Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Karl XV:s tid. Konstnärer och konstverk - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 GEORG NORDENSVAN
I Stockholm stängdes utställningen. Den 16 september på eftermiddagen hade
konungen och några av konstnärerna kommit upp på Nationalmuseum.
"Lappgudstjänsten" var nu hoprullad och nerlagd i sin lår. Då denna tillspikades,
yttrade Boklund: "Nu begrava vi Höckert."
Ett par timmar därefter kom telegram från Göteborg: Höckert hade dött
samma eftermiddag.
Det var på återresan från Marstrand. Han satt och tecknade, det skymde för
hans blick, när modern kom fram till honom sjönk hans huvud ner mot hennes
bröst, och han var död.
Scholander gav ett par veckor efter Höckerts död luft åt sin saknad i ett brev
till Arsenius,1 ett brev som berättar mycket om den på ytan buttre mannens
sinnesvekhet och känslighet, om de förhållanden, han såg omgiva sig själv och
andra, och om Höckerts ställning i konstvärlden. Det är skrivet till en vän, som
han obetingat kunde lita på - så öppet har den stolte mannen knappast biktat
sig för någon annan.
–––––-"Vännen Höckert har slutat sin korta, oroliga bana; därtill är han
att lyckönska. Vad jag av saknad och fattigdom känner efter honom, det vill jag
för ingen här omtala, ty han var missförstådd eller avundad av dem, som bort
sluta sig intill och hylla honom, och vid minnet av kamraternas beteende emot
honom och ständigt elaka prat om den avlidne har jag svårt att hålla färgen,
varför jag ock undviker dem, till dess värsta svedan gått över. De obetänksamme
eller de skadelysme! Varför invaggade de honom i hoppet att ’Branden’ skulle
bliva köpt, då de väl bort kunna se och veta, att detta var en ren omöjlighet, så
som nämnden är sammansatt och i det högst ofulländade skick, tavlan befann sig.
Endast jag höll färgen så väl före som under inköpet, och jag fick ock umgälla
dat genom den mening Höckert fattade, att jag ’Övergivit honom’. Han vet det nu,
min snälle, lille Höckert, han vet nu, hur innerligt, ärligt och troget jag höll av
honom, fastän detta ej kunde förmå rnig att förråda min skyldighet och frångå
min övertygelse, såsom många av de andra, både unga och gamla. Jag hade ju
kunnat göra såsom de och skriva ja, då det ändå var visst att nej skulle utgöra
pluraliteten. Men då hade jag ock skämts inför hans minne, och det gör jag
icke nu.
Vet du väl, vad Höckert var för mig? Han var en länk, som fasthöll mig vid
den yttre världen, och den bro, på vilken jag stundom kom ut i den. Även på de
senare åren, då han icke mera anlitade mina råd och mitt stöd, såsom han i början
gjorde det, var han mig lika kär och lika nödvändig, ty det fläktade en frisk vind
omkring den svage, en vind som icke spelar igenom duvenheten hos andra i detta
stackars Stockholm. Jag gick till honom dagligen, emedan jag märkte, att då han
arbetade behövde han utgjuta sig och resonera över det under händer varande,
men icke kunde jag se med sådana ögon, som han behövde bredvid sig eller ville
1 l okt. 1866.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
