Åren gingo. Gustav Vasa åldrades, och hans skägg blev långt och isgrått. Vördnadsbjudande och vis, fast ännu med blommor på kinderna och samma heta sinne, färdades han genom bygderna. Stodo bönderna tvära och ovilliga, när han talade till dem, tumlade han med sin häst och skakade det blanka svärdet. Och då blev det knäfall och goda löften. Men kommo de med rätt håg, då lyssnade han hult och omtänksamt på deras frågor och rådde dem, både hur de skulle så och skära och binda sina nät. Fiendehopar brände inte längre deras gröda, och deras boskap gick trygg ute i markerna mellan sjöar och lövklädda berg. Tack och välsignelse flög honom till mötes från väl plogade åkrar och varma stugor, där de äldre inte längre med sorg behövde tänka på sin ålderdom. Gångstigen under björk och gran ledde inte längre till hemska gömställen i ödemarken, utan till ålkistor och kvarnar och till hammarsmedjor vid forsarna och rykande milor och hyttor.
De gamla striderna voro glömda. När bonden svingade ett knippe skogsfågel över axeln, ställde han ibland sina steg till slottet. »Den här fångsten skall kung Göstav ha till skänks för sitt bord», tänkte han. Andra knogade fyra man högt på björnar och älgar och försvunno med dem i slottsköket. Låg så i bondetjället far själv skröplig och döende och skulle sätta bomärket under sitt testamente, då hände det, att han sade: »Tionden av mitt i svett och möda hopsparda silver, det skall vår kära kung Göstav ha i arv.» I Eskils gemak blev bondesilvret sedan gömt bland alla de nedsmälta skatterna från kyrkor och kloster. Eskils gemak bestod av fyra valv, vart och ett bortåt fyra alnar brett och fyra alnar djupt, och så fullproppade med silvertackor, att dörren med nöd kunde skjutas upp. Det förnöjde den gamla konungen att stå där och låta räkna och väga, ty han var en väldig köpman. Men så hade han heller aldrig förslösat något på onödiga krigståg för att lysa bland utlänningarna, och han var för slug att lyssna till de främmande furstarnas locktoner. Konsten att köpa och sälja, den ville han lära åt svenskarna, som voro loja och enfaldiga, när de skulle ut på skutorna med sin koppar och sitt järn och sina gäddor och laxar och smörtunnor. Högmastade handelsskepp, som styrde åstad ända mot Lissabon, slamrande stångjärn i våghuset vid Järntorget, kunniga främmande mästare och gesäller, bänkade i gillesstugorna under sång och med majblommor i det tyska vinet - det var, vad sändebud och resenärer fingo se i Gustav Vasas kornsusande rike.
Tyngd av alla omsorger, kände Gustav Vasa, att hans år slutligen voro räknade. När fönstersmygen simmade i månljus, så att hans yviga skägg blev vitt som snö, tog han lutan på sitt knä för att ha sin hugnad i de ljuvliga tonerna. Men långa stunder glömde han att leka på strängarna och satt svårmodig och nedböjd, åldrad i förtid. På kyrkogården utanför slottsgraven skottade den halvblinda Brynolf dödgrävare vid sin lykta. Vapensmeden eller snickaren förlorade ibland sina kunder, men dödgrävaren blev aldrig utan. Konungens ögon kunde följa den lilla ljuslågan i lyktan, då mannen gick in i kyrkan och ställde ifrån sig sina verktyg. När den glindrade framför predikstolen, den beryktade korgen, visste han, att där låg en anspråkslös häll, i vars inhuggna bokstäver flera år redan hade sopat damm och sand. Under den stenen vilade mäster Olov. Och när lyktan gick upp mot koret, då visste han, att där stodo två drottningkistor, ty två gånger hade han blivit änkeman.
Den unga drottning Katarina, som nu i månljuset stilla smög sig ned bredvid honom på bänkdynorna, såg mer ut som hans dotter än som hans verkliga maka.
»Giv lutan åt mina söner», sade han en afton till henne och suckade djupt och länge. »Mina fingrar ha blivit stela, och jag är en trött och utarbetad herre, som längtar bort ur denna mödornas värld.»
Stödd på sina söner, gick han ännu en gång ned i rikssalen och steg upp till tronen.
»Kära, goda svenska män», sade han till de församlade ständerna. »I sen väl, att jag nu står i ett kungligt palats. Men vi böra icke förgäta, att för fyrtio år sedan detta syntes omöjligt för alla människors ögon, när jag gick i skog och gömslen, klädd i vadmalsklut, drack vatten och åt ymkeliga. Gud, som upphöjde den ringa ynglingen David till kungligt stånd och ära, har också hulpit mig, ovärdiga man. Han skall vara mitt vittne, att om jag har felat i min styrelse, så har det skett av mänsklig svaghet och därför, att jag inte förmått bättre. Min tid är snart ute. Ej tarvas mig därom stjärnor eller annan spådom. Jag känner tecknen i min egen kropp, att jag snart skall gå hädan.»
Välsignande höjde han de darrande händerna över vänner och motståndare och hela det svenska folk, som han hade lyft ur träldom och elände. Ännu när hans konungsliga, men av krämpor nedböjda gestalt trött och långsamt skred ut genom dörren, vände han emellanåt sitt huvud mot den snyftande församlingen och nickade till avsked.
Mätt på att leva, bäddades han på sotsängen, och då den unga drottningen inte längre förmådde att vaka vid hans huvudgärd, ställdes hennes läger så, att hennes ögon ändå alltid voro hos honom.
Ner den store Gustav Vasa hade somnat bort, reddes hans grift i
Uppsala domkyrka, den förnämsta helgedomen, där Birgittas föräldrar ha
sin gravsten, och där sankt Eriks ben ännu ligga i sitt skrin. Rustade
med förläningar och gods och guld, följde honom hans fyra söner i
sorgetåget. Där gick Karl nioårig och liten och Magnus vek och
tårögd. Tankfull gick den lärda och rödhåriga Johan, och Erik, den
äldsta, kom där smal och ridderlig med pärlringar på fingrarna. När
kistan hade nedburits i griftrummet, stötte Svante Sture tre gånger i
stengolvet med konungens svärd och ropade för var gång: »Nu är konung
Gustav död!» Medan pukornas och trumpeternas dån skakade valv och
gravar, räckte han sedan svärdet till den fjortonde Erik, som därmed
mottog det stora arvet efter sin och Sveriges fader.
