Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Karl Wahlbom -- Egron Lundgren - 6 - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WAHLBOM - EGRON LUNDGREN 463
äro glömda, veden få andra värma sig med borta i Stockholm. Själv har han
rymt, glad som en skolpojke efter ett lyckat streck, dit, där han ännu hör ekot
av sin ungdoms jubel över tillvaron.
I maj året därefter uppenbarar han sig i London. Han har visserligen
icke målat så mycket som han bort i Spanien men finner det ej lönt "att riva
håret av sig för det nu" utan är nöjd med att han haft roligt.
I London blir han emellertid betänkligt sjuk, och då han 1869 åter
infinner sig i Stockholm, är hans ungdom oåterkalleligen förbi. Denna gång
rymmer han ej sin väg, när höstrusket nalkas, han stannar över två hela vintrar.
Först 1871 vid vinterns inbrott vågar han sig åter ut på långtur i sällskap med
engelska vänner, reser denna gång från London sjövägen till Egypten, och på
återfärden därifrån glömmer han sig kvar i Italien i ett och ett halvt år.
Han vistas i napolitrakten, på Ischia och Capri och återser Rom, som
blivit en "tyst och anständig" modern stad, där han är en främling. Han tittar
in på café Greco och ser i inre rummet "Riedel och andra målare från
urtiden" sitta där allt fortfarande. Gengångare! Han skyndar därifrån.
Så slår han sig till rö i Umbriens bergstäder, där medeltiden sover ostörd
under kyrkvalvens fromma gamla fresker.
Han lever ensam, skild från det moderna livet, i sällskap med Dante och
Cimabue, Giotto och Pisanerna. Han studerar medeltidsmanuskript i biblioteken
och kyrkornas målningar, som äro oupplösligt förenade ej blott med muren
de bekläda utan också med den tid, för vars själsliv de äro ett uttryck. Och
nu, liksom då han som ung levde sig in i Roms minnen, finner han att hans
"åsikter och begrepp om många ting ljusnat betydligt".
Han studerar freskotekniken och skisserar de gamla kyrkmålningarna i
akvarell - ganska fritt översatta till hans egen stil. Det är hans tro, att ett
monumentalt måleri skall kunna uppstå ur akvarellen, vars teknik har rätt
mycket gemensamt med freskomålningen.
1873 kommer han direkt från Italien till Stockholm och stannar där,
omgiven av "rikedom på is och snödrivor och sorglighet".
Det lider mot slutet. Han har ej längre kvar sin spänstighet och sitt glada
sinne. Han sluter sig inne i sin egen värld och skriver ner sina tankar om
hemlandet, om konsten, om livet och odödligheten.
Egron Lundgren har förstått att fånga livets solsken och tillvarataga
tillvarons möjligheter.
Den största konsten, yttrar han en gång, "är att kunna njuta varje
ögonblick på det bästa sätt, och den är lycklig som är mästare däri".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
