Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Karl Wahlbom -- Egron Lundgren - 2 - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WAHLBOM - EGRON LUNDGREN 449
skriva sin önskan att få återkomma till hemlandet. Tankarna kretsa ständigt
omkring den stund, då han skall få sätta sin fot på svensk jord. Lam och
hjälplös uthärdar han en svår resa till en läkare i Lyon och därifrån genom
Paris till London, där han skall behandlas med elektricitet. Han blir något
bättre, han försöker anslå en skämtsam ton i sina brev - svårlästa brev, skrivna
med en stil, darrande som en hundraårings. Med galghumor tecknar han i breven
sig själv, utmagrad och spöklik, på kryckor eller skjuten i en liten vagn. Gå
på sina ben kan han ej, "ej en gång krypa. Få se om jag till nästa sommar
blir så lycklig att kunna linka på kryckor i Stockholm", undrar han i juli,
då han är något upplivad av havsbaden vid Brighton.1
Nu inträder verkligen någon förbättring. Han kan åter skriva sin rediga,
klara stil, hans intressen vakna upp på nytt, i brev till Billmark i Paris gläder
han sig åt Höckerts framgångar, hoppas få se några av dennes nya
målningar, beklagar en sjuk landsman. Att tjuvpojkslynnet från gångna tider ännu
kan glimma under askan framgår av slutklämmen i ett av dessa brev: "Konsten
är att ha tålamod, ’däri ligger det’, sa Pickelin, peta i nattstolen."2
Den ende vän, som ser till honom och söker muntra upp honom, är Egron
Lundgren, men i februari 1858 reser Egron till Indien. Ensam med sin tyske
sjukvårdare, som följt med från hospitalet i Rom, framlever den dödsdömde
sin sista tid. Han hade börjat förberedelser för resan till Sverige, då en
njursjukdom tillstötte. Och den 23 april gjorde upprepade slaganfall slut på hans
lidande.
3.
I Wahlboms skaplynne förenar sig övermodig pojkaktighet med manligt
allvar. Så länge han var frisk, var han en sorglös ung herre, trygg och torrolig.
Vikingalynnet fick en avledare i de våldsamma teckningarna av muskelstarka
kämpar i strid, och pojkaktigheten i groteska utkast, någon gång oblandat råa
alster av en slyngelaktig lust att visa, att det ej fanns något område, som han
ej kunde behärska. Ett och samma brev, skrivet med hans jämna, lugna, vackra
handstil och oblygt illustrerat, kunde framhålla dessa olika faser i hans
skaplynne och på samma gång giva prov på hans idérikedom, på tankeskärpa, varm
känsla, ridderlighet och allvar.
Att hans konstnärskap i Sverige ej är tillbörligt uppskattat är en allmän
åsikt biand hans kamrater. Då han blir föreslagen till professor, framhåller
Qvarnström ej blott hans "överlägsna talang" utan ock "hans utmärkta
egenskaper som tänkande konstnär". Qvarnström kallar honom 1855 "vår för
närvarande förste målare", Lundgren har flera år förut sagt detsamma: "vår bäste
konstnär - en förmåga som många länder kunna avundas oss",3 och Scholander
1 Brev 13 juli 1857. - 2 Till Billmark 31 okt. 1857. - 3 Brev juni 1850.
29. - Nordensvan. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
