Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Konstnärsschismen. 1880-talet - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTNÄRSSCHISMEN. 1S80-TALET 261
sinnad regering blivit uppmuntrad med statsanslag, en kommitté hade blivit
tillsatt, där såväl akademien som utomstående konstnärer voro representerade, och
resultatet blev, att även de utomstående fingo inflytande inom konstledningen
och att akademiens ensamrätt att fylla luckor i sina leder blivit inskränkt. I
Norge, där ingen akademi fanns att anfalla, hade upprorsrörelsen riktats mot
Konstföreningen, som bestämde över utställningar och över inköpen för staten
men där konstnärerna ej hade något inflytande. Där yttrade sig oppositionen,
sedan uppgörelse i godo avböjts, i konstnärsstrejk, varefter konstnärerna 1883
organiserade en sammanslutning med demokratiskt självstyre. 1884 beviljade
stortinget statsbidrag till årliga utställningar, och den gamla Konstföreningen
avtynade och självdog. Den ytterst livaktiga frihetsrörelsen i Norge leddes av
Erik Werenskiold med klokhet och fasthet, med målmedvetenhet och utan
över-ilning.
Bland de svenska opponenterna hade åsikterna om vad som borde göras varit
från första början delade. I Stockholm fruktade flera av dem att "revolvern" -
hotet att avbryta all förbindelse med akademien, ifall denna ej fäste avseende vid
reformkraven - skulle försvåra en fredlig lösning.
Arborelius yttrar i ett brev från Stockholm till kamraterna i Paris 5 april 1885,1
att akademien ej ämnar "vika med kniven på strupen eller för hot" och tillägger:
"Låt vara, att ett radikalt element bland opponenterna söker framtvinga ett
ohjälpligt brytande, så var detta dock icke flertalet petitionärers mening." Själv
hade han efter någon tvekan underskrivit petitionen "mer för kamratskapets skull
än för annat".
Redan under rörelsens allra första tid hade såväl bland opponenterna
som utanför deras krets den åsikt haft sina talmän, att de missnöjda borde ingå
i akademien och söka reformera den inifrån i stället för att strejka.
Ett brev från A. H. Hägg sommaren 1885, då opponenternas utställning
förbereddes,2 belyser denna sistnämnda ståndpunkt.
"Akademien som skola betraktad bör förbättras, det är en sak och den, som
jag är med om, men utställningarna äro någonting helt annat, och jag är inte med
om splittring i det fallet. Enighet och samarbete skall det vara, och dessa
oppositionsutställningar förorsaka blott tidsutdräkt. Då jag får se all personlig
bitterhet -. fast naturlig nog i många fall - kväsas och sättas helt och hållet i andra
rummet i vår lilla svenska konstnärsarmé, skall jag hjälpa till med vad som
rimligt är och i min lilla förmåga står - men jag har utvecklat detta förut och
bryr mig ej om att upprepa. Vad vi alla skola arbeta för är att få en tillräckligt
stor utställningslokal, varest särskilt kan exponeras oljemålningar, akvareller
och svart och vitt till vardera grenens fördel, men eftersom för närvarande mindre
utställningslokaler måste tillgripas, i brist (på) vad som komma bör, så skulle
åtminstone utställningarna gå vänskapligen hand i hand med varandra, och den
ena såväl som den andra gynnas efter förtjänst. Då skulle ingen inlaga till
K. Maj:t om rättighet att få sina arbeten inköpta av staten vara av nöden, och en
1 Tryckt i G. Paulis "Opponenterna" 1927. - 2 Till Carl Larsson Örebro 4 aug. 1885.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
