Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Düsseldorf - 4. Vilhelm Wallander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstalster hos en konstsamlare, eller tjänstefolket, som efter festmiddagens
slut i det förnäma huset slagit sig ner kring ett bord i köksdepartementet och
låter kvarlevorna sig väl smaka, medan betjänten håller festtalet.
Hans skämt är friskt och gemytligt. Han målar den gamle token, som klär
sig grann för att gå på friarefärd, tösen, som fallit i sömn medan hon pyntat
sig för att gå till kyrkan, och överraskas av fästmannen, som sticker en bukett
i hennes hand, syflickorna, som skrämmas av en råtta och klättra upp på stolar
och byråer, flickan, som ser näcken dyka upp ur bäcken i skogen, "påskleken",
då gossen står i ringen och ej vet, vilken av de sköna han skall välja, eller
bröllopsdansen, då flickorna och gummorna utkämpa vild brottningskamp om
bruden.
Han är mera hågad för skämt än för idylliska eller elegiska stämningar,
sådana Tidemand och Nordenberg älskade. Han kan visserligen måla den
ensamma flickan i tankar framför spiselbrasan, men hellre låter han fästmannen
titta fram ur sitt gömställe, medan hon förtjust läser hans brev, och hellre
än att måla flickan i drömmar, målar han henne, då hon rider barbacka för
att vattna grålie eller med yxan i hand skrämmer bort björnen, som tittar in
genom fäbodvallens dörr.
I bröllopsskildringarna mötas Wallander och Nordenberg. Wallanders
"Bruden kommer!" är ganska snarlik Nordenbergs "Bröllopsgård i Värend" –
båda tavlorna skildra brudtågets hemkomst till festgården, då de nygifta
mottagas med musik och salut och välkömstbägare. Men också denna gång är
Wallander mera bråkig men också mera livlig än den stillsamme Nordenberg.
I sin genremålning – särskilt i de bilder, som utgåvos i färgtryck i
planschverket "Svenska folket, sådant det ännu lever vid älvar, på berg och i dalom" –
påminner han åskådaren också om bondens arbete, håller sig ej uteslutande till
söndagen, till vilan efter veckans släp, till livets högtidsstunder och feststämning.
Men som så många andra diisseldorfare är han rnera novellist an målare,
tanken i tavlan är förmer än tavlan själv. Hans kompositioner beinöva
överhuvudtaget ej färgen för att göra sig gällande, de söka ej ett måleriskt uttryck
för det de ha att säga.
Också blev Wallander aldrig fullt herre över sina uttrycksmedel. Han gjorde
rätt i att misstro kritiken, då denna rådde honom att måla större tavlor för
att på så sätt motverka en "falsk, genom främmande mönster skymd uppfattning
av våra folkliga egendomligheter och för begripandet av den svenska
folkhumorns verkliga art". Ju mer skisserat han höll sina målningar, dess bättre
kunde han överskyla svagheterna i utförandet.
Dessa svagheter hindrade honom emellertid ej från att bli populär hemma.
Bristen på djupare uppfattning, även inom det humoristiska området, gör
sig ej minst gällande i hans bellmanstavlor. Wallander betonar det burleska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
