Ibland under sina långa ritter stannade konungen med sin häst på någon kulle framför en svart rundel av aska och människoben.
»Vad har här skett?» frågade han en gång en ung torparson, som stod bredvid i diket och grävde.
»Här blev min egen mor bränd som häxa», svarade gossen bittert och strök över ögonen. »Skall jag berätta, vad jag minns?»
Det skall du!» svarade Karl.
Då lade gossen händerna i kors över spadskaftet och fortsatte:
»En afton var det gille i den stora gården där borta. Kvinnorna sutto och talade om Blåkulla, och alla fasade, men ändå voro de lika ivriga att låta tungan gå. Blåkulla är ett kalt berg, unga herre, och överst i eldflammorna tronar Satan på en stor sten. Omkring honom svinga trollpackorna och hans tjänare i ringdans som en virvelvind. Efter en stund räcka kvinnorna så fram de små stackars barn, som de ha stulit med sig. Och då märker Satan dem med ett bett i fingret, så att han sedan skall veta, att de tillhöra honom.»
»Jag har nog hört det talet», svarade Karl med en villrådig blick.
»Nu hände det sig så den där kvällen», återtog gossen, fast mer sakta, »att det just var i påskveckan, då häxorna bruka rida ut på sina kvastskaft. Barnen i stugan lågo hela tiden halvvakna och hörde, vad de gamla berättade. Om natten drömde de sedan rysliga drömmar och jämrade: Mor, mor, en elak kvinna har fört oss med sig till Blåkulla!
Vem månne den kvinnan vara? tänkte de gamla. Det finns i bygden bara en krokryggig gumma, som ser ut som en häxa, och det är Toa. - Så hette mor min.»
Gossen teg en stund och var svår att förstå, då han åter tog till orda, så lågt talade han.
»Blev jag också tusende år, aldrig kunde jag glömma, hur hon grät, när hon först fick höra, vad som mumlades om henne. Men en olycklig kan vänja sig vid allt, också vid förtalet. Det blev också en så lockande hämnd att gå omkring och fruktas och se de andra stå och darra. Och var skärv, som lönnligt stacks i hennes förkläde till tack för någon trollgärning, behövdes så väl till klutar åt oss barn. Hon gömde en hästskalle på loftet, och tyst som en lokatt tassade hon över galgbacken. Där blåste hon i ben, så att det ven i mörkret, och när om natten ovädret riste kojan, så glindrade mors ögon. Å, jag minns det så väl.»
Ängsligt såg han sig omkring, och rösten darrade.
»Så blev mor då slutligen förd till häradets kista, en grop, övertäckt med ett galler. När jag kom dit med mat och vatten, snyftade hon ur djupet: Dyraste min son, jag är oskyldig som ett vitt lamm. - Men mästermannen bedyrade, att det var Satans stämma, och tog henne med till ån. Sjönk hon, då var hon oskyldig, men flöt hon, då hade hon Satans hjälp. Och hon flöt. Det stod flera hundra människor på bron och bland albuskarna, och alla sträckte upp händerna och skriade: Häxa, häxa! Bekänn, att du har gjort mjölkharar av stickor och lappar och låtit dem dia våra kor. Bekänn, att du har förgjort våra kalvar och getter, hästar och får! - Nå nå. Jag vet inte. Jag har väl det, sade hon, ty vattnet forsade ur hennes mun, och hon var så skrämd, att hon jakade till allt. Det enda, som hon inte kunde säga, det var, vilket trollspråk som hon hade brukat läsa över boskapen, ty hon kunde inga. Hon hade inga haft. Och då fick hon spö. När hon sedan i dagljusningen blev utförd med en halmkrans om sitt grå hår, stodo vi små barn uppställda runt omkring. Vi hade fått bära dit veden. Hon knäppte händerna, och just som elden började flamma, utropade hon: Gud, min Gud, tag mörkret ur deras sinnen! - Den morgonen grät jag så mycket, att jag sedan aldrig mer har kunnat fälla några tårar.»
Han tog spaden och grävde ett par tag med förtvivlans styrka, men Karl red vidare.
»Det är dunkla ting», sade han, ty han var själv uppfödd i tidens vidskepelse, och han visste inte, vad han skulle svara. Det svaret fann först senare en lärd man, som hette Urban Hjärne. Han blåste ut alla häxbål i Sverige genom att frimodigt visa, att det bara var dårskap och ondskefullt förtal, som hade tänt dem. Men en mängd kvinnor hade då redan blivit brända.
»Jag märker, att det inte bara är häxor, som rida sinnena», tänkte Karl, där han färdades framåt, »utan också annat, som jag kanske bättre kan lära mig att förstå. Varför fattas alltid pengar? Varför se alla så betryckta ut, fast de på helgdagsaftnarna både dansa och sjunga? Mina förmyndare ha lämnat mig ett vanskött land.»
När han tog kvarter i någon koja, anade ingen, att den fåordiga ynglingen i den tarvliga och nedstänkta blå rocken var en konung. Men där fick han höra om folkets bekymmer.
»Det har blivit trångt för oss småkarlar», muttrade bönderna i skägget. »Nästan all jord har blivit bortskänkt till de stora. Knotar bonden, får han spö. Klagar han vid tinget, flux blinkar hans herre åt lagmannen. Och då får bonden orätt. Nu härdar han inte ut längre. I skulle gå med upp till herrgården och själv se. Rosendräll på bordet, kannor, pokaler, guldkantade glas, dans och musikanter. Stora sängar med sparlakan av guldtyg. Här får I ligga i vassa halmen. Här fägnar den steniga åkerlappen inga ögon. Men där finns det parker med långa valv av tuktad buxbom, springbrunnar och bildstoder av gips och järn. Varför sitter I här och spisar rovor i en träbunke? Varför rider I inte hellre dit? Där vankas det päron och aprikoser. Förmyndarna ha bedragit den unga kungen och gjort sig själva rika.»
»Och varför ryker det vid fallbråten där uppe i skogen?» frågade Karl.
Bönderna togo honom i armen och viskade.
»Där bor det skogsgångare och rymlingar - knektar, som lupit bort från fanorna, därför att de varken fått mat eller lön, utan bara hugg och slag. Ja, till och med officerare ha vi sett fly här förbi. De hade tröttnat på att svälta i kronans rock, nådig herre. Så ha de stora skött landet, då kungen var ett barn. Nu vakta de sig att låta honom få veta, hur det står till. De äro rädda för efterräkningen, kan tänka. Förstår I? Sverige är en mor, som har skänkt allt sitt gods och gull åt ett av sina barn, så att hon själv och de andra inte längre ha nog till att äta.»
Han häpnade över, vad han fick höra, och blev allt mer sluten och nedstämd. Hur skulle han få makt över de gamla och erfarna herrarna, som tego med allt, som de ville ha dolt? Han hade svårt att lägga sina ord. De fastnade på tungan, och han stod tyst och vred på handskarna. Det var nog gott och väl, att han kunde fälla varg med kniv och björn med spjut, men vid rådsbordet var det inte fråga om jaktäventyr. Där behövdes huvud och kunskaper, och han hade ingendera. Han påminde mer om en sträv knektpojke ur ledet än om en kungason.
Rikskansleren Magnus Gabriel De la Gardie däremot var en belevad och lysande herre. Bedårad av hans livlighet och fransyska förfining, hade Kristina höljt honom med förläningar, och själv strödde han ut silver och guld. För de lärda var han alltid en frikostig fader. Han drömde om att bli en ny Oxenstierna, men verklighetens mödosamma väg är inte lika gen som drömmens. Hellre än att slita arbetsstolen gungade Magnus Gabriel i sin förgyllda kaross bland bugande underlydande. Grevarna hade sina parker, men svenska kronan hade knappt längre en ekplanka att laga sina skepp med. Hur mycket den hederliga Per Brahe än rådde till hushållning, kunde han inte trolla fram pengar i landets tomma kassakista, och i sin nöd skickade svenskarna sina soldater i fält för utländska mutor. Det gick illa, och nu brakade kriget åter lös kring rikets knutar. Flottan måste ut, men ovant gick det både att fira och hissa segel. De murkna repen sprungo av, amiralsskeppet Kronan tappade sitt ankare, och skeppen törnade ihop. Så illa gick det med allt. En stor del av besättningen bestod av lösdrivare, hantverkare och gesäller, som aldrig förr hade känt ett däck gunga, utan likbleka och sjösjuka lågo utefter relingarna och gapade. Det blev en bedrövlig seglats, och i vredgat sporrsträck anlände Karl till Stockholm för att omsider söka ett svar på den gåtan. varför allt i hans land numer slutade med ynklighet och nederlag.
När han kom till flottans förrådshus, såg han, att tågvirket hängde där gammalt och genomruttet. »Det är nog annat, som är ännu murknare», tänkte, han och gick vidare till ämbetsmännen.
»Vilja fattas oss inte», sade de, »men pengar, pengar.»
Då slog han upp räkenskapsböckerna, och bestört fann han, att det kommande årets inkomster redan voro uppslukade. Sverige påminde honom om en vandrare, som hade ätit upp hela matsäcken på första dagen, men ändå måste fortsätta att gå dag efter dag. Nu förstod han, hur grymt han hade blivit vilseledd, och med tunga steg vände han tillbaka till sina rum. På ingen kunde han lita, på ingen annan än sig själv, fast han bara var en nittonårig yngling. Rådsherrarna gitte han inte längre sitta och höra på och en tarvlig man fick honom lättare att lyssna än hela raden av artiga grevar. Hädanefter var det förbi med deras solskenstid. Hjälplösheten tvang honom att vakna och växa fort. I en hast letade han fram dugliga, förut obemärkta män, som kunde sätta hans fädernerike i stånd, och själv arbetade han långt in på nätterna. Missmodig och förtvivlad, önskade han sig ibland att få dö från alltsammans, och rätt nöjd kände han sig blott, när han övade sina soldater. Fubblade en officer i sitt yrke, slog han honom utan betänkande om öronen med flata klingan. Han blev allt buttrare och hårdare, men också allt starkare i viljan.
Så kastade han sig i sadeln igen och red omkring i landet, men nu inte för att knalla med jaktbössan utan för att ordna och bättra. Fienderna hotade söderifrån, och då han fick höra, att norrmännen ryckte framåt från sitt håll, var det knappt Dahlberg kunde hindra honom att genast gå emot dem med de två ensamma regementen som han hade till hands.
Från kyrktornet i Ystad fick han dock snart åse genom Dahlbergs kikare, hur hans nyrustade flotta tog upp en första dunderlek med danskarna. Efter några dagar styrde båda flottorna inåt Östersjön. Det var över hundra skepp, och en mängd holländska fartyg hade då slutit sig till de danska. Främst seglade svenskarna med spända segel och brusande skum under galjonsbilderna. Långt från stränder och skär skådades med beundran det mäktiga överamiralsskeppet Kronan, som liknade ett simmande fäste. Barlasten var knapp, så att det flöt ännu högre än annars, men var rankt och gungade. Det var hundrasjuttioåtta fot långt och fyra våningar högt och försvarades av tusen man. Ett stycke efteråt kom amiralsskeppet Svärdet med den oförskräckta Klas Uggla överst på befälsdäcket.
Det blåste friskt, och den långa raden av master och segel gled redan fram över havsytan utanför Ölands södra udde. Då lät Uggla plötsligt Svärdet vända för att anfalla de närmaste fienderna. Också Kronan skyndade att göra sammaledes, men krängde åt sidan vid vändningen, och vattnet forsade in genom de nedersta kanonluckorna, som nyss hade blivit öppnade. Där lågo de tyngsta, de trettiosexpundiga kanonerna, och besättningen brottades fåfängt mot störtfloderna utan att kunna stänga luckorna. Det ranka linjeskeppet förmådde inte att resa sig i stormbyn, utan master och segel sänktes i vågorna. Förskräckta kastade mannen sina luntor, och snart letade sig elden utefter tjärade plankor och rep ända till krutdurken. En hög flamma slog upp med bedövande dån, och det söndersprängda skrovet sjönk genast till botten. Det var utanför Hultersta och Stenåsa kyrkor på Öland. Där står det på aderton famnars djup under det grönlysande vattnet, och fiskarna simma in genom gluggarna.
De andra svenskarna fortsatte att styra undan hemåt, när de sågo det öde, som hade drabbat Östersjöns ståtligaste fartyg. Blott Uggla hade redan blivit omringad och varken kunde eller ville fly. Tre svenska skepp hade Svärdet ännu vid sin sida, men runt om växte skogen av master. Manskapet stupade vid kanonerna, som de höllo på att ladda, och blod rann ut genom kanonportarna. De sönderskjutna masterna hängde med sitt tågvirke över relingen, men besättningen kapade dem med sina bilor, så att det nästan kantrade skeppet åter reste sig.
»Giv er!» ropades det till Uggla, men därom ville han inte höra talas.
Då slungades ett sådant regn av glödande kulor över Svärdet, att det började brinna i däck och bord. Allt högre blossade elden och närmade sig akterhuset, där Uggla orubbligt stod kvar med sina sista blodiga och sotiga hjältar. Det långa håret fladdrade som en kvinnas om hans bara huvud, och blek var han, men sådan var alltid hans hy. Då lågorna slutligen hunno fram till honom, kastade han sig i vågorna och omkom, men långt in på natten flammade sedan ute på havet hans brinnande skepp.
Utan vetskap om olyckan satt Karl nästa dag i Malmö kyrka och hörde på predikan. Kvinnfolken trängdes och knuffades om det förnämsta bänkrummet, som var ytterst i bänken, och käppegubben gick lugnt efter vanan omkring med sin stav för att utan nåd knacka var och en i huvudet, som råkade att slumra till. Med ens började fönsterrutorna att skallra för ett avlägset dunder från Köpenhamn. Segerbudet hade hunnit dit och hälsades med glädjesalvor.
Utanför Köpenhamn tältade emellertid den danska krigshären i ett präktigt läger, som var en fjärdingsväg långt. Den stolta änkedrottningen, som i sin ungdom hade varit nödd att fira den segrande Karl Gustav med gästabud, begav sig glad ut bland soldaterna. Med sång och smattrande spel gingo de ombord på den hemvändande flottan och begåvo sig över till Sverige för att återerövra Skåne.
»Kom hit, kom hit, här är det inga försåt!» ropade en kvinna från den skånska stranden till sina forna landsmän på skeppen, och när kung Kristian landsteg, klättrade matroserna upp i tacklet och svingade sina hattar.
Skåningarna själva övergåvo småningom de tillbakajagade svenskarna, och i gränsskogarna började på urgammalt vis klyftor och fallbråtar åter att upplysas om nätterna av bloss och lägereldar. De vilda rövarhoparna kallades snapphanar. Olycklig den svensk, som kom inom skotthåll för snapphanarnas flintbössor. Var de spårade upp en fora, plundrades den till sista säcken. Till straff blevo de uppträdda längs ryggraden på spjut och ställda utefter vägarna, men de svenska soldaterna påstodo, att snapphanarna ännu i den belägenheten fortsatte att kasta sina skällsord efter dem och i godan ro smutta på sina tobakspipor.
En gång, när Karl som bäst satt i Åhus' prästgård och ensam och i all torftighet spisade sin gröt, omringade snapphanarna oförmodat stugorna. Kyrkoherden övertalade honom då att raskt klättra upp i skorstenen över spisen och sköt sedan igen spjället. På detta fick han stå, medan snapphanarna letade i skåp och sängar. Till sist slogo de sig ned i prästens kammare och befallde fram mat och fyllda krus. Därtill sade han heller ingalunda nej, utan trakterade dem tvärtom så rundligt, att de efter sus och dus småningom började lura in, där de sutto och gränslade på bänkarna. Prästen gick då till det rum, där han hade dolt konungen, och hjälpte försiktigt ned honom ur hans obekväma fängelse. Svart var han redan om händer och kläder, men prästen tyckte, att det bara var halvgjort verk. Han gned in honom med sot över hela ansiktet och hängde en korg med brännkol på hans rygg. Tillstyrd på det viset, lyckades konung Karl den elfte att smyga sig bort utan att bli igenkänd av någon.
I sådana stunder av fara tindrade hans ögon av lust och liv, men annars satt han ofta försjunken i tungsint dvala. När officerarna bönföllo honom om ett eller annat raskt beslut, teg han envist, och de stodo handfallna och rådvilla. Folket knotade. Herrarna, som han drev på dörren med värjan eller eldgaffeln, mumlade uppbragta om hans envetenhet och små själsgåvor.
Några menade, att en så oskicklig hövding helst borde befrias från omaket att vara svenskarnas konung, och de flesta, att han åtminstone skulle lockas bort från hären, så att han inte hindrade dugliga krigare att göra sitt bästa. Litet anade de, vilken besk kraftdryck det fanns på botten av den flaskan, bara rätt hand väl lyckades att bryta förseglingen. De skickade därför till honom en man, som hette Johan Gyllenstierna, för att han skulle tala förnuft med den svårmodiga och misstrogna konungen. Då ville det sig så, att just Gyllenstierna var en rådgivare efter Karls sinne. Han var stor som en jätte, och med blotta händerna kunde han krama ihop en silverbägare eller räta ut en hästsko. Ullstrumporna sutto nedhasade i veck, och hans steg klampade. Han visade sig med flit grov i sätt och svar för att så mycket mer sticka av mot de fransyskt förfinade gamla grevarna, som han hatade.
»Förrän kronan kräver igen av de storkaxarna var tum jord, som de fått eller plockat till sig, kommer aldrig Sverige på fötterna», sade han och skar för sig väldiga skivor av vildsvinssteken. Därpå tömde han två bägare öl efter vartannat och strök eftertänksamt genom sitt yviga, korpsvarta hår.
Det var ord, som Karl gärna hörde, och den svenska enkelheten och den oböjligt kraftiga viljan väckte hans förtroende. Till honom lyssnade han.
»Har jag sagt ett, får jag säga två», fortsatte Gyllenstierna, när han kom till tobakspipan. »Besittningarna söder om Östersjön blevo oss bara till ofred och bekymmer. Bättre vore, om vi bodde med norrmännen i ett stort, gemensamt rike bakom våra skär. Nu ha förmyndarna i sin penningnöd åter snärjt oss i ett krig. Straffa dem, då tid blir! Men hellre än att Skåne offras, ville jag se oss alla, både kung och soldater, ligga dödsskjutna i snön.»
Den harm över de lidna nederlagen, som hade gjort ynglingen dyster och förbittrad, byttes vid sådant tal till ny handlingslust. Grånade, mångbeprövade hjältar stodo omkring honom och följde honom med glädje. Efter flera strider uppställdes hären en decemberafton till det avgörande slaget. Det var på fältet vid Lund. Månen kastade sitt ödsliga ljus över bleka och avmagrade ansikten, ty svält och frost hade länge varit soldaternas sällskap. Men till och med de sjuka släpade sig fram ur sina jordkulor för att ställa sig i ledet. Och själv satt Karl med fuktiga ögon och skrev ett avskedsbrev till sin mor, beredd att segra eller dö. Hans stund var kommen, all tvekan var slut, och skuggorna över hans namn skulle nu skingras.
När månen gick ned, och mörkret bredde sig, ryckte hären framåt mot Helgonabacken. Danskarna, som stodo på mindre än en halv mils avstånd bortom diken och stenhägnader, sågo i dagningen det långa tåget av svenskar och skyndade också åt samma håll för att hinna före till höjden. På båda sidorna ilade konungarna främst, och vid höjden drabbade deras ryttare samman.
Solen gick upp över de vitgnistrande slätterna, där fotfolket ännu befann sig långt borta, men krutröken höljde ryttarnas handgemäng, och manfallet blev stort. I nödens yttersta stund störtade Nils Bielke fram med fem skvadroner av livregementet till häst, och omgiven av blödande officerare, jagade han med värjan i handen fienden tillbaka. Full av iver uppmuntrade Karl de sina med glada tillrop och sprängde in i det yraste tumultet. En kula träffade hans springare för pannan och studsade upp mot hatten, men småleende svingade han sig upp på en annan häst och fortsatte med samma dödsförakt sin ritt.
I halvdunklet fick han syn på några röda fanor. Rött var smålänningarnas färg, buren ända sedan Bländas dagar, och ditåt vände han ivrigt sin häst för att taga regementet med sig framåt. Då uppfladdrade plötsligt i de röda dukarna det vita danska korset, och när som helst kunde han vänta en dödande kula. Han förstod sitt misstag, men utan att tappa besinningen ropade han till männen på danska, att de skulle röra spelet och gå på mot fienden. Så modigt visste den förr tafatta ynglingen nu med ens att reda sig. De trodde, att han var en dansk officer, och lydde honom. Oförmärkt sökte han under tiden åter upp sina svenska gossar, och med dem stormade han efter de slagna och flyende danskarna.
Det började lida mot kvällen, och ett helt dygn hade hans folk varit utan vila. Då kom det ett bud, att den andra delen av hären också hade dragit sig upp på Helgonabacken efter att ha kämpat en förtvivlad strid. Genast vände han om med sina ryttare, och i spetsen för livdrabanternas glesnade flock slog han sig igenom danskarnas leder. Det svenska fotfolket stod trött och modfällt, och kvällsolen började redan att sänka sig mot snöfältets rand.
»Gossar, gossar, där kommer han, där kommer kungen!» utropade plötsligt Nils Bielke och pekade mot en rad av ryttare, som närmade sig i galopp. Soldaterna lyfte då åter raskt musköten och kastade sig med ny lust i striden. Först småningom slocknade den av, när månen åter lyste över de marker, där hälften av två härar nu lågo döda, men då var Skåne räddat åt Sverige. Rörd omfamnade konungen Bielke och framstammade sitt hjärtas tack till de sista ryttarna av livregementet.
Hakvin Spegel, skalden, psalmsångaren och prelaten, steg därefter fram, och alla böjde sina knän på den blodiga snön.
»Härarnas Gud har vakat över oss och lett våra steg», sade han. »I
hören ännu de sårades jämmerrop omkring eder. Haste envar, såvitt han
förmår, till de olyckligas hjälp. Ingen åtskillnad vare mer på vän
eller fiende, svensk eller dansk. Alla, vänner och ovänner, kända och
okända, alla äro de våra medmänniskor.»
