordet med både bispar och riksråd, ända till dess bordet brast i stycken, och gäster och krossade stolar rullade om varandra utefter golvet. I grunden var det oskyldiga, upptåg, och riket var och förblev målet för alla hans tankar.
I Bollhuset på andra sidan Slottsbacken blev emellertid den första svenska teatern öppnad, och redan klockan fem om eftermiddagarna gick ridån upp vid stort buller från pukor och trumpeter. Hjältinnorna i stycket talade med mansröst, och det var i god stil med den elfte Karls dagar. Alla de spelande, även de som voro klädda till kvinnor, voro nämligen studenter. Ibland hände det, att talgdankarna plockades ned ur kronorna och utbyttes mot vaxljus, och då var hovet att vänta, men konungen hade sällan tid för slika nöjen.
Liksom vid bröllopet fortsatte han att spisa i enrum med några herrar eller hos sin moder, den gamla änkedrottningen, hos vilken den store byggmästaren Tessin visade sina ritningar och kopparstick. Ulrika Eleonora fick dagen lång sitta ensam vid sin bok. Ingen hörde henne klaga över sin lott, men hon miste sin färg och tynade av, tärd av sjukdom. När hon låg på sitt yttersta, vaknade hos Karl den trogna vänskap, som åren ändå småningom hade samlat på botten av hans hjärta, men då var det för sent. Hon bad honom att visa sitt folk mildhet, och upplyst av ett leende och lycklig att äntligen ha vunnit den förut oövervinnelige, somnade hon bort.
Svårmodig och otröstlig strövade Karl fram och åter genom hennes tomma rum, och alla gräto, både höga och låga. Folkets tankar gingo natt och dag till likrummet, och vakten trodde sig se, att hon steg upp ur likkistan och blid och stilla samtalade i fönstersmygen med en av sina hovdamer.
Många utländska prinsessor, som i nedskuret klänningsliv sutto och fläktade sig med solfjädern framför sin spegel, började dock besinna, att den svenska drottningkronan kunde vara en ganska avundsvärd huvudbonad. Genom sina förtrogna skyndade de sig därför att på avstånd påminna konungen om, att de funnos till. Det har påståtts, att de inte voro färre än tio stycken. De visste inte, att han var en fågel, som ingen tog med handen. »Vad jag har mist», sade han, »får jag aldrig åter, och det är fullnog, om min son en gång går i brudstol.»
Men hans son, karolinernas uppväxande unga hövding, han drog ut på björnjakt med hötjugan i handen och tänkte i sitt tysta sinne: »Det hastar inte med den brudstolen. Gud frälse mig för kvinnfolk och kjortlar!»
Konungen hade blivit hatad genom sin stränga men nödvändiga räfst, och på ingen trodde han sig kunna lita. De dystra stunderna återkommo allt oftare. Redan i trettioandra året hade håret grånat, och det ständiga arbetet undergrävde hans hälsa, så att även han snart såg sina dagar räknade. Flärdlöst och enkelt, som han hade levat, ville han också bli bäddad till den sista sömnen, och han föreskrev, att han skulle svepas i ett lärft utan både krona och spira.
En dag, under det att han stod lik, skyndade änkedrottningen förskräckt till fönstret i sitt gemak. Irrade sig hennes trötta ögon, eller måste hon tro, vad hon såg? Hela den uråldriga Vasaborgen omkring henne hade råkat i brand, och rök och gnistor virvlade från gluggar och vindar. Stödd på sin femtonåriga sonsons arm, vacklade hon ned utför trapporna. Med dövande brak störtade klocka och kanoner genom golv och valv i det stora tornet, och i vinande fart klättrade flammorna ända upp till de gyllne tre kronorna på tornspetsen. Några officerare lyfte den döda konungens kropp på sina axlar och buro den ut genom röken. Det blev då början till Karl den elftes likfärd, och under rop och snyftningar såg den kringstående mängden, hur den vördade byggnaden räddningslöst kolnade till ruiner.
Dag följde dag, och bonden plöjde sin långa åkerfåra, tacksammare än andra mot den döde, som hade varit en sträv herrekonung, men en god bondekonung. Kring Visingsö brusade svallarna sin gamla sång, men också dit hade den starka kungahanden nått och förvandlat det stolta grevskapet till kronomark. När mäster Efraim gick förbi det tomma slottet, knäppte han händerna och såg mot skyn.
»0m någon hade fått mig att tro detta, när den vanartiga och lata kungagossen stod och strök mig över ansiktet med gåspennan», suckade han, och det ryckte i läpparna. »Men hur skulle det nu se ut bland oss svenskar, om inte elfte Karl hade satt lås på kassakistan!»
Några år därefter fingo ryska krigsfångar kvarter i det gamla öslottet. Julnatten kom, hög och stjärnljus, med sina tysta timmar, då stugdörrarna stängdes, och trollen tassade. Upplivade av förplägningen, tryckte en och annan av fångarna sitt skäggiga ansikte mot rutorna och såg ut över sjön, som bredde sig lika stjärnströdd som evighetens vida rymd där ovan. Några sömniga talgdankar kisade ännu bland muggarna på bordet, och golvet var tjockt bestrött med halm. Det var tid att gå till sömns, de sista glödande vekarna fräste mellan väktarnas fingrar och kanske föll då i halmen någon gnista.
Slottet blev mörkt. Men om en stund ljusnade plötsligt
fönsterraderna, och porten stöttes upp. Det var i vådeldarnas dagar,
och skenet från det brinnande Visingsborg stod slutligen som en
vintrig kvällsrodnad över den långsträckta ön. De många braheska
minnesstenarna och inskrifterna, de rykande borgmurarna och de i
tusental utplanterade träden vittnade fåfängt om en drömd lång
framtid, som aldrig kom. Inte ens den goda gamla greve Per fick
någonsin sin vilostad i kyrkan, utan hans stenbild står där ännu över
griftdörren och väntar. Gull är mull.
