En afton, medan styckekulorna ännu susade över skanskorgarna utanför det belägrade Stockholm, bultade det på porten till Klara kloster. Två dalkarlar kommo med en blödande yngling, som de buro mellan sig på spjutskaftet. Flera sårade lågo redan på klostergården, bäddade på halm och granris, och de satte därför ned honom på kyrktröskeln, där det var tomt. Sedan sprungo de tillbaka till sina stridsbröder på Brunkebergsåsen.
En ung nunna böjde sig ned och torkade blodet från hans ögon.
»Hur är det nu därute i världen?» frågade hon med en suck. »Dansa de unga ännu kring majstången? Binda de ännu kransar, när de gå över ängen? Sjunger ännu koltrasten, när det dagas långt borta över moarna?»
Hon lyfte varsamt hans ansikte och förundrades, ty hon kände igen de klara och öppna dragen på den älskligt undergivna godhet, som låg över dem. Hon kände igen sin barndoms bästa vän, som hade lyft henne över stättan och hjälpt henne att bära den tunga hallonkorgen. Under glittrande löv hade de talat om den gård, som de en gång skulle bygga vid forsen.
»Ack, ni bedrägliga minnen från världen, sova ni inte än!» framviskade hon hastigt. »Kalla mig syster Ursila! Jag vet, att du heter Brynolf.»
Han spratt till och grep henne om armbågarna. Hans sårade ögon brände ännu efter den kula, som hade snuddat tätt förbi hans ansikte, och han bemödade sig att se genom det töcken, som hade bretts över dem.
»För Guds heliga moders skull», viskade hon, »låt ingen ana, att vi känna varandra. Däruppe i klostret står nu abbedissan och hänger ut en lykta genom fönstergluggen. Å, den hårda, hjärtlösa kvinnan! Det är ett tecken till danskarna på slottet i Stockholm, att vi i natt ha många sårade svenskar i vår fromma vård. Och när det så blir mörkt...»
»Jag förstår», inföll han lika sakta. »När det blir mörkt, då smyga de sig hit med sina spjut och... Kan du inte frälsa de våra?»
»De komma alla att bli nedstuckna av danskarna» tvingade hon fram. »Res dig upp, fort, och smyg dig in genom kyrkdörren! Den står på glänt.»
Hon sköt honom framför sig in i kyrkan och gömde honom i en vrå bakom en biktstol. Han trevade omkring sig och satte sig ned.
»Jag känner lukt av vaxljus», sade han, »men mina stackars ögon ha svårt att se, var de brinna. Skall jag aldrig mer kunna se Kristusbilden i guld och pärlor på gudsmodersbildens arm, aldrig sol och sjöar?»
»Ack, klostret här har blivit fattigt», svarade hon. »Det har blivit ont om både guld och pärlor. Men goda helgon se ned till dig från sina små altaren och skydda dig i natt.»
Hennes sandaler klapprade bort mot dörren, och när mörkret föll på, hörde han, hur danskarna blevo insläppta i klostret och slogo ihjäl hans sårade och sovande stridsbröder.
I dagningen, när böneklockan ljöd, kom Ursila tillbaka och tog honom med sig ut under fågelsången på kyrkogården. Muren var här så hög, att den skymde dem, och hon räckte honom en spade och gned in hans händer med jord, så att ingen längre kunde se, att han hade varit krigare.
»Göm dig bland de fattiga, som gräva och arbeta här på kyrkogården och i örtsängarna», sade hon. »De bli var dag bespisade, och abbedissan kommer inte att märka dig. Blir det fred igen, gå då till sankt Eriks beläte i stadskyrkan. Det helgonet har botat många blinda.»
De stodo dolda mellan höga buskar, och då hon snuddade vid honom med sina vigda nunnehänder, föll han vördnadsfullt ned på sina knän.
»Så mycket kunna ännu mina skadade ögon vägleda mig, att jag kan sköta en spade», svarade han, »och lycklig vill jag kalla mig, så länge jag bara får leva i din närhet som förr. Men jag är en enfaldig man, och jag frågar dig, du renhjärtade och fromma, hur kan du vilja stanna i ett sådant rövarnäste, där ärliga krigsmän bli mördade under sömnen? Är det här du skall förnöta din ungdom? Vill du inte hellre följa mig ut i världen?»
Hon stred med sig själv, och ett vemodigt leende drog över läpparna, medan hon svarade:
»Världens barn veta inte, vad de säga, när de tala om oss klosterfolk och om vår ensamhet. Tror du då det är så mycket lyckligare att sitta och kuttra på bänken som fästefolk eller att stå och röra i grytan på spisen än att leva ett heligt liv vid bön och sång som Guds tjänstekvinna. Vilka lärde dig att läsa, när du var liten? Det var de goda munkarna. Vilka lärde dina små systrar att sy? Det var de tysta nunnorna i klostret. Vilka andra vårdade fattiga och sjuka?»
Hon teg ett ögonblick som för att hejda sina ord, men de bröto fram på nytt med en snyftning:
»Det är inte längre som fordom, allra käraste, däri har du rätt. Lågan har slocknat på vår fromhets altare. Jag fasar över, vad som skett här i natt. Men vi nunnor skola ändå förbli vårt löfte trogna. Och får du se oss gå som gamla krokiga små gummor och tumma våra radband, kom då ihåg, hur hänryckt vårt unga hjärta en gång klappade, när vi kröntes till Kristi brudar. Gör jag nu något orätt?» frågade hon och kysste honom stilla på pannan. »Gud skall förlåta mig det.»
Hon försvann under träden, och fågelsången tystnade, och Brynolf grep sin spade.
Dagarna gingo, och han grävde både örtasängar och gravar. När det så kom fredliga år, påminde han sig Ursilas råd och vandrade upp till Storkyrkan för att söka bot åt sina ögon vid sankt Eriks beläte.
Redan i dörren var det trängsel. En bred borgare sökte att stöta honom tillbaka och frågade:
»Skall menig man nu också komma och höra på mäster Olov i korgen, ärkekättaren, smedssonen från Örebro? Vet du inte, att han är bannlyst av Brasken?»
Men Brynolf visste ingenting, utan trevade sig fram. Och däruppe i korgen stod mäster Olov, trosviss och oförskräckt, och berättade om en bok, som många aldrig ens hört talas om. Den boken hette Bibeln.
»Det är Guds heliga bok», sade han, »och den ha era präster och munkar aldrig läst, utan latinska böner, som de ofta inte begripa själva. Där står inte, att syndaförlåtelse kan köpas för penningar, eller att trädockor kunna bota sjuka, eller att den fattiga bonden skall släppa till steken i klosterköket. Nej, endast genom att leva som bröder, ångra våra förseelser och tro på Kristus kunna vi arma, syndfulla människor bereda rum på jorden för hans kärleks rike.»
När han talade, såg han framför sig sin tysta kammare och all den möda, som där väntade honom. Kyrkan behövde nya handböcker och nya psalmer, och bibelns grekiska text måste tolkas på hans eget sträva tungomål. Han såg hundratals sidor efter sidor, där var rad skulle siktas och vägas, så att intet förfors. Hur skulle ett människoliv förslå till ett sådant jätteverk? Men han kände sin styrka, och tanken på all väntande möda och kamp värmde blott hans tal.
Det var nya, aldrig förr hörda ord, och Brynolf grep sig om pannan.
»Vad säger då konungen till detta?» mumlade han.
»Han har ännu så länge annat att styra med», försäkrade grannen, men böjde sig därpå till hans öra och viskade: »Och ändå är det just han, kungen, som skickar upp mäster i korgen.»
Mer blev inte sagt, ty kyrkan genljöd av ett ohyggligt larm. Män och kvinnor tryckte sig intill pelarna, och deras ord blandades till ett allmänt sorl.
»Undan, undan, här kommer det farligt folk! Vederdöparna, vederdöparna!» varnade somliga. »Annars bruka de hålla till ute på malmarna eller i svartbrödraklostret.»
»Vad vilja de då?» undrade bönderna, som hade kommit in från sina lass på Stortorget och ännu hade halmstrån i håret.
»Det spörjs nog! Vederdöparna äro män, som ha låtit döpa sig för andra gången som vuxna och tro, att de måste skaka sönder hela den gamla syndavärlden för att kunna bygga det tusenåriga messiasriket. Luther och mäster Olov äro klart brinnande ljus, som vi kunna bära i händerna, men här kommer vådelden!»
In störtade en hop av det slags vilda sällar, som, när de höra en sanning, inte fyllas av längtan att utmejsla den allt renare och klarare, utan först känna sig i sitt rätta segerrus, när de få förstöra och slå sönder. Garvare och skomakare ropade, att den heliga ande hade flugit in i deras själar, och de predikade, så att de tumlade omkull med skum på läpparna. Mitt i skaran fladdrade en svart kappa omkring en reslig man. Det var den fruktade vederdöparen Knipperdollinck, som nyss hade kommit från Tyskland, och befallande höjde han armarna.
Då hördes, att något tungt föremål kastades till golvet. Brynolfs halvskumma ögon hunno bara uppfatta, att en bild släpades förbi honom, och att den hade blå mantel, skäggigt huvud och sönderslagen guldkrona.
»Sankt Erik, sankt Erik!» ropade han och kastade sig ned med armarna om svenskhetens skyddshelgon, vars namn hans folk hade inflätat i sina böner och stridspsalmer, fast påven aldrig hade inskrivit det bland helgonens i den gyllene boken.
Hur ofta hade han inte själv sjungit om sankt Erik, när han ännu bar spjut och båge. Det tycktes honom, att ett inre sken utströmmade från bilden, och att änglar sprungo fram och täckte det murkna trät med sina vingar för att skydda det.
Han kände inte, hur hans eget huvud slogs mot vassa kanter, när han rullade med bilden utför kyrktrappan ned på gatan. En stund blev det alldeles mörkt för hans ögon, och när han kom till sig själv, var skaran försvunnen med sitt rov. En medlidsam munk hjälpte honom att resa sig, och förvirrad stapplade han hem till sitt kloster och sin spade.
»Mina ögon kunde du inte bota, sankt Erik», mumlade han, »men mäster, som stod och talade från korgen med stora, strålande ögon, han gjorde min förut blinda själ seende.»
Om vederdöparna ville han aldrig mer höra ett ord. Men vi, som leva så långt efteråt, vi vilja veta, hur det gick med Knipperdollinck, där han drog fram med sin hop genom staden och slog sönder helgonbilderna i gathörnen. Så snart Gustav Vasa fick honom fast, skickade han honom ur landet. I hans födelsestad, Münster, krönte emellertid vederdöparna till profet och konung en skräddare från Leyden, som hette Johan. Hos honom blev Knipperdollinck en prydlig ståthållare. Johan, rättvisans konung över hela världen, som han kallade sig, tronade vid vinbägaren med en trefaldig, rikt utsirad krona och omgiven av apostlar. Men ett sådant messiasrike kunde inte bli tusenårigt, utan det var fullnog, att det blev ettårigt. Både profeten och hans ståthållare avlivades, och deras kroppar inkastades i järnburar. Högt på Lambertustornet i Münster hänga ännu de burarna under framsusande fågelsvärmar och påminna oss svenskar om den hand, som långt borta i vårt avlägsna land lyftes mot sankt Eriks beläte.
*
Fast Gustav Vasa inte klemade med svärmare av det slaget, greps däremot hans ärliga sinne så mycket djupare av mäster Olovs lära. En morgon sågo Klara nunnor, hur han med präktigt följe red förbi uppåt landet. Sipporna lyste i skogsbackarna, och vårgräset grönskade på Uppsala högar. Där höll han med sin häst på tingshögen i skinande rustning och talade till den samlade allmogen om, hur fullproppade klostren voro med lata munkar och nunnor.
Det var här, som Blot-Sven hade stigit fram och offrat en häst till Oden för att bli tagen till konung efter den kristna Inge, som svearna jagade från tinget med stenkastning. I mer än två hundra år hade de här troget var vår burit sankt Eriks ben över åkrar och ängar till god årsväxt liksom förut guden Frejs beläte. Och här i deras uräldsta bygd hälsades de nu från tingshögen av den återuppståndna Frej och sankt Erik, den nya svenskhetens fader och konung, som fyllde landet med fred och ax, och som nu yrkade på ändring i gamla trosbruk. Men Upplandsbönderna hängde fast vid det gamla och skriade, att de ville behålla sina munkar och nunnor.
Det var glada ord att höra för ärkebiskop Johannes Magni, som i guldbroderade sammetskläder red vid konungens sida, då färden nu gick vägen framåt till Uppsala. Men ängen stod full av blomster, och med skälmen i ögat lät Gustav Vasa binda en skön krans och tryckte så hastigt fast den omkring ärkebiskopens hjässa. Nog var det ju en lek bland glatt folk, då våren skulle firas, att utse en »majgreve» och bekröna honom med en krans, men i Uppsala blev det ett tittande från fönster och dörrar, när självaste den högvördiga ärkebiskopen kom inridande med blad och gungande blomklasar vid öronen som en vingud.
Ärkebiskopen aktade sig dock att låta förmärka något misshag, utan redde i stället till ett väldigt gästabud med gammaldags ståt. På ena sidan om bordet satt konungen under en takhimmel, och mitt emot på andra sidan satt ärkebiskopen under en annan takhimmel, som var nästan ännu praktfullare. Det felades varken stekar, överslagna med rosenvatten, eller underbara skåderätter, som konstskickliga sockerbagare hade byggt upp till bilder av romerska hjältar och gudar. När de många vinerna en stund hade prövats, höjde ärkebiskopen slutligen sin silverbägare för konungen med orden:
»Vår Nåd dricker eder Nåd ett gott år till!»
»Din Nåd och vår Nåd trivas inte under samma tak», svarade Gustav Vasa, och bordet runt flög ett skallande skratt.
Den påvliga ärkebiskopen började märka, att det var tid för honom att lämna Sverige. Några år därefter överräcktes också herdestaven åt mäster Olovs broder, Laurentius Petri, som därmed blev vår första protestantiska ärkebiskop.
Nedstämda hörde Klara nunnor om händelserna i Uppsala, och länge skulle det heller inte dröja, innan de blevo tvungna att själva bevittna ännu otroligare ting. Bödeln var då i gamla dagar en ganska märkvärdig man på sitt vis, och ofta vankade han förbi deras port upp mot sandåsen, där kråkor och skator hackade på de soltorkade kropparna i galgarna. Var han kom, gick det en isning genom alla, som mötte honom, ty ingen var så skydd och föraktad som han. Steg han in på en ölstuga, flyttade sig alla undan, och ingen ville dricka ur den mugg, som hade snuddat vid hans läppar. Om nätterna strövade hans drängar med en lykta genom gatorna och samlade ihop döda hundar, och sedan spikade de upp deras avflådda hudar på väggarna kring hans stuga. Där satt han med hat och svårmod i hjärtat och höll krog för kringstrykare och skälmar av alla slag. Själv var han också vanligtvis en mördare eller tjuv, som hade fått öronen avskurna till straff och galgens bild inbränd på pannan, men som hade sluppit repet mot löfte att i lagens namn avrätta andra syndare.
Någon gång hände det väl också, att en ärbar borgarhustru smög sig till hans dörr för att bota tandvärk med litet fnas eller mossa från galgen, men förfärad såg hon mot det breda rättarsvärdet, som i brasans sken blänkte på väggen.
En morgon klädde bödeln sig nu i sin bästa stass med röd fjäder i hatten, och allt folk var på benen. Det var inte sed, att kyrkans män lämnades i hans våld genom världslig dom, men nu skulle det ske, och nunnorna i sankta Klara sprungo bestörta till fönstergluggarna med fladdrande dok.
Det levde nämligen två avsatta präster, som ströko kring bland dalkarlarna och talade om Sturarnas lyckliga dagar och ställde till uppror. Till sist fick Gustav Vasa dem i sina händer, och det var händer, som kramade hårt i en vred stund. Utstyrda i trasiga korkåpor, fingo de båda livdömda nu sitta upp barbacka och bakfram på två utsvultna hästar och på det sättet hålla sitt skymfliga intåg i Stockholm.
Den ena, som hette Peder Sunnanväder och hade varit biskop, satt där med ett dinglande träsvärd vid sidan och halmkrona på huvudet, och den andra, mäster Knut, med en biskopsmössa av näver. Omkring dem hoppade och dansade utklädda gycklare, ryckte hästarna i svansarna och sjöngo smädevisor. Först vid skampålen uppe på Stortorget stannade för en stund den bedrövliga skaran. Där stod bödeln, hånfull och bredbent, och med honom måste de båda olyckliga skåla och dricka ur hans föraktade mugg. Den styrkande klunken behövde de nog, fast den var bitter att svälja. Men bättre tröst hade de av var medlidsam blick från de kringstående, och mängden mumlade hotfulla ord mot den kätterska konungen, som så förgrep sig på kyrkans tjänare.
Munkar sågo järtecken i luften, det kom oro och villrådighet i sinnena, och över hela landet blåste det upp till storm. De lärda och kvicka biskoparna voro heller inte alltid lätta att klyva näbb med. »Var står det i den heliga skrift, att biskopar skola bo i så präktiga stenhus?» frågade Gustav Vasa en gång en bisp, som han gästade. »I samma kapitel», svarade bispen, »där det står, att konungar skola taga tionden i skatt av sina undersåtar.» Gustav Vasa visste alltför väl, att det kapitlet fick han söka, men han var en stridsman, som inte stack svärdet i skidan före fullgjort värv. Så snart sommaren värmde luften, så att man utan att frysa kunde sitta i kyrkor och salar och sova på loftet i ett härbärge, utan att det blåste in snö mellan stockarna, höll han möte med ständerna i Västerås. Det blev en riksdag, som sent skulle glömmas, och nunnorna bådo för herr Ture Jönsson och biskop Brask, där de drogo bort till att strida för kyrkor och kloster.
En morgon, när Ursila följde systrarna ut på kyrkogården, gick hon litet långsammare än de andra, så att hon kom åt att viska med Brynolf.
»Käraste», sade hon hastigt till honom, där han stod i en grav och skottade, »fattigt var vårt kloster förut, men hur skall det nu gå med oss? Minns du den stora altarduken i kyrkan? Den är sydd av kärleksfulla händer till en from gåva. Minns du kronan på Guds moders änne? Allt är människors gåvor till Gud. Hela klostret är Guds tillhörighet liksom vi systrar hans ringa tjänstekvinnor. Så ha vi nunnor fått lära oss att tro, men nu komma kättarna och ropa, att världsligt gods hör världen till. Jag har aldrig förr bett dig om något. Hjälp oss och abbedissan att gömma klostrets skatter!»
Han nändes inte neka, då Ursila bad, utan han gick bort och öppnade en rostig järndörr, som ledde till en igenmurad underjordisk gång. Där begynte han att gräva upp ett rymligt gömställe med sin spade. Men redan om en stund kom Ursila tillbaka ännu blekare.
»Vi systrar ha varken ro att sy eller spinna», viskade hon. »Låt spaden stå så länge, och smyg dig med i storherrarnas följe som vår hemliga kunskapare. Min vän, får du goda nyheter, så spring hjärtat ur bröstet för att komma fort tillbaka, men får du sorgefulla, så glöm mig, och kom aldrig!»
Han torkade jorden av händerna på förklädet och gjorde, som hon bad. En hjälpsam stallkarl tog honom framför sig på hästen, och så gick ritten till Västerås.
Det vimlade av bönder och järnklädda frälsemän i den lilla staden, där den nedsotade domkyrkans tillfälliga tak av simpel halm och många askhögar och kala skorstenspipor ännu påminde om den brand, då Gustav Vasa gick omkring och slog sönder öltunnorna. Nu satt han på en kungastol i svartbrödraklostrets konventsstuga, och i dörren var det trängsel och svårt att se och höra. Han hade blivit beskylld för att förakta Jungfru Maria och äta kött på fastedagarna, men nu ville han veta, om han skulle få någon skattehjälp från de rika klostren och kyrkorna till att hålla krigsfolk och betala rikets skuld. Han tänkte inte låta behandla sig som Karl Knutsson och utsätta sig för något nytt narrspel.
Biskop Brask reste sig upp mycket blek och stödd på en käpp, ty han var så sjuklig, att han långa tider fick ligga i sängen. Men ännu mitt i sin skröplighet var han den svenska påvekyrkans stridande svärd.
»Vi, som äro i det andliga ståndet», sade han, »ha svurit vår allraheligaste fader i Rom att ingenting ändra i kyrkliga ting utan hans lov. Därför är oss heller inte möjligt att avstå något av den heliga kyrkans ägodelar.»
»Synes det er rätt talat?» frågade Gustav Vasa och vände sig till rådet.
Herr Ture Jönsson steg då upp, plirade med det ena ögat och svarade:
»Vi kunna inte förstå annat, än att biskopen i det närmsta svarat rätt.»
Det gulhåriga huvudet rörde sig borta under takhimmeln, och åter ljöd Gustav Vasas i grunden hulda och godmodiga, fast barska och häftiga stämma.
»Då ha vi ingen lust att längre vara er konung», utropade han. »Får allmogen inte regn, då skyller den på oss, får den inte solsken, då likaledes. Vi må arbeta för ert bästa, så mycket vi förmå, ändå ha vi ingen annan lön att vänta, än att I gärna sågen yxan sitta i vårt huvud, fast ingen törs hålla i skaftet. Återgälden, vad vi ha kostat på riket av vårt eget, så lova vi att draga vår kos och aldrig någonsin mer komma här in igen till detta otacksamma fädernesland.»
Tårarna kvävde hans röst, och han steg ned, och utan att vilja tala något mer återvände han till slottet.
I konventsstugan spreds en förlägen tystnad, avbruten av sakta viskningar. Men så röjdes plats i dörren för herr Ture Jönsson, som med händerna stuckna under bältet vandrade åstad hem mot sitt härbärge. »Trots och trots att de skola göra någon hedning eller kättare av mig i detta år!» mumlade han, och framför honom gick hela vägen hans tjänare och slog hårt på trumman liksom i harm.
Då kände Brynolf, som trängdes med hopen i dörren, en tung hand på skuldran, och bredvid honom stodo några av konungens livknektar.
»Vi känna igen dig från gamla dagar, vapenbroder», sade de. »Därför skall du nu följa oss upp på slottet. För män av vårt slag håller Hans Nåde i afton gästabud, sedan de andra ha svikit honom.»
Brynolf pekade och vände på sina slitna klutar, men då såg han, att knektarna valde ut andra lika tarvliga fattigmän, som varit med konungen i forna strider. Uppe på slottet bänkades hela skaran kring konungens bord. Med att lyssna till deras kärva och trohjärtade lustigheter fördrev Gustav Vasa nu de dystra tankarna, och för var och en av de gamla stridskamraterna hade han ett gott och vänligt ord. Från sina äventyrliga vandringar och krigsfärder kom han ihåg var by och var väg, och ingenting blev glömt.
Alltid häftig och snartrött, alltid redo att skjuta ifrån sig hela Sverige som en mugg surt öl, och nästa morgon åter den outtröttligaste arbetaren i sitt rike - sådan var Gustav Vasa. Mången natt hade han genomvakat för att styra och ställa allt till det bästa för sitt folk, och för hans stora själ fanns ingen vila. Var skulle de uppleta en sådan herre, om han lämnade dem! När efter många budskickningar och knäfall han till sist en dag åter kom ned i konventsstugan, blev det en sådan glädje, att den meniga hopen nära på ville kyssa hans fötter.
Att då höra, vad som försiggick i klosterstugan, lyckades bara för dem, som hade trängt sig längst in, och de ropade till de andra:
»Nu får han allt, som han vill. Kyrkor och kloster måste släppa till av sitt överflöd, och bibeln skall läsas till och med i skolorna. Och se, se! Där står Brasken och får höra på, hur hans egna ryttare svärja trohetsed till Hans Nåde!»
Ja, för Brasken var det slut. Men svika den lära, som han stritt för under hela sitt långa liv, därtill höll han sig alltför god. »Nu må det blåsa, vad vind det vill, bara den inte för tillbaka mot Sverige», utbrast han, då han någon tid därefter seglade bort över Östersjön. Vinden blåste heller inte mot Sverige, utan i det polska klostret Landa fick han omsider sluta sina trötta ögon.
Med långsamma steg vandrade Brynolf hemåt mot Stockholm. »Får du sorgefulla nyheter, så kom aldrig!» det hade varit Ursilas avskedsord. Han fruktade att behöva se hennes tårar, ty han kände med sig, fast hon var honom kär, att han inte längre kunde tro på hennes radband och helgonbilder. Han stannade i skogarna och levde på bär, och när han slutligen kom fram till klostret, hade nunnorna på konungens befallning redan tågat ut med sina små skrin under armen. De hade fått tak över huvudet i ett tomt kloster i staden, och där vårdade de sjuka och försökte att hålla sina gamla bruk. Men under tiden jämnades deras forna hemvist med marken, och rövare och arga skalkar hade nattetid sitt tillhåll i de halvrasade källarna och gångarna. Fågelsången var det enda, som förblev sig likt, och ibland vågade Brynolf sig dit ut och satt på ruinerna med den första stora svenska bibeln uppslagen i sitt knä. När han nu med sina svaga ögon stavade sig fram utefter raderna och ord för ord kunde följa, vad Kristus under sin jordevandring hade talat och lärt med egna läppar, då föreföll det honom, att ingen någonsin förr fått uppleva en sådan lycka.
En gång en tidig sommarmorgon, när han satt och läste, närmade sig en svartklädd man med tungsinta drag. Han stannade och såg länge tyst mot boken i hans knä. Den var lätt för honom att känna igen på sina väldiga pärmar. Det var hans livs storverk, det var dagars och nätters hänförda och nu efteråt nästan ofattliga arbete. Där hade han vid tolkningen rad efter rad samlat sitt språks mest urkraftiga och levande ord. Nu var han i onåd hos sin otålmodiga konung, anklagad som upprorsman, därför att han inte ville böja sig efter hans vilja. Bittert hade han fått lära, att det gudsrike, som hägrat över honom i skyn, det blev ett världens rike, när det skulle byggas på jordens mull.
»Jag är mäster Olov» sade han och lade sin hand på den läsandes
huvud, men hans röst stockade sig, och utan att kunna säga mer gick
han bort över ängen.
