Vid marknaderna i Västerås infann sig ibland en ung bonddräng, som var ganska dejlig under ögonen och hade en flink tunga. Själv tänkte han kanske inte så mycket därpå till en början, men som han ljög friskt, fann han småningom upp att låtsas förnämare, än han var. Att han helt beskedligt hette Jöns, och att hans mor satt i en backstuga i Björkesta socken, var han inte angelägen att påminna sig, och inte heller, att han nyss gått som stalldräng. Rätt väl var han också utstyrd, ty innan han gav sig i väg från den ena husbonden till den andra, passade han på och stal i klädkistan. Men skulle något märkvärdigt kunna hända honom, tänkte han, då var det bäst att följa vägen upp till Dalarna, där allt stort skedde.
Vem kunde heller så noga veta, om inte den behagliga unga karlen var en förklädd herreman? Underligare saker hade man fått vara med om. Gick inte Gustav Vasa själv som dräng och tröskade? Det var en märkvärdig tid att leva i, ty det gamla föll sönder, och det nya trängde sig fram, och under sådana stormtider blev vägen ibland kortare än annars från en träbänk till en kungatron.
När han fick dalkarlarna omkring sig, dukade han därför upp, att han hette Nils och var son till deras älskade salig herr Sten Sture. De visste inte, vad de skulle tro, men somliga av dem togo väl emot honom och gåvo honom både livvakt och präktiga vapen. Han sade dem, att Gustav Vasa var en tyrann och hedning, som grep efter värjan, bara han fick se honom. Men så snart han talade med dem om herr Sten, började både han och dalkarlarna att gråta, och de föllo på knä med honom och läste fadervår för herr Stens själ.
Ord led han aldrig brist på, men penningar var det ont om, och därför gick han över fjällen till den mäktiga fru Inger på Östråt i Norge. Hon hade hjälpt Sturarnas vänner och anhängare förut och hade ännu några av dem i sitt hus. Hur han ställde sig, fick han till och med trolova sig med en av hennes döttrar. Där satt nu Daljunkaren, som han kallades, och såg över fjorden och kysste skön jungfrun med sin skalkamun och lovade att bli mäkta huld mot både norrmän och danskar, då han väl en gång fick föra henne med sig till sitt fädernerike som drottning. Norges ärkebiskop fäste slutligen en förgylld kedja om hans hals, och med den kunde han sedan ståta, då han kom tillbaka till sina dalkarlar.
Men hur de revo i sitt hår och funderade, började de att ana oråd, och för Daljunkaren blev det att löpa genom skogarna från både drottning och fädernerike. »Jag haver icke glömt, hur många barn Gud mig givit haver med min salig herre, herr Sten», skrev till honom i ett öppet brev Sten Stures änka, fru Kristina Gyllenstierna. »Min äldsta son, Nils, haver jag sett död i ansiktet. Var min andra son, herr Svante, är, vet jag väl, men dig kännes jag icke vid.» Nog försökte Daljunkaren att säga mot, men svårt var det, eftersom brevet kom från den kvinna, som han kallat sin egen mor. Inte heller norrmännen kunde längre tro på honom, och slutet blev, att han på ett skepp kom ned till Rostock, och där tog borgmästaren och lät slå av honom hans vackra huvud.
Men dalkarlarna hade nu börjat att fingra på sina bågar.
»Vi fattiga Dalamän», sade de, »är det inte vi, som satt kung Göstav i högsätet! Varför handskas han då så hårt med oss? Bäst sinnet flyger på honom, far han här upp över Brunnbäcks färja och rider rakt in i Dalarna ända till Tuna utan att fråga oss om lejd. Och där kättar han in oss på Tuna gärde och bullrar och läser lag. När tänkte sig någonsin förr en svensk kung, att vi skulle gå med på så nya bruk? Det kunde ändå ha varit bra att ha haft Daljunkaren i behåll.»
Vitt och brett blev det talat vid gästabud och bystämmor, men nu hände det värsta. Det kom budmän från konungen, som fordrade, att det skulle utlämnas en klocka från var kyrka till betalning av rikets skuld.
»Det fick jag, för att jag stod och höll handduken åt honom, då han tvättade sig!» sade Jon präst i Svärdsjö och satte händerna i sidan.
»Ja, du kan tala om handduk, du präst», svarade Arent Persson från Ornäs och såg i taket. »Hade min osaliga kärring haft bättre vett, då hade hon aldrig hissat ned honom med handduken.»
Dalkarlarna tyckte om att höra sina klockor, när vinden bar deras klang upp över socknarna. Klockorna voro gjutna för deras sparpengar och smorda med vigd olja av prästerna och ofta döpta med olika namn alldeles som människor. De hade ringt samman både till helg och fejd och ringt deras döda till graven. När de nu fördes bort mitt för deras ögon, stormade de ibland efter dem och togo dem tillbaka, och budmännen bultade de så möra med sina yxhammare, att de inte kunde resa sig den dagen.
Dalkarlarna kände med sig, att det ändå kunde komma surt efter, och samlades karska för att försvara sin landskapsgräns. Men Gustav Vasa hade för stunden fått annat att sköta och lät dem gå där och stampa och speja och blåsa i händerna för att hålla sig varma. Slutligen blevo de så trötta på den vakten, att de gärna ställde från sig både båge och spjut. I mången lövrik hage framglindrade under björkarna en trefaldighetskälla, som vördats och omhuldats ända sedan hedendomens dagar. Där satte de sig med kullorna och drucko ur sina näverbägare och språkade. Djup och stilla speglade källan den blomsterkrans, som ungdomen hade hängt upp över vattnet trefaldighetskvällen, och på avstånd väntade i den rödaktiga nattskymningen de gamla med sina krukor för att få komma fram och taga med sig litet av det undergörande vattnet till att dricka bort skröpligheter och krämpor. Då började först en och så ännu en att stämma upp någon gammal dalvisa om kung Göstav. Och hur de då sjöngo och talades vid, tyckte de, att det ändå kunde vara bäst att hålla frid med honom och gå hem igen till stugan och åkern.
Långt ute på Nordsjön gungade emellertid en skara äventyrare på sina skepp. Alla Gustav Vasas tre värsta dödsfiender voro ombord, både Kristian Tyrann och Trolle, den forna ärkebiskopen, och Ture Jönsson, den vithåriga upprorsmannen, som ännu tyckte om att låta trumman gå. Sällan hölls det också några goda rådslag, när man på den vaktande tjänaren utanför kajutsdörren igenkände Trolles vapenmärke med det halshuggna och blodiga trollet. Kung Kristian hade seglat ut från Holland för att återerövra sina tre förlorade riken, och nu pekade bogsprötena mot Norge. Där fanns det inte så många storherrar, utan mest småfolk, som han alltid hade menat väl. Norrmännen dröjde heller inte att hylla honom, och så drog skaran vidare till Sverige. Det var ankomsten av ett så okärt storfrämmande, som gjorde, att Gustav Vasa fick annat att tänka på än sina dalkarlar.
l Kongälv sprakade snart veden under de främmande knektarnas grytor, men framför dem tronade det svårintagliga fästet Bohus. Ture Jönsson fick sig då raskt en penna och skrev till borghövdingen, att Kristian Tyrann blivit så förbättrad och hjärtans god efter alla sina olyckor, att hövdingen så gärna först som sist kunde sätta nyckeln i porten och låsa upp. Men hövdingen lät inte lura sig, utan skrev och svarade: »Du har nu så ofta vänt kappan, Ture Jönsson, och den är nu på båda sidor så jämmerligt sliten, att den inte längre passar i en ärlig mans klädebonad.»
När Kristian Tyrann sedan såg svenskarna komma på den frusna älven med tusentals hästar och solglimmande harnesk under spjutskogen, då steg honom vreden i pannan. På det sättet hade inte sveahären sett ut i forna dagar, då bönderna vände sina anförare ryggen och sprungo hem till sina gårdar med sina slitna bågar, var gång på året det blev tid att så eller skörda. Nu förstod han, att om Gustav Vasa hade varit en hård skattekonung, så var det för att på allvar göra Sverige fritt och levande och oövervinneligt. Ursinnig ropade han till Ture Jönsson:
»Du har bedragit mig och sagt, att här inga ryttare skulle finnas i Sverige. Vad äro de här? Månn det vara kärringar?»
Nästa morgon, då det begynte dagas över de snöiga husen i Kongälv, hittade stadsborna en halshuggen kropp på gatan. När de lyfte upp huvudet i sina händer, igenkände de, att det var den en gång så trotsiga Ture Jönssons.
»Det spörjs, att Kristian Tyrann gästar oss», viskade de till varann. »Men är det här hans dåd, så lär åtminstone inte heller kung Göstav sörja.»
Det återstod intet annat för Kristian Tyrann än att vända tillbaka och slutligen lämna sig i danskarnas händer. När hans skepp seglade in i Sundet vid Hälsingör, stod folket på stranden och grät, men när han såg tornen på sin forna huvudstad, Köpenhamn, då grät han själv. Där hade han förr suttit, ung och allsmäktig, och Dyveke, hans lilla duva, hade lekt och kuttrat för honom i mörka timmar. Nu rådde där en annan konung, och själv var han den förlorade sonen, grånad och hopfallen, och kläderna hängde i veck om hans förut så breda och fylliga lemmar. Men skeppet seglade allt längre och längre bort, ända till ön Als. Där blev han på Sönderborgs slott införd i ett ödsligt fängelsevalv och fick bara en trogen tjänare till sällskap. Bakom dem igenmurades dörren, och det lämnades bara en så pass stor glugg öppen, att maten kunde räckas in. Han gick och gick många tunga steg, förföljd och plågad av sina tankar, och bordskanten blev blanknött under hans fingrar. Kanske stannade han ibland och lyddes, när någon bonde sjöng vid sin plog långt ute på fältet, och då påminde han sig, hur han hade drömt mången framåtskådande dröm om rättvisa åt de ringa i landet. Men det var inte de ringa, det var inte sparvarna, som kunde rista sönder fängelsegallret, utan det var de mäktiga örnarna, och de kommo inte. Först efter sjutton långa år blev han utsläppt, men han var då en nedbruten gubbe, som inte längre hade något annat att hoppas på än döden. Den hatade Trolle hade redan långt förut stupat i en drabbning och fått sin grav i Slesvigs domkyrka. Så slutades sagan om de två män, för vilka så mycket blod runnit i Sverige.
Men så snart det blev lugnt kring Bohus, fingo dalkarlarna höra trumvirvlar och kasta sig på knä för Gustav Vasa, som red dit upp och satt framför dem på sin häst, omgiven av järnhuvor och skyttevapen. Hur länge ville de hålla honom för en spefågel, som skulle spela vart år? Nu skulle de veta, att en svensk konung inte längre ämnade tigga om lov hos bergsmän och bönder att få rida genom deras landsända, eller också skulle där aldrig mer varken höras hund eller hane. Hela dagen fingo de stå på knä, och mot kvällen, när enbuskarnas skuggor blevo långa, bortleddes de skyldigaste. Det var många av hans gamla vänner, och blek gick bland dem självaste Anders Persson från Rankhyttan, på vilkens loge han hade tröskat.
När dalkarlarna kommo hem till sina stugor, där de äldsta sutto på
kubben vid elden och slöjdade, visste de inte rätt, vad de skulle säga
dem om den nyheten, att deras bygd inte längre var ett litet land för
sig mitt i Sveriges rike. Och när de hängde upp sina vapen på
stugväggen, tycktes dem, att det inte riktigt var samma klang i
bågsträngen som förr.
