Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Düsseldorf - 4. Vilhelm Wallander - 5. Eskilsson, Koskull, Rudbeck, Zoll - Peter Eskilsson, Anders Koskull, Alexander Rudbeck, Kilian Zoll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i fredmanssångerna, men han saknar den stämningens rikedom och det vemod
och den humor, som uppbär dikterna.
På naturidyllerna har han ej inlåtit sig, ej heller på de dikter, som skildra
utelivet på Djurgården, på Essingen, på Mälaren och vid roddartrappan, och
lika litet har han befattat sig med de dikter, där galghumorn hos Backi hjältar
finner oefterhärmliga uttryck för känslor av ruelse och självförakt under fyllan.
5.
Närmast i anslutning till Wallander är Eskilsson att nämna.
Han var skåning, f. d. underofficer och därefter bokhållare
innan han blev akademielev i Stockholm. I D#sseldorf var han
en av dem, som hjälpte till med att undermåla Tidemands
tavlor, åstadkom för övrigt under de 6 år, han stannade
utrikes, små motiv från Dalarna i den gemytliga och poetiserande stilen, slog sig
efter sin återkomst hem även på bellmansgenren, som han gav en stillsam,
idyllisk anstrykning, medan Wallander betonade dess stoj ande och
bullersamma sida.
Den lilla genren i tidens anda odlades även av Koskull och Rudbeck. De
båda baronerna tillhörde det första uppbådet av svenska dusseldorfare. I sina
små genrer med bondkvinnor och barn – Rudbecks "Bondfolk i en kyrka",
Koskulls "Tiggare utanför kyrkan", "Kyrkstötens kollekt" – höllo de ganska
troget fast vid sina mästares sätt att uppfatta liknande motiv.
I Koskulls målningar är det elegiska draget förhärskande, han skildrar
söndagsfriden på kyrkogården, vallflickan på berget, savojardgossen i fängelset
eller den lilla kullan, som ensam i stugan tänder i Spiseln. Han kan med
godmod skildra småbarnens ansträngningar att visa sig tappra, när den svarte
sotargossen inträder. Han kan ge en poetisk stämning av ödsligheten ute på den
frusna sjön, där fiskaren sitter ensam vid vaken. Han har fin känsla för
harmonien i en enkel färgskala liksom för kompositionens rytm, men det "nätta"
i behandlingen och i färgen ger något sött och kraftlöst åt hans små målningar.
Den lilla genren är också Zolls område. Men Zolls konst är
föga påverkad av det han lärde i D#sseldorf, hans egenart
var fullt utbildad, då han kom dit, och han gick sina egna vägar.
Han var en av de många skåningarna bland svenska målare, var son till
en underofficer, hade varit akademielev i Stockholm och i Köpenhamn men
trivdes bäst, då han fick studera och meditera i frihet under vandringar på
landsbygden i Skåne, Halland, Småland, Dalarna.1
1 En sommarkväll 1842 – berättar P. F. Mengel i tidskriften "Nu" 1875 – kom den
unge Zoll till herrgården Botorp i Småland. Han var stadd på vandring, bodde i bondgårdarna,
tecknade och målade studier. Artisten inbjöds. att stanna på Botorp, och ägaren av stället
föreslog för sockenmännen, att de skulle beställa av hans gäst en altartavla för Linderås’
Peter Eskilsson, f. 1820, d. 1872.
Anders Koskull, f. 1831, d. 1904.
Alexander Rudbeck, f. 1829, d. 1907.
Kilian Zoll, f. 1818, d. 1860.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
