Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Svenska parisare, 1870-talet - 2. Den svenska pariskolonien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paris vara så gott som avbrutna.1 De började återknytas fram emot årtiondets
slut. 1866 slog Alfred Wahlberg ner sina bopålar i Paris. 1868 anlände dit
Hugo Salmson, konstakademiens stipendiat. Även ett par nybörjare i konsten,
Nils Forsberg och Gustav Cederström, valde vid denna tidpunkt Paris till
studieplats.
Krigsutbrottet 1870 jagade bort de flesta av främlingarna. Men efter
fredsslutet vidtog invandringen på nytt och nu i ökad omfattning. Under vintern
1873-74 översteg de svenska parisartisternas antal olyckssiffran 13. Några av
dem -. Rosen, Perseus, Kronberg, Josephson - stannade visserligen den gången
ej länge - och något kamratliv över lag existerade ej. Bland svenskarna av denna
kull voro - förutom de nyssnämnda samt Wahlberg och Salmson - Forsberg,
Cederström, Gegerfelt, Severin Nilson, Birger Ek, Karl Hill, Ingel Fallstedt och
arkitekten Holmgren.
Vid årtiondets mitt och under de år, som närmast följde, anlände ett nytt
uppbåd: Borg, Hagborg, Pauli, Hafström, Carl Larsson, Hugo Petersson (Birger),
landskapsmålarna Norstedt, Hermelin, Arborelius, Mauritz Lindström, Lindman,
Törnå, Ekström, Skånberg, Johan Ericson. Parisersvenska skulptörer voro då
Börjeson, Brambeck, Hasselberg, Hjalmar Norrström, Allan Österlind (som snart
ägnade sig huvudsakligen åt måleri), arkitekter Johan Smedberg - som under
två år arbetade hos Garnier - och Grundström.
Ett par av svenskarna hade förut studerat i Tyskland, de flesta kommo direkt
hemifrån. Från en vrå av världen funno de sig flyttade till dess medelpunkt.
Naturligt nog kände sig en och annan av de nykomna osäker och villrådig
i sin nya omgivning. Hugo Birger erkände, att han under sex veckor varit
"nästan otillräknelig av pur Forbauselse" - och han var ej den ende, som
behövde tid, innan han kunde smälta >de stridiga och överraskande intrycken.
Det hände, att en och annan av dem kände sig föga tilltalad av den moderna
franska konsten, saknade hos denna inspiration och själsinnehåll. Rosen - som
ju ej hörde till den oerfarna ungdomen och som nu tillbragte endast en vinter
i sin födelsestad Paris - ville ej tillerkänna de franska konstnärerna andra
goda egenskaper än en högt uppdriven virtuositet. Men andra nordens
fransmän gladde sig åt att i denna franska konst finna just det, som de sökt
förgäves på andra håll. Paris blev för dem rätta platsen att arbeta sig till såväl
skicklighet som självständighet.
"Där hemma", skrev Carl Larsson till Boklund,2 "talas så mycket om
fransmännens lättsinne och jäktande efter falskt effektsökeri i måleriet, och så fick
1 Våra konstnärers bidrag till världsutställningen 1867 omtalas som respektabelt. Karl
Wetterhoff nämner i Ny ill. tidning Winges Kråka, Malmströms Älvalek, "en katolsk legend"
av Werner, en kyrkinteriör av Scholander, genrer av Nordenberg, Jernberg, Fagerlin,
Wallander, landskap av Karl XV, Edv. Bergh, Wahlberg, Holm och Rydberg. Varken Wetterhoff
eller Dardel i sin dagbok omnämner Höckerts Slottsbrand, som - utan framgång - utställdes
vid detta tillfälle. Dardel lyckades -. enligt hans egen utsago "med svårighet" - utverka
medalj av tredje klass åt Bergh och Fagerlin. - 2 30 jan. 1878.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
