I Moskva finnes en skum och underlig gammal kyrka, där de forna tsarerna ha sina gravar. Över en av gravstenarna är utbrett ett rött hölje, till tecken att en bannlyst man där har sin grift. Där vilar Ivan den förskräcklige. Han var så grym och fruktad, att till och med hans egna tjänare kröpo in och gömde sig i hörn och smygar, när hans tofflor tassade genom slottsgångarna.
På hans tid levde i Polen prinsessan Katarina Jagellonica. Hos henne lät han fria, och utstyrd i pärlsnören och guldkedjor, satt han och väntade på sin brud. Så ofta de kringstående hovmännen tilltalade honom, kastade de sig framstupa, men föll ordet på andra folk och deras hövdingar, då vände de sig bort och spottade.
Äntligen tillkännagav en dag trumpetsmatter från borggården, att något ovanligt var på färde.
»Det är bröllopsskaran från Polen!» utropade hovmännen och spottade, men sedan stodo de en lång stund mol tysta av bestörtning. Så klampande steg i trappan hade de ändå inte väntat sig av en prinsessa, även om hon var född utanför det heliga Ryssland. Och inte heller att hon för varje steg skulle flåsa och fnysa på det sättet, om hon också kände sig aldrig så blyg och förlägen. In leddes ett vitt sto, som polackerna hade klätt i svassande brudkjol och skickat Ivan på hån i stället för hans efterlängtade prinsessa.
Katarina Jagellonica hade valt sig en helt annan brudgum, en kunnig och belevad ung gäst, och den friaren var Gustav Vasas näst äldsta son, hertig Johan. Med honom drog hon åstad utefter Östersjöns strand mot hans finska hertigdöme. Nöjd med sin lott, följde hon honom mot obekanta länder och öden, fast var stund i dödlig rädsla att bli bortrövad under vägen av den rasande tsaren. Här på kusten kommo de till ståtliga klosterborgar, där ända sedan korsfararnas dagar brödraskap och riddare hade suttit och styrt landet. Hur stolta dessa korsriddare än sågo ut i sina vita mantlar, hade de själva länge darrat för Ivans plundrande hopar. Somliga av dem ville därför söka hjälp hos svenskarna och de andra hos polackerna. »Hos svenskarna har jag inte mycket att hoppas, så Vasa-son jag är, men gott är det veta, att polackerna hålla med min brud», tänkte hertig Johan i sina hemligaste tankar, som bara hans hustru fick höra. Och han snodde sitt spetsiga skägg, och hans ostadiga blick irrade utefter takåsar och torn. »Kung Erik, min broder, du skall få se något! Minns du, minns du? Vi nappades på golvet om trähästar och bollar, när vi voro små. Tiden går, kung Erik. Nu har jag hållit bröllop hos dina fiender polackerna och lånat dem klingande guld. Vad säger du, broder, om jag skulle göra mig till egen herre någonstädes här borta på Östersjöns kust!»
Hemkommen till sitt fasta slott i Åbo, tände han julljusen och höll hemkomstöl, men mot sin misstänksamma broders vilja hade han gått till vigselpallen, och innan marken hade vårats, drog det upp till fejd. Kung Eriks rappa knektar läto inte vänta på sig, utan snart blänkte deras järnhattar i långa rader utanför murarna. Det blev skott och hugg och nederlag, och tillfångatagna måste hertigen och hans brud stiga ned på ett skepp, som vände stäven mot Sverige.
När fartyget ankrade utanför Stockholm vid Vaxholm, kom en svartklädd man ombord. Nattvak och arbete i instängda rum hade gjort honom grå i kinderna. Han löste upp duken från den seniga halsen och stod en stund och gned händerna mjukt och inställsamt. Under tiden såg han sig omkring på skeppet med lömska och lurande ögon.
»Där ute står en obekant i mörk kåpa», sade Katarina Jagellonica, som halvlåg inne i kajutan med sitt radband och sin katolska bönbok i knät. »Skjut till dörren, så att jag slipper honom! Han ser ut som en munk, men hans ansikte är så elakt, att det stör mig i min andakt.»
Hertigen log trött och bittert.
»Den mannen känner jag alltför väl. En sådan är det min broder har tagit till förtrogen. Det är den prästson och skrivare, som nu styr hela Sverige!» väste han mellan tänderna och gick ut till honom på däcket. »Jag vill inte höra mina synder från din mun, Göran Persson», avbröt han, då den fruktade gunstlingen började tala. »0m min sak ha furstar att döma och inte du, din prästkläpp!»
Då satte Göran Persson fram foten och blev med ens en annan man. Nu var han både sträv och kort. Omkring honom sprungo hans knektar, lydiga och undergivna, och bröto upp kistorna, så att han kom åt att leta fram hertigens silverskrin och dyrbarheter.
»Den, som är dömd på konungens nåd och onåd, kan ingen längre hjälpa», sade han strängt.
Så gick han in i kajutan till Katarina Jagellonica. Han frågade henne, om hon inte hellre ville bo på eget slott med rikligt kosthåll än följa hertigen i fängelse. Hennes långlagda och magra ansikte var alltid blekt, men nu blev det ännu vitare. Snyftande sjönk hon ned mellan dynorna och svimmade, men när hon hade hämtat sig, steg hon upp. Hon drog av sig vigselringen och höll den under Göran Perssons ögon, så att han kunde läsa de latinska ord, som på insidan voro ristade i guldet.
»Läs, vad där står!» sade hon. »Nihil nisi mors - ingen utom döden. Ingen annan skall heller skilja oss.»
Inne i Mälaren reser sig på en lövrik udde det höga, mäktiga Gripsholm med sina välvda portar och tunga, runda torn. Här ställde Göran Persson i ordning ett par gemak och satte in galler i fönstren. Sedan lämnade han där de båda fångarna åt sina vakter och sin ensamhet. Så slutade då Katarina Jagellonicas oroliga bröllopsfärd. Och mer än en kväll viskade tjänarinnorna, när de höllo på att kläda av henne, att Göran Persson och kung Erik rådslogo om att taga henne från hertigen och skicka henne till Ivan den förskräcklige.
Ensamheten blev småningom något, som Johan lärde sig att älska. Djupt allvarlig i sin katolska tro, bad Katarina Jagellonica vid sitt radband, och han spelade på sin luta högtidliga psalmer, både luterska och påviska. När han sedan satt framför sitt bläckhorn och sina latinska skinnböcker, begrundade han de olika troslärorna på jorden.
»Vem av dem skall jag kalla den rätta?» frågade han henne. »Du och jag, äro vi inte uppfödda i olika tro, och ändå trivas vi med varandra inom trånga fängelsemurar. Varför skola då människorna därute under den fria himmeln hata och förfölja varandra för sin tro?»
På det sättet grubblade och frågade han. Men när han någon gång tryckte sitt röda skägg mot fönstergallret och själv tittade ut till människorna och deras fria himmel och vackra Mälarvikar, då darrade ögat osäkert och vankelmodigt. Ty därför att han själv var full av falskhet och svaghet, trodde han heller inte andra om bättre. »Du ensamma hertig Johan, du har inga vänner!» suckade han. Och då mindes han bittert, att Gustav Vasas fadershand längre och ömmare hade brukat vila på hans huvud än på de andra sönernas.
»Hur blåser vinden vid Gripsholm?» frågade Göran Persson var dag sina spejare och gick så in till kung Erik.
Men en morgon gav Erik sig inte ro att lyssna på hans nyheter. Det var på borgen i Stockholm. Ett klingande höstväder hade tidigt lockat honom ur sängen, och han satt och badade sina fötter i renskt vin, som hälldes i baljan ur en silverkanna.
»Göran», sade han och slog upp locket på kannan. »Här är en slank kvar i botten. Tag och drick, Göran, drick bort din surmulenhet!»
Det glimmade till i Göran Perssons ögon. Han stod kvar med alla sina brev och dokumentrullar under armarna utan att se åt kannan.
»Nådig herre, ni hanterar en hängiven tjänare föraktfullt», svarade han efter en stund. »Men ännu tör ni behöva honom. Nu har jag släppt ut spårhundar i vart landskap.»
»Stjärnorna äro de bästa spejarna», fortsatte Erik och lät torka sina fötter. »De säga oss våra öden. Har du läst i stjärnorna i natt, Göran?»
»Jag har fått vaka för att skriva åt er, nådig herre», mumlade Göran Persson och gick bort till bordet med sina handlingar. »Men därför har jag ingalunda glömt, vad stjärnorna länge sedan sagt oss. En man med ljust hår skall göra kung Erik grå av sorg. Är det inte så de ha spått! Kom blott ihåg! Det finns fler än hertig Johan, som äro ljushåriga.»
»Sturarna, Sturarna! Gamla herr Svantes son», halvviskade Erik med hoptryckta läppar, så att orden knappt hördes. »Herr Nils, menar du. Herr Nils, herr Nils! Ja, hans ljusa hår har givit mig en sämre nattsömn, än du någonsin haft oaktat allt ditt skrivande. Gav jag dig lov att tala om honom nu? Du förstör min vackra morgon.»
Han ställde sig i tofflorna framför en halvfärdig tavla och började måla på träd och blommor. Med ens kastade han hela penselbunten ifrån sig på golvet och skrattade, fast mer otåligt än gott.
»Förvisst, förvisst!» sade han. »I dag kommer det att hända något lyckligt för mig och motigt för dig, Göran, efter du är så sur. Noga har jag sett efter i stjärnorna. De ha en lyckobringande ställning. Jag får lust att gå ut och språka med folket.»
Så snart kung Erik blev fullklädd i guld och silke, tog han sin hatt och strövade ut med några drabanter. Det var mycket folk på Stortorget. Fruar i kappa och dok prutade och köpslogo kring stånden. Men alltid blev det rum för kungen, när han viftade med handsken och ropade: »Guds fred, go' vänner!» Och så som solen sken den morgonen! Det fattigaste kålhuvud skiftade och prålade på sin disk.
Kung Erik var den ståtligaste mannen i hela staden, lika övad i att fäkta som att slå boll. Smärt och lätt vandrade han framåt, och värjan petade ut. I hörnet vid Trångsund var handeln livlig, ty där funnos nötsäckarna. »Färska nötter, hasselnötter från Lovön!» ropade gummorna gällt och stucko händerna i ärmarna, ty det var kallt. Mellan dem stod vid väggen en halvvuxen, vacker flicka med runt huvud och stora, barnsliga blå ögon.
»Minsann, en älsklig syn!» utbrast han och tvärstannade. Han lutade på pannan och strök och delade det mjuka skägget. »Nu skulle jag ha mina penslar! Guds fred, Guds fred! Vad heter du, lilla?»
Flickan såg nyfiket upp på honom, men det var så mycket sammet och guld framför henne, att det började susa i hennes huvud. Hon förstod varken, vad han frågade, eller vad hon skulle svara, utan stod och silade nötterna mellan fingrarna. En gumma vid säcken näst intill klappade henne då på huvudet och svarade:
»Det är liten Karin. Far hennes är Måns, han fångknekten på slottet. Får jag säga, så tycker jag, att en så hjärtans god herre skulle förbarma sig över den lilla moderlösa.»
Det lovade då kung Erik, och liten Karin fick gå upp på slottet och bli småpiga hos en av prinsessorna.
Där blev det mycket att lära, både att gå och böja knä och slå ned ögonen. Det sista var kanske i början det värsta, så mycket nytt som där var att se: mattor, brämade med silverskir, kakelugnar, som värmde, och glasrutor i fönstren. Ja, en av prinsessorna höll för hennes öra en pickande klocka, som inte var större, än att den kunde ligga i handen, och som ändå visade tiden. Men så skulle man då också vara kungadotter för att ha råd att ha sin egen klocka.
Dagarna flögo fort som svalor vid kung Eriks hov, där ingen längre brydde sig om att hushålla med silvret i Eskils gemak. Liten Karin växte upp, och för var ny dag blev hon allt mer intagande till hela sitt väsen. Vem som ville kunde snart se, att där hon var, där var också konungen. Förut hade han skickat omkring sändebud och friat till drottningar och prinsessor, men nu började han att glömma alla andra för liten Karin. Och ändå fick hon inga fiender. Blygsam gick hon i den festliga hovskaran med sitt goda och friska ansikte omgivet av en stor och svart, med pärlor överströdd mössa.
Än var det tornerspel, än dansades det med facklor eller svärd. Än
kom det ett segerbud från Östersjöns andra kust, där det svenska
baneret nu började fladdra över korsriddarnas forna borgar. Eller
också var det den tappra Klas Kristersson Horn, som hade varit ute på
sitt amiralsskepp »Sankt Erik». Under uppresta äreportar höll han då
sitt intåg vid lurars klang och med sina fångar framför sig.
